”De flesta som dog i Osj var uzbeker men det är vi som straffas”

Sommaren 2010 exploderade Osj, Kirgizistans näst största stad, i ett etniskt våld där över 400 människor dödades och hela områden brändes till grunden. Max de Haldevang, journalist och Ryssland- och Centralasienforskare har besökt staden där rättegångar fortfarande pågår.

Krönika | 2014-03-05
Av: Max de Haldevang
Även publicerad i AmnestyPress #1/2014
Osj i juni 2010: Mansura i resterna av familjens hem.

Osj i juni 2010: Mansura i resterna av familjens hem. Foto: S Schulman/UNHCR

Jag möter Nigora Khaidarova och hennes svägerska, Sada, i en kitschig hamburgersylta på huvudgatan i Osj. Jag kan inte gissa deras ålder. Deras ansikten som bär spår av tidigare skönhet har åldrats av sorg.

Sommaren 2010 exploderade Osj, denna handelsstad längs Sidenvägen och Kirgizistans näst största stad, i etniskt våld som lokalbefolkningen kallar ”kriget”. Över 400 människor dödades och hela områden brändes till grunden efter att sjudande spänningar mellan de lokala kirgizerna och den stora uzbekiska minoriteten exploderade i mord, våldtäkter och förstörelse.

Nu, nästan fyra år senare, har freden mellan folkgrupperna till stor del återställts i denna 3 000 år gamla stad men människorättsaktivister säger att etniska uzbeker fortsätter att utsättas för flagrant diskriminering från myndigheterna som domineras av etniska kirgizer. Av dem som dödades i oroligheterna var omkring tre fjärdedelar uzbeker.

Ändå är 96 av de 107 personer som har åtalats för mord uzbeker. Många av dem som har gripits säger att de har torterats och utsatts för brutal behandling av poliser och fångvaktare. Advokater och familjer till de gripna har också attackerats av släktingar till offren.

Dilmurat Khaidarov, en advokat som är etnisk uzbek, är make till Nigora och bror till Sada. Hans fall är speciellt gräsligt, säger en människorättsadvokat.
– Sex personer står inför rätta och två av dem är allvarligt sjuka. Läkare har öppet sagt att de är döende, säger advokaten som inte vill framträda med namn då han är orolig för sin säkerhet.

Tillbaka till hamburgerkaféet. Nigora sitter nästan tyst med ansiktet förvridet av sorg. Hon talar bara lite ryska och jag kan inte uzbeiska så Sada får ta hand om samtalet. När ”kriget” bröt ut i maj 2010 flydde Sada och hennes familj till gränsen mot Uzbekistan för att undkomma fasorna med mord och mordbränder. Hon vädjade till sin bror att följa med henne.

– Han vägrade och fortsatte säga: ”Jag är en man och jag måste försvara mitt hem och mina grannars hem”, förklarar Sada.
Dussintals vittnen av varierande nationaliteter och etniciteter säger att i juni 2010 såg de hur Dilmurat och andra vänner spärrade vägen in till kvarteret för att stoppa de okända män som härjade i området genom att bränna ner hem och döda åskådare. Genom att spärra vägen räddade de dussintals liv bland grannarna i kvarteret som dominerades av etniska kirgizer.

Dilmurat Khaidarov år 2010 med sin dotter. Nu är han dömd till sju års fängelse.

Dilmurat Khaidarov år 2010 med sin dotter. Nu är han dömd till sju års fängelse. Foto: Archive of the Association for Human Rights in Central Asia/AI

Kort efter att våldet upphörde greps dock Dilmurat och anklagades för att ha organiserat och deltagit i oroligheterna och delaktighet i tre mord. Anklagelserna kom trots vittnesmål om att Dilmurat vid några av morden hade befunnit sig i en annan del av staden. Han sattes i häkte där polisen använde gummibatonger mot hans huvud och njurar och Sada berättar att Dilmurat förlorade hörseln på ett öra och fick njurproblem. Trots misshandeln vägrade han att erkänna. Hans fall har varit uppe i domstol sex gånger då det saknas bevis mot honom.

– De kan inte döma honom då bevis saknas men om de släpper honom fri kommer familjerna till de mördade att ställa till skandal och de har krävt oss på pengar, berättar Sada.
Den 22 januari kom dock stadsdomstolen i Osj med ett utslag. Dilmurat Khaidarov dömdes till sju års fängelse. Han friades för mord men fälldes för att ha organiserat och ha deltagit i oroligheterna. Den 4 februari överklagade åklagarsidan domen som ansågs vara för mild.

– Det är fruktansvärt att de flesta som dog var uzbeker men det är vi som straffas, säger Sada. Hon säger att hon är överväldigad av alla stödbrev som har kommit från okända människor över hela världen där en del till och med skickar med leksaker till Nigoras och Dilmurats tre barn.
Breven är ett resultat av Amnesty Internationals kampanj för att kräva att myndigheterna undersöker uppgifterna om att Dilmurat Khaidarov torterades i fängelset. Sada säger att utan stödet och all vänlighet från omvärlden så hade familjen haft svårt att klara dessa svåra år.

Max de Haldevang

Max de Haldevang är journalist och Ryssland- och Centralasienforskare.

I Amnesty Press nr 5/2010 finns ett reportage från Osj.

En längre version av denna artikel, ”Kyrgyzstan and the Uzbeks”, publicerades i Los Angeles Review of Books den 26 januari 2014.
Översättning och bearbetning: Ulf B Andersson

Läs också
Will there ever be justice? Kyrgyzstan’s failure to investigate June 2010 violence and its aftermath (Amnesty International 11 juni 2013)

Krönika | 2014-03-05
Av: Max de Haldevang
Även publicerad i AmnestyPress #1/2014