Hon flydde ensam över gränsen

17 år gammal flydde hon över gränsen från Nordkorea.Konsekvenserna för hennes familj blev stora men Hyang-Mee Kim ångrar sig inte. Fem år senare lever hon i Seoul, där hon studerar på universitet och drömmer om en framtid som journalist.

Reportage | 2013-12-17
Av: Ann-Cathrine Johnsson
Även publicerad i AmnestyPress #5/2013
Hyang-Mee Kim vet ingenting om vad som har hänt hennes bror som är kvar i Sydkorea.

Hyang-Mee Kim vet ingenting om vad som har hänt hennes bror som är kvar i Sydkorea. Foto: Lotta Ljungberg

Drömmen om ett annat liv och en bättre framtid hade hon haft länge. För Hyang-Mee Kims föräldrar var det dock otänkbart att deras dotter skulle fly från Nordkorea över gränsen till Kina. Riskerna var alldeles för stora. För fem år sedan, då Hyang-Mee Kim var 17 år, tog hon beslutet i egna händer.

Utan att berätta för någon lämnade hon en tidig morgon sin hemby för att senare muta en nordkoreansk kurir vid gränsen mellan Nordkorea och Kina. Att muta en kurir på den nordkoreanska sidan om gränsen medför ofta inga större risker. Nordkoreanerna är fattiga och behöver pengarna de tjänar på att hjälpa nordkoreaner över gränsen. På den kinesiska sidan av gränsen finns det dock många spioner och risken att bli tillbakaskickad mot en säker död är stor, förklarar Hyang-Mee Kim, när vi träffas på kontoret för organisationen Citizens’ Alliance for North Korean Human Rights, i Sydkoreas huvudstad Seoul.
– Det finns gott om så kallade ”brokers” som är professionella kurirer och tar emot pengar från nordkoreaner som vill ta sig till Kina. Kurirerna mutar i sin tur soldaterna vid gränsen, fortsätter hon.

En viktig person bakom Hyang-Mee Kims beslut att fly var hennes faster som flydde till Japan från Nordkorea år 1997. Då var Hyang-Mee Kim sex år gammal men bestämde sig, trots sin ringa ålder, för att hon en dag skulle lämna Nordkorea. När hon i skolåldern berättade om sina planer för föräldrarna tyckte de att hon skulle gå in i militären för att bli lojal med regimen.
– Det var inte för att de sympatiserade med regimen utan för att de insåg att om jag flydde skulle de aldrig någonsin se mig igen. Mina föräldrar ville inte heller leva i Nordkorea men de visste vilken risk det innebar att korsa gränsen och ville hellre hålla familjen samlad, trots de svåra villkoren.

Hyang-Mee Kims familj hade det ändå bra jämfört med många andra. De hade inte mycket pengar men svalt inte. Släkten hade flyttat till Nordkorea under 1960-talet i samband med en kampanj som lovade nordkoreaner i Japan stora privilegier och bra jobb. Familjen hade kommit till Japan i samband med den japanska ockupationen av Korea 1910–1945.
– Trots stora löften blev det inga privilegier, det var hårda villkor och stor diskriminering, berättar Hyang-Mee Kim.

Gränsen mellan Nordkorea och Sydkorea löper genom landskapet.

Gränsen mellan Nordkorea och Sydkorea löper genom landskapet. Foto: Lotta Ljungberg

Hon beskriver bristen på frihet och att vara ständigt kontrollerad. Hon gick i en skola där allt handlade om Nordkoreas historia och ledare. – Att veta att det fanns andra sätt att leva gjorde mig frustrerad, säger hon.
Information om världen utanför landets gränser kom genom filmer från Kina, insmugglade av kinesiska affärsmän som bodde i byn. Att se dessa filmer var dock inte riskfritt.
– En grannfamilj blev förflyttad till ett avlägset område efter att ha blivit påkomna med att titta på en film från Kina. Hade filmen innehållit något negativt om Nordkorea hade de blivit avrättade, säger Hyang-Mee Kim.

I de norra provinserna, nära gränsen till Kina, där Hyang-Mee Kim levde med sin familj, är medvetenheten om världen utanför betydligt större än i andra delar av landet. Befolkningen är också mer kritisk till regimen. Samtidigt finns det nordkoreaner som tror blint på den propaganda som regimen sänder ut.
– Ingen pratar dock öppet om sina åsikter, eftersom ingen vet vem som kan rapportera det man säger, förklarar hon.

