»Ett hån mot de mänskliga rättigheterna«

Krönika | 2001-02-13

Medan Israel fördömer avrättningar i palestinskt område hävdar militären att utomrättsliga avrättningar är legitima metoder i kampen mot intifadan. Hyckleri, anser Carl Söderbergh, generalsekreterare i svenska Amnesty som i januari besökte Israel/Palestina.

Av Carl Söderbergh

De två avrättningarna som ägde rum i Gaza och Västbanken den 13 januari väckte stor avsky hos Amnestymedlemmar. De palestinska männen, Alan Bani Odeh och Majdi Mikkawi, dömdes till döden för samarbete med den israeliska militären. Efter summariska rättegångar fick de ingen möjlighet att överklaga.

Själv deltog jag dagarna före och efter avrättningarna i en Amnestydelegation till Israel och de ockuperade områdena. Vi, liksom många andra, vädjade direkt till president Yassir Arafat och en rad framstående palestinier, men avrättningarna verkställdes ändå.

Kritiska röster höjdes runt om i världen. I de lokala medierna fördömde många palestinska människorättsaktivister det som hade hänt. Men den starkaste kritiken kom från den israeliska sidan. För dem var avrättningarna ännu ett bevis på att palestinierna inte är mogna för självstyre.

Denna kritik är ett hån mot de mänskliga rättigheterna. Den kom samtidigt som mina kolleger och jag höll på att utreda en grym form av terror i de ockuperade områdena, nämligen en uttalad israelisk politik av utomrättsliga avrättningar.

Av alla de hundratals palestinier som har dödats sedan slutet av september tror Amnesty att den israeliska militären har valt ut åtminstone nio personer med avsikt att undanröja dem. Vi undersökte sju av dessa utomrättsliga avrättningar.

Efter besök på plats och många intervjuer med vittnen och anhöriga till de avrättade, kunde vi konstatera att i flera av dessa fall hade det varit fullt möjligt för den israeliska militären att arrestera palestinierna. Vi fann också att militären har dödat många oskyldiga som råkade befinna sig i närheten av attackerna.

En av dem som avsiktligen dödades var Hani Abu Bakra. Han hade tidigare varit aktiv i Hamasrörelsen, men nu körde han minibuss mellan södra och norra Gaza. Den 14 december 2000 skjutsade han sju passagerare som var på väg till sina arbeten i Gaza City. De passerade en israelisk säkerhetskontroll där en stridsvagn blockerade vägen. En soldat bad Hani Abu Bakra att kliva ur minibussen. Innan han gjorde det, började soldaterna skjuta.

Vittnen berättade att soldaterna bara stod några meter från minibussen och sköt i tre eller fyra minuter. Hani Abu Bakra dog och tre passagerare skadades allvarligt. En av passagerarna dog senare på sjukhuset.

När vi senare träffade överste Daniel Reisner, chefen för den israeliska militärens juridiska avdelning, medgav han att utomrättsliga avrättningar äger rum och att de ingår i den israeliska militärens strategi. Reisner berättade att besluten om vem som ska dödas tas på högsta nivå.
Detta skapar en stämning av straffrihet, där israeliska soldater tror sig kunna döda palestinska civila utan att sådana aktioner fördöms och bestraffas.

Reisner erkände att dödandet av två kvinnor i samband med attacken på Hussein Abayat den 11 november nog varit ett »misstag«. Eftersom den israeliska militären står inför »en unik situation« behöver de inte lyda vare sig den humanitära rätten eller de internationella mänskliga rättigheterna, påstod Reisner.

Det kan stämma att en eller flera av de som avsiktligen dödats hade deltagit i den senaste intifadan, men det är ingen ursäkt för israelernas strategi.

Att undanröja personer som inte utgör något omedelbart hot, att avrätta utan rättegång, att använda urskillningslöst våld där många civila skadas eller dör, fördömer Amnesty skarpt.
Då undrar jag, med vilken rätt kritiserar den israeliska regeringen den palestinska myndigheten för de två avrättningar som skedde den 13 januari?

Krönika | 2001-02-13