Avgörandet närmar sig för Surinams president – ska han bli dömd för decembermorden 1982?

Dési Bouterse är Surinams folkvalde president men samtidigt huvudmisstänkt i en rättegång om mord på 15 politiska motståndare. I decennier har offrens anhöriga kämpat för rättvisa och nu är deras slutmål nära, trots presidentens ihärdiga försök att stoppa processen.

Sunil Oemrawsingh minns den sista middagen med sin farbror. Foto: Torbjörn Wester

Sunil Oemrawsingh, en juvelerare i Surinams huvudstad Paramaribo, minns sin sista middag med farbror Sugrim.

Det var november 1982. Sugrim hade just släppts ur fängelse och önskade sig inget hellre än en stor portion kwie-kwie, en populär matfisk i Surinam. I familjens hus samlades släkten, åt fisken som Sunils mor lagade och pratade om vad som skulle hända i deras land, som sedan ett par år tillbaka styrdes av en militärjunta.

– Efteråt sade vår hushållerska, en maroonkvinna som var mycket vidskeplig av sig; ”Vad gör den mannen fortfarande i Surinam? Jag känner på mig att han kommer bli mördad snart”.

Hon skulle få rätt. Tre veckor senare återsåg Sunil sin farbror på bårhuset. Farbroderns kropp bar tydliga spår av tortyr, precis som många andra av de femton kroppar som fanns där. De låg utspridda i olika rum. Där låg bland andra André Kamperveen, före detta fotbollsspelare, vicepresident i internationella fotbollsförbundet FIFA och ägare av en radiokanal, fackföreningsledaren Cyrill Daal, journalisterna Bram Behr, Jozef Slagveer och Lesley Rahman samt advokaterna John Baboeram och Eddy Hoost.

– Jag såg inte alla femton, men jag såg tillräckligt. En sådan scen, det är inget normalt. Det gör något med dig, det är något du alltid måste bära på, säger Sunil Oemrawsingh.

Alla de mördade hade en sak gemensamt. På olika sätt hade de protesterat mot militärdiktaturen.

– De tillhörde inte någon gemensam organisation, alla protesterade de mot den rådande situationen på sina sätt, säger Sunil Oemrawsingh.

Dési Bouterse år 1985. Foto: We El/Wikimedia

Hans farbror Sugrim, en politiskt aktiv matematikprofessor, hade varit inblandad i ett misslyckat försök att störta militärdiktaturen i mars 1982, ett försök som gjorde att han sattes i fängelse och att hans bror Baal dödades. Nu, några månader senare, gick han alltså samma öde till mötes som brodern.

År 1975 hade det lilla landet på Sydamerikas nordkust blivit självständigt från den forna kolonialmakten Nederländerna och de följande åren blev turbulenta. År 1980 grep en grupp officerare under ledning av överstelöjtnant Dési Bouterse makten och hade till en början stort folkligt stöd. Men de utlovade demokratireformerna uteblev och ju längre tiden gick desto tydligare blev det att militärjuntan planerade att behålla makten för gott. Protesterna mot juntan växte i styrka bland folket.

Så kom natten till den 7 december 1982. Militärfordon åkte runt i Paramaribo för att hämta de personer som Sunil Oemrawsingh senare skulle se på bårhuset. De fördes till juntans högkvarter, 1600-talsfortet Fort Zeelandia, där bland andra Dési Bouterse väntade. Efter förhör och tortyr sköts alla utom en till döds och den händelse som i Surinam går under namnet decembermorden var ett faktum. Militärjuntan gick dagen efter ut med ett meddelande om att personerna som hade gripits planerade en kupp och att de sköts när de försökte fly. Men få trodde på det.

Än idag syns skotthålen från decembermorden i en vägg på Fort Zeelandia i Paramaribo. Fortet är ett populärt besöksmål för holländska turister. Foto: Torbjörn Wester

– Jag såg själv tydligt att de mördade var skjutna i bröstet. Hade de försökt fly hade de väl blivit skjutna i ryggen? säger Sunil Oemrawsingh.

Än idag syns skotthålen i en vägg på Fort Zeelandia, som numera är Paramaribos främsta turistattraktion. På samma sätt syns fortfarande spåren av decembermorden i dagens surinamesiska politik. Militärdiktaturen är för länge sedan borta och Surinam är idag en på många sätt väl fungerande demokrati, men, till skillnad från många andra länder i regionen som också leddes av brutala militärjuntor under denna tidsperiod, så har de ansvariga för morden ännu inte fått sina straff.

