Melankoliskt vittnesmål om att överge och bli övergiven

Kweku dör på tröskeln till sin trädgård, barfota med daggdroppar på tårna. Han är ensam men borde inte vara ensam – på andra sidan jorden undrar en fru och fyra barn fortfarande varför han övergav dem, i solnedgången för sexton år sedan. Kanske var det hans öde.

Taiye Selasi. Foto: Nancy Crampton

Bok: Komma och gå
Författare: Taiye Selasi
Översättning: Ing-Britt Björklund
Förlag: Wahlström & Widstrand

Kweku dör på tröskeln till sin trädgård, barfota med daggdroppar på tårna. Han är ensam men borde inte vara ensam – på andra sidan jorden undrar en fru och fyra barn fortfarande varför han övergav dem, i solnedgången för sexton år sedan. Kanske var det hans öde.

”Komma och gå” är en hjärtskärande roman. Berättelsen om en familj som borde ha alla förutsättningar att leva lycklig, men som trasas sönder av svek som ekar genom flera generationer, är känslomässigt engagerande framför allt för att den är så alldaglig. Historien är inte särskilt ”hemsk” (även om det finns obehagliga partier), utan skildrar i stället en djupare, mer allmänmänsklig sorg. Romanen verkar förkunna att varje människa är överlämnad åt sitt individuella öde och att ensamheten är ofrånkomlig. Även om familjen ofta är källa till livets stora sorger är det också där trösten finns att finna – vem annars är väl rustad att förstå och hantera våra personliga tillkortakommanden och kriser?

Liksom ”Öppen stad” av Teju Cole och ”Americanah” av Chimamanda Ngozi Adichie är ”Komma och gå” en roman om individer med rötter i Afrika men som har spritts för globaliseringens vindar. Kweku och Folasade bildar familj i Boston och för en tid får de leva fridfullt. Det förflutna – hennes upplevelser av Biafrakriget och hans fattiga uppväxt i Ghana – sopas under mattan och paret ägnar all uppmärksamhet åt framtiden förkroppsligad: de fyra barnen. När de inser att historien har hunnit i kapp är det för sent: familjen är splittrad, Kweku ligger död av en hjärtinfarkt i sin trädgård och barnen bär på trauman som rättmätigen borde vara föräldrarnas. ”Komma och gå” är ett vackert men melankoliskt vittnesmål om att överge och bli övergiven.

Komma och gå. Foto: Wahlström&Widstrand

Många scener i ”Komma och gå” är av rent filmisk karaktär. Selasi återger brottstycken av händelseförlopp utan inbördes kronologisk ordning, där scener i nutiden ofta fungerar som språngbrädor in i det förflutna. Det är en effektiv berättarteknik – Selasi etablerar tidigt att det förflutna utgör kontext och att händelserna i romanens presens inte är särskilt betydelsefulla i sig. På så sätt konstrueras romankaraktärerna framför våra ögon, som lapptäcken av tragedier och triumfer. Resultatet är mångbottnade karaktärsporträtt som känns oerhört trovärdiga.

Även om Selasis roman är mindre ideologisk än Coles och Adichies finns det åtskilliga beskrivningar som sträcker sig utanför familjesfären. Kweku och Folasades äldsta son Olu måste hantera sin svärfars rasistiska påståenden om att afrikanska fäder överger sina barn, samtidigt som han måste förhålla sig till sin egen fars försvinnande. Selasi vågar tackla stereotyper utan att fördöma de inskränkta – hon visar djup förståelse för såväl offer som förövare, samtidigt som hon skildrar oförståelsen dem emellan. Det är ingen liten bedrift.

Elias Kukkola Settervik
[email protected]