Rörelsefrihet i Kosovo ? Inte utan eskort

Reportage | 2002-04-03
Även publicerad i AmnestyPress #2/2002

Längs trottoaren står de med sina säckar och påsar. Lök, täcken, pinnstolar, skinka, kläder och batterier, allt införskaffat på marknaden. När bussarna rullar in rusar alla mot dörrarna. Inköpen stuvar de in i bagageutrymmet under bussen; de stora tingen, möbler och annat, slängs upp på en medföljande lastbil.

Det skulle kunna vara en bild av en vanlig marknadsdag. Det skulle kunna vara det, om det inte vore för de amerikanska soldater som svärmar kring platsen. Om det inte vore för deras bepansrade fordon som kommer att följa ekipagen under den drygt timslånga färden söderut till enklaven Brezovica.

Passagerarna är serber, staden heter Gnjilane och ligger i östra Kosovo, formellt en del av Jugoslavien men i praktiken ett FN-protektorat. Soldaterna är garanten för att dessa människor ska kunna röra sig överhuvudtaget.

Vårt hopp är att det här inte
ska fortsätta så att Mitrovica
blir ett andra Berlin.

I juni är det tre år sedan kriget tog slut i Kosovo. Efter tio års förtryck, sedan Kosovos självstyre hade avskaffats, tog delar av den albanska befolkningsmajoriteten till vapen. Gerillagruppen UÇK stod som segrare efter att Natobomber gjort jobbet åt dem våren 1999. Den jugoslaviska armén marscherade ut ur provinsen och med den följde cirka 200 000 serber och zigenare. De som stannade kvar gjorde det med livet som insats.

Ändå är bilden av serber omgärdade av soldater ett gott tecken. Allt detta sker inför ögonen på stadens albanska majoritet. Även om de ännu är få, har en del albaner börjat leta sig till den serbiska marknaden.

– Gnjilane är rena himmelriket mot här. Du skulle aldrig se en serb köra igenom den här staden, får jag höra senare av en FN-anställd i Pec, i västra delen av landet.
Många av de som flydde har hittills inte vågat flytta tillbaka, de har hört om morden och trakasserierna. Nu återvänder de, till följd av att spänningarna lättat och morden blivit färre. Men fortfarande skulle ingen komma på tanken att skicka hem de 40 000 soldaterna från den av Nato ledda KFOR-styrkan.

I Kosovo har ingen total rörelsefrihet, inte ens albanerna. Mitrovica – den delade staden – ger en fingervisning om det.

– Jag kan inte röra mig fritt. Men jag har åtminstone mitt eget hus och det gör att jag orkar leva. Min familj har levt här i 60 år och det ska den fortsätta göra.

Orden är Zeqir Rushitis. Han är albansk ledare och bor på den norra sidan av staden, den del som kommit att bli fäste för de mest extrema serberna. Många av dessa serber har flytt från andra delar av Kosovo. Norra Mitrovica är numera deras.

Vid alla broar sitter de så kallade broväktarna som försöker hålla alla oönskade – det vill säga icke-serber – på avstånd. På andra sidan bron är situationen den omvända. Där lever de 23 kvarvarande serberna i skuggan av KFOR-soldater. Utan eskort sätter de inte foten utanför dörren.

Zeqirs hus ligger bara 300 meter från den södra stranden, där den albanska delen av staden börjar. Men det skulle lika gärna kunna vara 300 mil.

– Vi är blockerade, vi skulle inte ha någon utväg om det inte vore för KFOR:s bussar. Vårt hopp är att det här inte ska fortsätta så att Mitrovica blir ett andra Berlin, säger Zeqir.

Att döma av antalet rubriker staden genererat världen över skulle man kunna tro att Mitrovica är lika stort som den tyska huvudstaden, men i själva verket är den inte större än svensk småstad.

Thierry Guilloux bjuder på en tur runt den norra sidan. Han jobbar för en organisation som delar ut mat till dem som valt att stanna kvar trots broväktare, hot och trakasserier.

– Mina klienter tillhör minoritetsgrupperna här i norra Mitrovica och många av dem är albaner. De är visserligen i majoritet i Kosovo som helhet, men inte här.
I ett område som bara omfattar ett par kvarter bor muslimska slaver, så kallade bosniaker, i ett annat albaner, strax utanför zigenare. Men de är avskurna. Därför behövs Thierry.

– Här bor det en bosnisk familj, de vågar sig inte ut. De här tre husen bebos faktiskt av albaner, men där bor också några serbiska familjer, de har det inte lätt.
Och i nästa kvarter:.
– De här albanerna kan knappt gå ut.
Så fortsätter det.

Albanerna är de enda som kan
garantera säkerheten här,
det kan varken FN eller KFOR
göra utan deras hjälp.

Som en ödets nyck ligger de båda begravningsplatserna på "fel" sida. Den serbiska belägen på den södra sidan och vice versa. Att gå dit för att placera några blommor låter sig inte göras utan eskort.

Men trots allt finns det de som insett att samarbete är den enda utvägen. Zeqir Rushiti möter regelbundet serbiska ledare i sitt område. Nyligen slöt de ett avtal om sophämtning.

– Folk här i Kosovo, både albaner och serber, måste anstränga sig mer för att det ska bli bättre, säger han.

