Studentaktivist från Västsahara i Göteborg

I maj demonstrerade västsahariska studenter vid flera universitet i Marocko. Polisen ingrep och många studenter greps och misshandlades. En av dem som greps var Rabab Amidane. Hon besökte nyligen Norge och Sverige. Charlotte Lind, aktiv i Amnesty Göteborgs studentgrupp berättar här om mötet med Rabab Amidane.

Rabab Amidane är en av många västsahariska
studenter som greps i maj i år vid demon-
strationer på universitet i Marocko. I juli besökte
hon Norge och Göteborg.

När Rabab pratar är hon fokuserad och samlad. Hennes engelska är bra, man tänker aldrig på att hon saknar några ord eller att historien blir lidande på grund av språket. När hon tar paus för att ta ett djupt andetag kommer utandningen stötvis. Bara då kan man förstå lite av hur hon måste känna.

Rabab Amidane kommer från Västsahara och är 22 år. Hon pluggar engelska på universitetet i Marrakech, en av Marockos största städer. Det liberala ungdomsförbundet Unge Venstre i Norge hade bjudit in henne för att berätta sin historia, men den 25 juli kom hon också till Amnestys kontor i Göteborg.

Lena Thunberg, chefsredaktör för tidningen Västsahara, var med Rabab vid besöket i Göteborg och i Norge. Lena Thunberg gav oss först information om Västsaharas historia. Landet är en före detta spansk koloni och som en del av FN:s avkoloniseringsprogram skulle Västsahara avkoloniseras redan på 1960-talet. Istället för att förbereda en folkomröstning där västsaharierna skulle komma att få utöva självbestämmande och få rätt till självständighet, ”sålde” Spanien istället landet till Marocko och Mauretanien. 1975 invaderade dessa två länder Västsahara, dock överlät Mauretanien sina områden till Marocko i slutet av 1970-talet. Idag bedriver Marocko ensamt en ockupation av Västsahara, som därmed hållit på i 32 år.

Från början av 1990-talet har FN aktivt försökt få till stånd folkomröstningen om Västsaharas självständighet. Marockos vilja att låta både inflyttade marockaner och västsaharier rösta är det stora hindret. Om detta skulle gå igenom skulle Västsahara aldrig få sin frihet.

I juli kom Rabab Amidane (tredje person fr.v.)
från Västsahara för att träffa Sofia Zackrisson,
Zofia Laine, Karin Broberg, Gabriel Gustafsson
och Charlotte Lind på Amnestys kontor i Göteborg.

När Rabab Amidane sedan börjar berätta handlar det om den studentdemonstration som hölls i maj i år på universitetsområdet i Marrakech. Demonstrationen var fredlig men när polisen dök upp omringades demonstranterna och fördes ihop till en enda stor hop. Polisen väntade på att mörkret skulle falla, för att då attackera med tårgas. Polismännen drog de kvinnliga studenterna i håret och när demonstranterna fördes till polisstationen fortsatte misshandeln av de västsahariska studenterna.

• En av demonstranterna var en av mina nära vänner, berättar Rabab. Hon blev slagen så hårt att hon förlorade synen på höger öga.
  Innan demonstranterna blev förda till polisstationen kom en ambulans upp till universitetet och lyckades ta sig in genom folkhopen.
  Rabab berättade att det kändes som att det äntligen var över, då hon och hennes vän fick åka med. Det var det inte. I ambulansen fortsatte misshandeln av vännen, som samtidigt tvingades skriva på en massa papper. Hon kunde inte, på grund av all smärta och alla slag. Då tryckte personerna i ambulansen hennes fingeravtryck på papperna, och lät det gå som underskrift. Därmed hade hon själv intygat att det inte var den marockanska polisen som utfört misshandeln, utan hennes egna vänner, de andra västsahariska studenterna.

Rabab själv blev slagen i huvudet med en sten och hon blev även så illa däran att hennes båda lår blev gröna av blåmärken.
Många av de övriga studenterna hamnade i fängelse efter demonstrationerna och vissa har dömts till upp till ett års fängelsestraff. Rababs bror, El Ouali Amidane, sitter också i fängelse efter att ha demonstrerat för självständighet i oktober 2006. Polisen stormade hans hus och han dömdes till 5 års fängelse.

Rabab och hennes närmsta är inte de enda offren i Västsahara. Västsaharas folk är ett kuvat folk utan rättigheter och utan röst. Så var är vår röst? Omvärlden måste få upp ögonen för denna långvariga konflikt.

Text: Charlotte Lind, Amnesty Göteborgs studentgrupp, nr. 92
Bild: Lena Thunberg

Läs mer:
MR-försvarare under bevakning (Amnesty Press 14 juni 2007)