Och det mest prekära av allt: den huvudmisstänkte Dési Bouterse, mannen som tros ha beordrat morden på plats på Fort Zeelandia, är idag landets folkvalde president. En populär sådan dessutom, även om den senaste tidens ekonomiska nedgång har inverkat negativt på hans folkliga stöd. Dési Bouterse blev vald trots att han har ett mörkare förflutet än någon annan politiker i landet.

Presidentpalatset i Paramaribo. Foto: Torbjörn Wester

Förutom att ha varit Surinams diktator under 1980-talet var han under det kommande decenniet djupt involverad i droghandel och 1999 dömde en holländsk domstol honom i hans frånvaro till 11 års fängelse för inblandning i smuggling av nära ett halvt ton kokain. Än idag har presidenten en internationell arresteringsorder hängande över sig, vilket kraftigt begränsar hans resande.

Dési Bouterse valdes till president år 2010 efter löften om kraftfulla sociala reformer och infrastrukturprojekt och år 2015 återvaldes han. Men bland hans politiska motståndare är det en etablerad åsikt att Dési Bouterses främsta drivkraft för att bli president var att kunna använda sin makt för att slippa undan en hotande fängelsedom för inblandning i decembermorden.

– I många år var det tabu att prata om morden, men år 2000, kort tid innan fallet skulle preskriberas, lämnade anhöriga in en begäran om att en förundersökning skulle inledas, säger Hugo Essed, en advokat i Paramaribo som företräder de anhöriga till mordoffren.

Advokat Hugo Essed. Foto: Torbjörn Wester

Det tog ytterligare sju år innan en rättegång mot Dési Bouterse och 24 andra misstänkt inblandade kunde inledas. Sedan dess har processen gått i snigelfart.

År 2012, kort innan rättegången skulle avslutas, drev Bouterse igenom en förändring av en amnestilag så att han och hans medåtalade inte längre skulle kunna dömas. Processen stod still till slutet av 2015 då landets högsta domstol slog fast att amnestilagen inte var applicerbar på rättegången kring decembermorden. Därmed skulle den fortsätta. Men Bouterse gav inte upp. Hans nästa drag var att kräva att paragraf 148 i Surinams konstitution skulle användas. Den säger att regeringen kan avbryta rättsprocesser om de hotar rikets säkerhet. Än en gång blev det paus i rättegången.

Och nu är det år 2017, alltså 17 år efter att förundersökningen inleddes, snart 35 år efter att morden begicks. Rättvisan kryper närmare, en domstolsförhandling i taget.

Det är förmiddag en måndag i januari utanför Högsta domstolens byggnad vid Onafhankelijksplein i Paramaribo. Regnperiodens störtskurar avlöser varandra, sköljer över stadskärnans vita trähus, byggda av holländare på 1700- och 1800-talen och numera uppsatta på Unescos världsarvslista. Scenen är kompakt. Inne i domstolsbyggnaden håller en militärdomstol förhandling. Den huvudmisstänkte i målet bor 50 meter bort, i presidentpalatset. Ytterligare 200 meter bort, vid Surinamflodens grumliga vatten, ligger brottsplatsen Fort Zeelandia, med skotthålen synliga i väggen.

Utanför Högsta domstolens byggnad vid Onafhankelijksplein i Paramaribo samlas anhöriga till offren för decembermorden inför en domstolsförhandling. Hetsig ordväxling mellan anhöriga och polis om vem som ska släppas in i rättssalen uppstår. Foto: Torbjörn Wester

Efter några timmar kommer journalister, jurister och anhöriga till offren för decembermorden ut ur domstolsbyggnaden. Stämningen bland vissa är närmast uppsluppen. Domstolen har just slagit fast att artikel 148 i konstitutionen inte kan användas i detta mål.

– Det gick vår väg, ler en äldre man. Nu fortsätter processen, snart är det över. Efter alla dessa år.

Ytterligare fem månader senare, i slutet på juni i år, kan därför rätten sammanträda igen, denna gång för att höra åklagaren Roy Elgins slutplädering. Elgin menar att det är ställt utom rimligt tvivel att Bouterse var närvarande vid morden och också beordrade dem. Han yrkar på 20 års fängelse. Under oktober ska försvaret svara på åklagarens yrkanden. Sedan följer domen i första instans.

