Prideparaden i Indien präglades av glädje

reportage | 2010-12-05

Trumslagare, flaggor och plakat med texterna ”Homo, sweet homo” och ”Boys will be with boys”. Förra året handlade det om protester men i år kunde människor koncentrera sig på att fira. Den 28 november hölls den första Prideparaden i Delhi sedan samkönat sex blev lagligt i Indien. Amnesty Press var på plats.

Under fyra års tid bidrar svenska SIDA med fyra miljoner kronor om året för att stärka organisationer med hbt-fokus i __Indien, Bangladesh, Nepal, Pakistan och Sri Lanka__.

Klockan är fyra på eftermiddagen och över 2 000 personer har samlats i hörnet av Barakhamba Road i Delhi. Det är söndagen den 28 november och för tredje året i rad ska den sprakande Pridemassan tåga genom Delhis gator, tätt följt av ett stort pressuppbåd.

En av de stolta paraddeltagarna är arrangören Mohnish Kabir Malhotra från Delhi Queer Pride Committe__e. Han har även varit med och organiserat de tidigare Prideparaderna.
– I år är det väldigt annorlunda, säger han. Det är mycket mer folk, och färre personer har masker på sig. Stödet från polisen är starkt och allt går fredligt till. Det är fantastiskt.

När den första Prideparaden hölls i Delhi år 2008 var knappt 1 000 personer på plats. I årets marsch är det fler än dubbelt så många. Att fler personer har valt att visa sina ansikten tror Mohnish Kabir Malhotra har att göra med att samkönat sex blev lagligt i juli 2009. Mycket har hänt på bara drygt ett år.
– Nu vet folk att de kan stå upp för sina rättigheter. Det här året är det många familjer som demonstrerar, en stor positiv förändring, säger han.

Pridetåget sätter sig i rörelse och marscherar högljutt genom stans gator. På trottoarerna står nyfikna Delhibor som stannat till för att se det regnbågsfärgade tåget skrida fram. Vid skymningen når folkhopen Jantar Mantar, den främsta platsen för protester i Delhi. I början av november demonstrerade människor mot de odemokratiska valen i Burma men ikväll har plakat med Aung San Suu Kyis porträtt bytts ut mot trummor och pråliga klänningar. Här trängs tv-team, reportrar och fotografer med upprymda Pridedeltagare. Arrangörerna tackar för det starka stödet, föräldrar och mormödrar kommer upp på scenen och människor poserar för ivriga journalister. En del tar av sig sina masker.

Journalister intervjuade flera av Pridedeltagarna.

De två tidigare Prideparaderna i Delhi har främst varit protester mot paragraf 377 i den indiska brottsbalken. Enligt paragrafen, som infördes av kolonialmakten i Brittiska Indien 1860, stred samkönat sex mot naturen och homosexuella handlingar kunde ge upp till tio års fängelse. I juli 2009 upphävde dock Delhis högsta domstol den 148 år gamla lagen, eftersom den kränkte de mänskliga rättigheterna.

Under träden lite längre bort från scenen, där människorna står lite glesare, kommer 27-årige Bapi Mandal gående tillsammans med en vän. Bapis rosagröna mask glittrar i det gulaktiga skenet från gatlyktorna.

– Jag är här idag för att jag är gay och för att jag vill sprida budskapet att vad vi är inte är fel, säger han. Innan var det kriminellt att vara gay och jag är såklart glad att det inte är så längre. Jag är ju såhär sedan födseln. Gud har gett mig det här livet och det är jag stolt över.

Bapi Mandal har kommit ut för sina föräldrar.

I storstäder som Delhi och Mumbai märks en attitydförändring. För ett och ett halvt år sedan fanns bara en gaybar i Delhi, nu ordnas regelbundet gayklubbar i staden. Men hbtq-personer är fortfarande stigmatiserade i Indien, speciellt i mindre städer och på landsbygden. En traditionell syn på familjen gör att många inte vågar gå ut med sin sexuella läggning.

Bapi Mandal berättar att han en dag kände att han var tvungen att berätta för sin familj att han är gay. Han ville inte låta dem tro att han en dag skulle gifta sig med en kvinna:
– Jag stod helt enkelt inte ut längre. Min mamma grät när jag berättade. Hon trodde att det var någon slags sjukdom. Min pappa var också upprörd men nu säger han att vad jag än är så är jag hans son. Bapi pratar också om hur samhällets negativa inställning gentemot hbtq-personer faktiskt finns kvar. Fortfarande ses det som något onaturligt att vara homosexuell.
– Jag har en vän vars föräldrar inte vet om att han är gay, berättar Bapi. Om de skulle få reda på sanningen så skulle de döda honom.

Han menar dock att globaliseringen och internet har öppnat nya dörrar och att medvetenheten nu är större.
– I dag har du världen i din hand, säger Bapi och höjer sin högra näve.
Innan han åter beger sig in i myllret berättar Bapi att han är i ett förhållande sedan sex och ett halvt år tillbaka.
– Mina kommande sju eller tio liv vill jag vara med honom, säger han. Vi är själsfränder. Min familj har accepterat vårt förhållande, även om min pappa blir orolig ibland.