Mitt i staden breder de utbrända zigenska kvarteren ut sig. De vittnar om att det finns dem som mist mer än rörelsefrihet. Ingen vet hur många zigenare som fick sätta livet till när återvändande albaner satte byggnaderna i brand.

– En del säger 200, andra menar att det var fler, säger Thierry.

Några av dem har letat sig till lägret Plementina en knapp mil från Pristina. Under de gamla kraftverken, inbäddade i damm och doften av bränt kol ligger en rad baracker som är hem för drygt 70 familjer. Bajrush Berisha är rektor för lägrets skola och tillika invånarnas politiska ledare.

– Situationen är bättre nu än för tre år sedan. Ändå är inte säkerheten särskilt hög, säger han.

Förra året gjordes ett försök att flytta ut några av familjerna från lägret till en by några kilometer bort. De försågs med material för att bygga hus. Dagen efter fann man dem alla döda.

– Den ende som rör sig utanför lägret det är jag. Men jag blir skjutsad till och från kommunmötena. Jag kan inte åka annars, säger Bajrush Berisha.
Ändå tror han att det går att åstadkomma rörelsefrihet.

– Det som behövs är att majoritetsbefolkningen och deras politiska företrädare uppmanar dem som flytt att komma tillbaka. Albanerna är de enda som kan garantera säkerheten här, det kan varken FN eller KFOR göra utan deras hjälp.

I östra Kosovo sker viss spontan återflyttning. Serber återvänder till sina gamla hus och deras albanska grannar rör dem inte. Men i större delen av provinsen kan minoriteterna – serber och zigenare (romer, ashkhalier med flera), turkar och muslimska slaver – inte gå eller röra sig som de vill.

FN-administrationen UNMIK kräver nu att frågan får en lösning – att alla ska garanteras rörelsefrihet.

Den serbiska enklaven Osojane har därför blivit ett prestigeprojekt – det internationella samfundet måste visa att det är möjligt för serber och andra minoriteter att återvända. Och man måste få albanerna att förstå att Kosovo tillhör alla.

Ennio Boati är en av dem som ska föra projektet i hamn.
– Det här är ett experiment och ett dyrt sådant, säger han.
– Om man går med på att låta människor återvända för det med sig en massa saker, fortsätter han. De måste ha hus och mat och det måste finnas tillgång till läkare. Dessutom måste de ha skydd. Kort sagt: de har lagt sitt öde i våra händer.

Momcilo Djuric bjuder på plommonbrännvin och visar sin enkla nybyggda boning. Hans gamla hus ligger i ruiner tvärs över gården.

– Alla mina barn är födda i det där huset, säger han och nickar mot de förkolnade resterna.

Han och hans familj flydde till Kragujevac i Serbien efter kriget. Momcilo är den första serben som har återvänt och nu väntar han på barn och barnbarn. Men, erkänner han, ingen mår bra av att leva med vakter omkring sig dag som natt.

– Vi kan inte ens gå ut i skogen och samla ved, säger han. Men jag är säker på att vi ska kunna komma överens. Förut levde vi tillsammans. Vi hjälpte dem att bygga sina moskéer, de hjälpte oss att bygga våra kyrkor. Om vi kunde leva tillsammans då kan vi göra det igen.

– Fast, lägger han till, det är mycket hat för en så kort period.

Finns det då ingen som kan röra sig fritt? Jo, det finns en grupp som har näst intill obegränsad rörelsefrihet. En grupp som överskrider alla etniska gränser – de som har registreringsskyltar från Novi Pazar i södra Serbien, en stad tätt förknippad med handel.

– När det gäller handel och kriminalitet finns det inga gränser. Där samarbetar alla med varandra, säger Johan Rydén, kapten på den svenska KFOR-bataljonen i Kosovo.

Hatet tar paus när det finns pengar att tjäna. En annan lärdom är att registreringsskyltar kan vara oerhört viktiga i kampen för rörelsefrihet. Serberna är lätta att upptäcka i sina bilar med jugoslaviska skyltar.

– Det kan ju tyckas som en skitsak. Men faktum är att när alla fick likadana registreringsskyltar i Bosnien förbättrades rörelsefriheten där avsevärt, säger Kent Winarve, också han kapten. Där behövde vi inte eskortera någon överhuvudtaget.
Kostnaderna för eskorter uppgår enbart för svenska bataljonen till över en miljon kronor i veckan.

– Men vi har märkt att mycket sitter i huvudet. När vi säger nej till eskorter åker de i alla fall och ingen har hittills råkat illa ut, säger Kent Winarve.

Två av varandra oberoende undersökningar ger honom rätt. Thierry Guilloux i Mitrovica visar i sin kartläggning att många serber trotsar rädslan och vågar sig allt längre bort från de områden de lever i.

– Trots allt så är situationen oerhört mycket bättre nu än den var när jag kom, påpekar han. Nu åker serber runt i egna bilar utan beskydd och det finns serbiska representanter i det lokala parlamentet. Allt detta var fullständigt omöjligt att tänka sig för två år sedan. Steg för steg tas– men det går långsamt, mycket långsamt.

Text: Robin Söderberg

Fotnot: Robin Söderberg är frilansjournalist och har befunnit sig i Kosovo sedan april 2001.

Reportage | 2002-04-03
Även publicerad i AmnestyPress #2/2002