När föräldrarna förstod att Hyang-Mee Kim hade flytt blev mamman så orolig att hon följde efter sin dotter. Hon betalade en kurir och korsade gränsen till Kina tre månader senare, efter att ha försökt att övertala pappan att följa med. Då brodern var i militärtjänstgöring var fadern orolig för vad som skulle hända sonen och bestämde sig för att stanna kvar.
Då familjens bakgrund var speciell, misstänkte regimen genast att Hyang-Mee Kim och hennes mamma hade flytt till Japan och pappan greps och förhördes. Pappan fördes till ett läger där han hölls fängslad och torterades. Två månader efter att han släpptes dog han i sviterna av tortyren. Även brodern förhördes och miste sitt uppdrag inom militären men därefter vet Hyang-Mee Kim ingenting om vad som hänt hennes bror.

Visst förstod Hyang-Mee Kim att hennes familj kunde drabbas av hennes flykt men då det är mer fokus på män och det inte brukar hända så mycket om bara en person ur en familj försvinner, då så många dör av svält eller andra orsaker, så trodde hon att risken var liten. Hyang-Mee Kim hade inte heller kunnat föreställa sig att hennes mamma skulle komma efter henne.
Hyang-Mee Kim kunde återförenas med sin mamma i Kina och de tar sig till Seoul i Sydkorea via Mongoliet. Liksom andra nyanlända flyktingar får de genomgå noggranna förhör och mamman sätts därefter i en speciell skola inrättad av myndigheterna för att acklimatisera flyktingar innan de slussas ut i det sydkoreanska samhället.

Hyang-Mee Kim har anpassat sig till livet i Sydkorea.

Hyang-Mee Kim har anpassat sig till livet i Sydkorea. Foto: Lotta Ljungberg

Det är ett samhälle som på många sätt kan kännas främmande efter ett isolerat liv i Nordkorea. Kunskaperna som lärs ut är allt ifrån hur man öppnar ett bankkonto eller använder en dator, till kunskaper om Sydkoreas historia, kultur och samhälle.
Då Hyang-Mee Kim är under 20 år får hon istället gå i vanlig skola. Därefter får de ett startkapital från staten och ska sedan stå på egna ben i sitt nya hemland. Då de inte har några kontakter och nätverk i Sydkorea är det svårt för Hyang-Mee Kims mamma att skaffa ett jobb. Hon tar arbete som diskare på olika restauranger och andra liknande jobb för att försörja sig själv och dottern.

Hyang-Mee Kim förstår att det är nödvändigt för henne att studera. Då hon inte kan tillgodoräkna sig sin tidigare skolgång i Sydkorea får hon gå tillsammans med elever som är två-tre år yngre och även om de talar samma språk förstår de inte varandra, då accenten är så olika.
Det är därför svårt att skaffa vänner och Hyang-Mee Kim trivs inte, utan slutar efter tre månader. Genom organisationen Citizens’ Alliance for North Korean Human Rights får hon möjlighet att ta del av ett program för nordkoreanska studenter med stor potential, vilket gör att hon inser att det finns möjligheter för henne att klara sig bra i Sydkorea.

Eun Young Kim från organisationen ”Citizens´Alliance for North Korean Human Rights”.

Eun Young Kim från organisationen ”Citizens´Alliance for North Korean Human Rights”. Foto: Lotta Ljungberg

Även om det varit svårt att acklimatisera sig till det sydkoreanska samhället tror Hyang-Mee Kim att det var lättare för henne, eftersom hon var så ung och är en nyfiken person. Det var värre för hennes mamma, som enligt Hyang-Mee Kim, var förvirrad över det mesta. Hon hade inte bara förlorat sin son och sin man genom flykten, utan även alla vänner och resterande släkt i Nordkorea och hon kände sig väldigt ensam.
– Under tre år mådde hon väldigt dåligt mentalt men har nu sagt att trots alla svårigheter så är livet bättre här än i Nordkorea, säger Hyang-Mee Kim.

Efter fem år i Seoul känner sig Hyang-Mee Kim nu hemma i det sydkoreanska samhället. Hon går på universitetet och har många vänner. Drömmen är att bli journalist och hon har haft praktik på en radiostation. Visst saknar hon sin hemstad och sina vänner i Nordkorea men ju mer tiden går desto mer glömmer hon sitt gamla liv.

Fotnot: Hyang-Mee Kim heter egentligen något annat och vill med hänsyn till sin bror som är kvar i Nordkorea inte gå ut med sitt riktiga namn.

Fakta/Citizens’ Alliance for North Korean Human Rights (NKHR)

En NGO, som startade 1996, och arbetar för att förbättra de mänskliga rättigheterna för nordkoreanska flyktingar. De har olika program för att integrera nordkoreanska flyktingar i Sydkorea och låter nordkoreanska och sydkoreanska studenter mötas en-två gånger per månad för att göra aktiviteter tillsammans som att laga mat eller gå på museum. De organiserar också internationella konferenser för att informera om de nordkoreanska flyktingarnas situation i Sydkorea och Kina samt om de nordkoreanska fånglägren.

Reportage | 2013-12-17
Av: Ann-Cathrine Johnsson
Även publicerad i AmnestyPress #5/2013