Dési Bouterse har hela tiden erkänt ”politiskt ansvar” för morden, men menar samtidigt att han inte själv beordrade dem. I sitt senaste offentliga uttalande om morden, i en TV-intervju med Sandew Hira, bror till ett av mordoffren, erkänner han att han fanns på Fort Zeelandia de aktuella dagarna. Han säger att några av hans underordnade ville avrätta fångarna, men att han själv sade nej till detta. Därefter lämnade han fortet för att åka och sova. När han kom tillbaka var de 15 döda.

Sunil Oemrawsingh, vars farbror var ett av mordoffren, blir intervjuad av journalister utanför Högsta domstolen i Paramaribo. Foto: Torbjörn Wester

– Om jag säger att fem procent av Surinams befolkning tror honom så är det en hög uppskattning, säger Hugo Essed. De allra flesta är övertygade om att han ljuger.

Men för delar av väljarkåren spelar det ingen roll. Dési Bouterse har många högljudda supportrar och i den grupp av anhöriga som ser till att målet drivits framåt finns en rädsla. Sunil Oemrawsingh, som ofta agerar talesperson för offrens familjer, berättar att han emellanåt hamnar i hetsiga diskussioner med Bouterseanhängare. Han lämnar aldrig sin drink obevakad och när han är på kafé sitter han alltid så att han har uppsikt över lokalen.

– Surinam är ett litet land och offrens familjer och de misstänkta mördarna lever nära. En dag insåg jag att slaktaren vi köper kött av är en av de inblandade. Han kunde ju ha förgiftat oss!

De flesta anhöriga till offren bor idag, precis som så många andra surinameser, i Nederländerna. De som finns kvar i landet har en stark sammanhållning och har möten en gång i veckan.

– Surinam är ett väldigt multikulturellt samhälle och vi i gruppen är hinduer, kristna och muslimer. Det vackra är att vi ändå brukar ha gemensamma gudstjänster där vi ber tillsammans till våra olika gudar. Det gör våra band starkare.

Paramaribos stadskärna består av vita trähus, byggda av holländare på 1700- och 1800-talen och numera uppsatta på Unescos världsarvslista. Foto: Torbjörn Wester

Samtidigt som de kämpar för att rättvisan ska få ha sin gång är både Sunil Oemrawsingh och Hugo Essed oroade över vad som skulle kunna hända om Dési Bouterse döms.

– Jag tror att risken är 75 procent att han kommer att använda våld eller andra olagliga metoder i så fall, att han får ut sina supportrar på gatorna för att skapa oroligheter, att handgranater kommer att kastas. Sådant har hänt många gånger tidigare i vårt lands historia, säger Hugo Essed.

Rättegången om de 15 morden i december 1982 handlar om mer än rättvisa för offrens anhöriga, säger Sunil Oemrawsingh. Det handlar också om att upprätthålla förtroendet för Surinam som rättsstat. För vad händer om en president lyckas stoppa en rättegång mot sig själv?

– Vi är inte ute efter att just Bouterse ska dömas, vi vill att det ska bli en rättvis rättegång, säger Sunil Oemrawsingh. För vad är alternativet? Då kommer omvärlden, utländska investerare, tänka att detta är en stat där rättssystemet inte fungerar, som vi inte vågar satsa på. Det är därför detta är ett så stort mål i Surinam, mycket större än bara att vi familjer till de mördade ska få rättvisa.

Text och foto: Torbjörn Wester
[email protected]

Läs mer

Suriname: Families of Bouterse’s victims seek justice 30 years on (Amnesty International 6 december 2012)

Suriname: Revoke Amnesty Legislation (Human Rights Watch 18 april 2012)

Justice at a crossroads: Open letter to Suriname's Judiciary (Amnesty International 13 april 2012)

Diktatorn som kom in från kylan - idag tar Desi Bouterse över som president (Amnesty Press 12 augusti 2010)

Suriname: After 25 Years, a chance for accountability and justice for the families of victims of the December 1982 extrajudicial killings (Amnesty International 29 november 2007)

Fakta/Surinam

Huvudstad: Paramaribo

Politik: Självständigt från Nederländerna 1975. Fem år senare tog militären under ledning av Dési Bouterse makten i en kupp. En socialistisk republik utropades. Internationellt tryck tvingade fram demokratiska val år 1987. Dési Bouterse vann presidentvalen 2010 och 2015.

Språk: Holländska är officiellt språk. Sranan tongo, ett kreolspråk, är också vanligt.
Yta: 163 821 km² (Sverige: 449 964 km²)
Befolkning: 586 000.