Berättelser om folkmord och brott mot mänskligheten blir utställning i Fittja

På Mångkulturellt centrum i Fittja i Stockholm pågår just nu insamlingsprojektet Vi är ju grannar, om folkmord och brott mot mänskligheten. – Det finns en föreställning om att svenskar inte har upplevt folkmord, men det stämmer inte. Med vår insamling och utställningen i höst vill vi synliggöra berättelser från människor som lever i Sverige och har erfarenheter av folkmord, brott mot mänskligheten och krig, säger bibliotekarien Tal Lewinsky som är en av de som jobbar med projektet.

reportage | 2021-09-25
Av: Clara Lee Lundberg
Tal Lewinsky är bibliotekarie på Mångkulturellt Centrum i Fittja och jobbar just nu med insamlingsprojektet och utställningen "Vi är ju grannar" på Mångkulturellt Centrum i Fittja.

Tal Lewinsky är bibliotekarie på Mångkulturellt Centrum i Fittja och jobbar just nu med insamlingsprojektet och utställningen "Vi är ju grannar" på Mångkulturellt Centrum i Fittja. Foto: Clara Lee Lundberg

När Amnesty Press besöker Mångkulturellt centrum i Fittja har det gått knappt ett år sedan insamlingen av berättelser som folkmord och brott mot mänsklighet påbörjades. På lunchrestaurangen Tavernan sitter mindre sällskap och utanför de stora fönsterna glittrar Albysjöns vatten.

I biblioteket träffar vi Tal Lewinsky som är Mångkulturellt centrums bibliotekarie. Tal Lewinsky arbetar tillsammans med utställningsansvarig Nadja Rahman med de insamlade berättelserna. Han beskriver hur insamlingsprojektet ”Vi är ju grannar, om folkmord och brott mot mänskligheten” startade.

– Dels hade vi fått ett kunskapsuppdrag om människors erfarenhet av folkmord från Botkyrka kommun, vilket innefattar en utställning, en konferens samt visningar för gymnasieelever. Samtidigt har vi på Mångkulturellt centrum sedan tio år ett pågående insamlingsprojekt, i samarbete med Nordiska museets arkiv, som heter Att minnas migrationen. Så vi bestämde oss för att använda samma insamlingsmetod i vårt nya projekt, berättar Tal Lewinsky.

För de som väljer att dela med sig av sina erfarenheter av folkmord och brott mot mänskligheten finns inga specifika krav på hur långa texterna ska vara eller vilket språk de är skrivna på. Det viktigaste är att de känner att de får uttrycka sina erfarenheter, och att berättelserna – som är anonymiserade, blir tillgängliga för andra, menar Tal Lewinsky.

– Dessa berättelser har saknats i Nordiska museets arkiv och därför är det viktigt att de samlas in. Men det är också viktigt för att vi genom berättelserna blir påminda om att det faktiskt finns människor med erfarenheter av folkmord och brott mot mänskligheten som bor och lever i Sverige, säger han.

Mångkulturellt Centrums bibliotekarie Tal Lewinsky tillsammans med Khabat Nezamaldin, som är en av dem som bidragit med sin berättelse till insamlingsprojektet och utställningen "Vi är ju grannar" på Mångkulturellt Centrum i Fittja.

Mångkulturellt Centrums bibliotekarie Tal Lewinsky tillsammans med Khabat Nezamaldin, som är en av dem som bidragit med sin berättelse till insamlingsprojektet och utställningen "Vi är ju grannar" på Mångkulturellt Centrum i Fittja. Foto: Clara Lee Lundberg

I insamlingsprojektet har man avsiktligt valt att även inkludera brott mot mänskligheten, eftersom FN:s definition av vad som är folkmord annars skulle riskera att exkludera många berättelser, då dessa kanske inte uppfyller definitionen som FN antog i konventionen 1948.

– Vi vill inte behöva säga nej till en person som tagit mod till sig och delat med sig av ett personligt trauma, bara för att hens berättelse inte definieras som folkmord, säger Tal Lewinsky.

– Det är en väldigt stor bredd på de berättelser vi har fått in. Det är både personer som själva upplevt de beskriver och personer som berättar som saker deras föräldrar eller släktingar varit med om. Det har bland annat kommit in berättelser om folkmordet 1915 i Osmanska riket, vittnesmål från Förintelsen, och berättelser om brott mot mänskligheten mot kurder under Saddam Husseins regim. För de som inte kan eller vill skriva och skicka in sin berättelse finns det möjlighet att bli intervjuad av oss istället.

