Nästan 30 år av MR-brott - Amnestys långvariga engagemang för Afghanistan

Reportage | 2001-11-30
Även publicerad i AmnestyPress #6/2001

Brott mot mänskliga rättigheter i Afghanistan har sedan i början av 1970-talet påpekats och dokumenterats av Amnesty International. Under nästan 30 år har offren blivit allt fler liksom brottsrubriceringarna. Alla parter som är eller har varit inblandade i konflikterna är skyldiga till brott mot de mänskliga rättigheterna.

Det var i juni 1973 som Afghanistans kung Zahir reste till Italien. Samtidigt passade hans kusin och före detta premiärminister Daoud på att genomföra en nästan helt oblodig statskupp. Den händelsen kan lite förenklat sägas ligga bakom de stora problem som landet därefter skulle hamna i.

Amnesty uppmärksammade redan under Daouds regim att brott mot de mänskliga rättigheterna förekom. Från 1973 och framåt uttryckte Amnesty vid ett flertal tillfällen oro över att regimen hade tagit politiska fångar och att tortyr förekom. Den afghanska regimen varken besvarade eller kommenterade protesterna.

Daoud störtades i april 1978 och den nya regimen gjorde inte något för att se till att tortyr eller avrättningar upphörde. Under de närmaste 18 månaderna genomfördes flera statskupper innan Sovjet ockuperade landet den 27 december 1979. Under dessa månader publicerade regeringen en lista med över 12 000 namn på fångar som hade avlidit under fångenskapen under drygt ett år. Den 28 december gavs det en generell amnesti till fångar och samtidigt kom det fram att ytterligare flera tusen fångar hade försvunnit under fångenskapen.

En av Amnestys rapporter om Afghanistan.
”Afghanistan International responsibility
for human rights disaster” kom i november 1995.

När Amnesty besökte Kabul i februari 1980 framkom det att tortyr systematiskt hade använts fram till Sovjets ockupation. Till och med den nye presidenten under Sovjetstyret, Babrak Kamal, hänvisade i sitt första radiotal till sin föregångare Amins ”tortyrmaskin”.

Såväl president Kamal som regeringsdelegater och justitieministern försäkrade Amnestys delegation om att tortyr inte längre skulle få förekomma landet, inte ens om det förelåg ett yttre hot mot landet. Den 21 april infördes artikel 30 i ”The Fundamental Principles of the Democratic Republic of Afghanistan” i vilken det klart framgick att tortyr, förföljelse och bestraffning som strider mot mänsklig värdighet skulle vara förbjudet.

Så blev det inte. De löften som gavs och artikel 30 visade sig inte ha speciellt stor betydelse. Sovjetiska trupper med stöd av afghansk personal utförde utomrättsliga avrättningar både av motståndare och civilbefolkningen. Tusentals fångar hade fängslats enbart för att de hade kritiserat regeringen och ockupationsmakten. Dödsstraffet togs i bruk och kunde även utdömas för vissa politiska våldsbrott efter dom av en revolutionär domstol där det inte fanns någon rätt till överklagande. Under 1984 avrättades enligt rapporter 68 personer, året därpå var det officiella antalet avrättade 40 personer.

Under alla år har Amnestys arbete med att finna och verifiera informationen om brott mot de mänskliga rättigheterna i Afghanistan varit utomordentligt svårt. Under sovjetockupationen var myndigheterna mycket fåordiga och den press som fanns kontrollerades helt av regeringen. I dagens Afghanistan är det ännu svårare att finna information och få den bekräftad. Talibanregimen vill inte att utomstående ska få tillgång till information. Hos den Norra alliansen har det varit lika svårt att få information om de brott som de och deras allierade har begått.

Det totala kaos som följde när Sovjet lämnade landet 1989 medförde att brotten ökade mycket kraftigt från alla grupperingar.

Landet låg öppet för krigsherrar att försöka kapa åt sig varsin egen bit med blodiga medel. Ofta krigade de även mot varandra, ingick allianser med forna fiender och bekrigade tidigare allierade. 1994 hade läget i landet blivit så kaotiskt och katastrofalt att det var möjligt för talibanerna att ta makten med hjälp av framförallt Pakistan. Men det har också funnits och finns fortfarande andra yttre intressen som försöker styra utvecklingen i landet till sin egen fördel.

Men det är inte enbart antalet brott som har ökat utan även brottsrubriceringarna. Idag känner de flesta i västvärlden till hur kvinnor har förtryckts i framförallt städerna, hur offentliga avrättningar genomförs, hur oliktänkande och oppositionella förföljs och hotas till livet. Under flera decennier har civilbefolkningen drabbats av oerhörda lidanden medan en brutal och hänsynslös kamp om makten har pågått.

När Sovjet lämnade landet försvann nästan allt intresse för Afghanistan i västvärlden. Vi valde att inte vilja veta vad som skedde. När den konflikt som råder nu är över får vi inte begå samma misstag. Det skulle än en gång släppa loss kaos och terror samt låta andra, yttre, intressen få inflytande över landets utveckling.

Rolf Hertzman

Samordnare för Afghanistan åt Amnesty i Sverige

[email protected]

Sedan 1998 har Amnesty publicerat ett femtiotal pressreleaser och drygt 40 rapporttitlar om Afghanistan.

Reportage | 2001-11-30
Även publicerad i AmnestyPress #6/2001