Osmo Vallo - en olöst rättsskandal

För snart ett år sedan presenterade Osmo Vallo-utredningen sitt betänkande "Osmo Vallo - utredning om en utredning". Där framkom stora brister i brottsutredningen kring Osmo Vallos död längs med hela kedjan, från polisens agerande på dödsplatsen, det sätt på vilket obduktion utfördes, till vad åklagaren gjorde och underlät att göra. Utredningen konstaterade att insatserna för att faktiskt utreda dödsfallet var otillräckliga på alla nivåer.

Osmo Vallo dog i samband med
ett polisingripande i maj 1995.

När Svenska Helsingforskommittén och Frivilligorganisationernas fond för de mänskliga rättigheterna arrangerade seminarium den 10 mars på ABF-huset i Stockholm på temat framkom få nyheter.

Ordförande från utredningen Mats Svegfors och sakkunniga docent Hans-Gunnar Axberger och advokat Eric Östberg var där medan idéhistorikern Karin Johannison saknades. Under seminariets gång valde de att presentera utredningens huvudsakliga slutsatser snarare än att låta diskussionen ta vid där utredningen slutade.

OsmoVallo-utredningens ordförande Mats Svegfors poängterade att deras uppdrag varit att klargöra vad som gått snett i brottsutredningen och varför sanningen om Osmo Vallos död aldrig kunnat uppdagas, inte att fastställa dödsorsaken.

Utredarna la tyngdpunkten vid de inledande skeendena i brottsutredningen. Stora brister i början bidrog starkt till att sanningen om Osmo Vallos död fortfarande är höljt i dunkel.

Ingen utredning utfördes på plats, området spärrades aldrig av och vittnesmål inhämtades inte. Det beslutades om en enkel obduktion då man redan på förhand bestämt sig för att det handlade om så kallad plötslig död. Åklagare kontaktades först ett och ett halvt dygn senare, vilket är ett klart regelbrott.

• Passiviteten är slående när man ser till det pärlband av åtgärder som inte vidtogs, konstaterade Mats Svegfors.

Osmo Vallo-utredningens
ordförande Mats Svegfors.

Utredningen är i sitt betänkande således kritisk mot polisens och det vakthavande befälets agerande. Man är också mycket kritisk mot åklagaren, som när han väl kontaktats inte genomförde relevanta förhör med vittnen, underlät att utföra en rekonstruktion av händelserna när det uppdagades att det saknades information i polisens utredning, och mot att kontakterna med rättsläkaren var i det närmaste obefintliga.

Det fördes under seminariet ett resonemang kring den allmänna passivitetens orsaker. Utredarnas huvudsakliga slutsats är att passiviteten i brottsutredningen var direkt kopplad till Osmo Vallos person, en våldsbenägen missbrukare i samhällets utkant. Hans död ansågs inte tillräckligt viktig helt enkelt.

Mats Svegfors ser inga andra samband mellan de enskildheter som påtalats och avfärdar därför alla idéer om en konspiration eller medveten mörkläggning i fallet.

Medan Mats Svegfors underströk vad han kallar omedvetna "psykologiska mekanismers" roll för nedvärderingen av Osmo Vallos människovärde, betonade Hans-Gunnar Axberger strukturella problem inom rättssystemet.

Han menade samtidigt att det är "vulgärt" att utan faktaunderlag anta att det var polisen som orsakade Osmo Vallos död, endast mot bakgrund av att brottsutredningen visar klara brister. Däremot är det "rättsväsendets fel" att vi inte kan veta vad som faktiskt hände.

• Om man har en överdriven tilltro till polis och rättsväsende är det lätt att tro att alla misstag som begåtts i utredningen av Osmo Vallos död måste bero på att man har något att dölja. Det är min erfarenhet att polis och rättsväsende faktiskt fungerar så här dåligt, sa Hans-Gunnar Axberger.

Osmo Vallo-utredningens förslag är få men konkreta. En åklagarledd utredning skall alltid genomföras vid dödsfall eller allvarlig skada efter ett polisingripande, oberoende av om det föreligger brottsmisstanke eller ej. Efterlevande skall ha ovillkorlig rätt till målsägandebiträde vid dödsfall efter polisingripande.

Detta är de två viktigaste punkterna. Dessutom föreslår utredningen en översyn av den rättsmedicinska verksamheten, för att klargöra rättsläkarnas och Rättsmedicinalverkets roll.

Amnesty välkomnar dessa förslag, men anser att det saknas en hel del. T.ex. saknas förslag om förändringar av polisens tvångsåtgärder och utbildning, och man har inte lyckats fastställa Rättsmedicinalverkets ansvar och roll.

Inte minst har man missat chansen att göra en mer systematisk undersökning av andra liknande rättsfall. Det utesluter tänkbara slutsatser om systemfel inom polis och rättsväsende.

Moderator Maciej Zaremba satte avslutande fingret på den något problematiska logiska följden av Osmo Vallo-utredningens slutsatser:

• Efter att ha lyssnat på utredarna så hamnar vi i slutledningen att ett fullt fungerande, eller i alla fall ett normalt fungerande, rättssystem har presterat denna rättsskandal.

Text: Alex Amnéus