En av dem som blivit intervjuad av Tal Lewinsky är Khabat Nezamaldin. Han är kurd från norra Irak och har delat med sig av sin berättelse om när hans stad Sulaymaniyya i irakiska Kurdistan invaderades av Saddam Husseins trupper 1991 när upproret efter Gulfkriget slogs ned.

– Vi hörde på radion att folket i Duhok och Erbil hade flytt upp i berget efter att Saddams militärer hade tagit över deras städer. Eftersom vi visste att trupperna var på väg till vår stad så flydde vi också till bergen. Min familj hade en bil där jag, min fru och våra tre barn klämde in oss, och även några andra familjer. Sammanlagt var vi över en miljon människor som flydde upp till bergen från Duhok, Erbil och Sulaymaniyya, berättar Khabat Nezamaldin.

Khabat Nezamaldin är en av dem som bidragit med sin berättelse till insamlingsprojektet och utställningen "Vi är ju grannar" på Mångkulturellt Centrum i Fittja.

Khabat Nezamaldin är en av dem som bidragit med sin berättelse till insamlingsprojektet och utställningen "Vi är ju grannar" på Mångkulturellt Centrum i Fittja. Foto: Clara Lee Lundberg

I tretton dygn befann sig hans familj på flykt i det otillgängliga bergsområdet på gränsen till Iran. En upplevelse som fortfarande väcker smärtsamma minnen hos Khabat Nezamaldin:

– Det var fruktansvärt. Vi hade inget vatten, ingen mat, och människor dog runt omkring mig. Jag hörde hur folk i städerna blev avrättade och kvinnor som utsattes för systematiska våldtäkter. Det var ju inte alla som kunde fly upp i bergen.

Khabat Nezamaldin läser gärna poesi, och återvänder ofta till en av sina favoritpoeter;  Forough Farrokhzad från Iran.

Khabat Nezamaldin läser gärna poesi, och återvänder ofta till en av sina favoritpoeter; Forough Farrokhzad från Iran. Foto: Clara Lee Lundberg

Hans röst bryts och tårar tränger fram när han berättar hur nära det var att hans egna barn dog under flykten:

– Iran öppnade gränsen en natt och vi försökte ta oss in. Efter en lång och livsfarlig bilfärd såg vi ett hus. Jag knackade på och berättade för den iransk-kurdiska kvinnan som öppnade att mina tre små barn var på väg att dö av svält. Mitt minsta barn var bara nio månader och var i princip livlös. Hon och hennes man tog oss till sjukhuset så att min son fick hjälp, och vi fick stanna hos dem en vecka.

Khabat Nezamaldin säger att det kändes viktigt för honom att bidra med sin berättelse till insamlingen för att få folk i Sverige att förstå vad kurderna som folkgrupp har varit med om.

– Vi kurder har utsatts för etnisk rensning, massmord och krig många gånger de senaste hundra åren, men det har inte dokumenterats i så stor utsträckning. Men det känns som att vår situation har blivit mer uppmärksammad de senaste tjugo åren, och jag tror att mass-flykten och massakern på kurder 1991 blev en ögonöppnare för många, säger han.

Även Mångkulturellt centrums bibliotekarie Tal Lewinsky understryker vikten av att synliggöra och uppmärksamma människors upplevelser av folkmord och brott mot mänskligheten:

– Det är viktigt av olika skäl att de här berättelserna får ta plats i dagens Sverige. Dels för att den sista generationen överlevare från Förintelsen snart är borta, men också för att vi idag märker – både i Sverige och Europa - hur kunskapen om folkmord och brott mot mänskligheten förvanskas och förminskas. Jag tror att dessa berättelser kan väcka empati hos den som läser dem, även om hen inte själv har upplevt något liknande. Förhoppningsvis kan det även bidra till en större medvetenhet kring folkmord och mänskliga rättigheter.

Clara Lee Lundberg
clara@labellamaffia.com

Läs mer

FOLKMORDSKONVENTIONEN 70 ÅR: Brottens brott – Folkmord (Amnesty Press 7 december 2018)

reportage | 2021-09-25
Av: Clara Lee Lundberg