Ett annat reportage

Johan Persson och Martin Schibbyes "438 dagar" är imponerande och går rakt in i hjärtat. Med detaljrikedom, humor och ilska skildrar de sina egna upplevelser i det etiopiska förtryckarsystemet.

438 dagar. Foto: Filter

Bok: 438 dagar. Vår berättelse om storpolitik, vänskap och tiden som diktaturens fångar.
Författare: Johan Persson &Martin Schibbye
Förlag: Filter

Den 13 juni 2011 fick jag ett mejl från Martin Schibbye: ”Är nu tillbaka från Indonesien. Allt gick kanon. Vi har spännande material från Ahmaddiyaflyktingarna och kristna med brända kyrkor och från Västpapua”. Tillsammans med fotografen Jonas Gratzer hade han gjort reportage för Amnesty Press som skulle gå i tidningen under hösten 2011 och lovade att leverera texterna senare under sommaren. Först skulle han dock åka ”på ett jobb i Kenya utan tillgång till nät”.

Jag svarade ”Ha det bra i Kenya”. Nästa gång jag hörde något om Martin Schibbye var på Almedalsveckan i Visby i början av juli när Urban Löfqvist och Jesper Bengtsson från Reportrar utan gränser berättade att Martin Schibbye och Johan Persson, fotojournalist som bland annat medverkat i Amnesty Press från Sydsudan, hade gripits av etiopisk militär i Ogaden.

Snart var det stora rubriker i tidningarna, jag skrev några artiklar på tidningens hemsida, utfärdade ett intyg till Kontinent, Johan och Martins reportagebyrå, att de hade arbetat för Amnesty Press och utgick från att de snart skulle vara hemma i Sverige. Så gick det inte utan de blev kvar i Etiopien i 438 dagar och fick en unik inblick i villkoren för de fångar; vanliga kriminella, oppositionella, och journalistkollegor som Eskinder Nega, Reejot Alemu och Wubshet Taye som också sitter i Kalityfängelset i Addis Abeba.

Historien om Johan och Martin är välbekant, mängder av artiklar har skrivits, det har varit dokumentärfilmer, TV-soffor och Sommarprogram, för övrigt ett av de starkaste i 2013 års upplaga. Ändå är det först med boken 438 dagar som jag riktigt kan förstå detta drama på djupet. Det börjar med en reportageidé om att ta sig in i Ogaden och på plats söka sanningen om vad som händer i en del av i östra Etiopien som är stängd för omvärlden men där svenska Lundingruppen är intresserad av olja.

Johan och Martin är erfarna reportrar och vidtar alla de säkerhetsåtgärder som är möjliga innan de med hjälp av gerillarörelsen ONLF via Somalia tar sig över gränsen. Efter några dagars marsch genom ett öde landskap i Ogaden tillfångatas de av etiopisk militär, skottskadas och utsätts för skenavrättning och TV-intervjuer under hot innan de till sist hamnar inför rätta i Addis Abeba. Boken är en fantastisk läsupplevelse där växelskrivandet mellan Johan och Martin ger en extradimension. Boken blir också en självbiografisk berättelse där läsaren får ta del av självutlämnande tankar och upplevelser.

Författarna ger oss också en imponerande detaljrikedom där leveranser av Ahlgrens bilar från ambassaden, diskussioner med utrikesminister Carl Bildt om vilka pålägg som är bäst och skildringar av de TV-program statstelevisionen visar blandas med fasorna i fängelset. Under månaderna i fängelset lever Johan och Martin på hoppet om frigivning och redogör för det moraliska dilemmat att erkänna sig skyldiga och be om nåd eller överklaga en dom och riskera att få avtjäna elva år i fängelse.

De har en imponerande förmåga att hitta på projekt för att upprätthålla modet, allt från matlagning till att få in cd-skivor med musik som de själva och deras medfångar vill höra och deras projekt att få in klassiska böcker som de själva och medfångarna kan läsa är genialiskt.
Genom att de själva har upplevt det etiopiska förtryckarsystemet blir boken också en svidande anklagelse mot ett land som annars skildras som ett ekonomiskt framgångsmirakel och en nära allierad i USA:s krig mot terrorismen. 438 dagar är dessutom en hyllning till alla de journalister som tror på pressfrihet och söker sanningen.

De enda anmärkningarna jag kan komma på när det gäller boken är att Antonio Gramsci, som fängslades i Mussolinis Italien, var kommunist och inte anarkist (sidan 323), samt att beskrivningen av Ogadens historia som ett tvisteämne mellan Etiopien och Somalia är alltför rapsodisk.
Det reportage om Ogaden som skulle skrivas sommaren 2011 blev aldrig av men vi fick istället en bok som sätter avtryck hos läsaren och går rakt in i hjärtat.

Ulf B Andersson

Läs också
”Våra kollegor är fortfarande kvar i Kality-fängelset” (Amnesty Press 25 september)

Ett brev kan betyda så mycket (Ledare i Amnesty Press nr 4/2013)