På flykt undan kriget i Jemen

De har flytt flygangrepp, krypskyttar och hunger i sitt hemland, Jemen. Efter en riskfylld färd över Adenviken väntar en ny, svår, utmaning; livet som flykting. Amnesty Press har mött jemeniter i Djibouti.

reportage | 2015-06-27
Av: Lennart Hofman
Allt fler flyktingar kommer sjövägen från Jemen till Djibouti.

Allt fler flyktingar kommer sjövägen från Jemen till Djibouti. Foto: Andreas Ståh

Med dånande motorer cirkulerar tre båtar från Djiboutis kustbevakning runt ett rostigt fartyg. Passagerarna sitter förpackade under ett täcke, omgivna av sina tillhörigheter. 18 timmar tidigare lämnade de hamnen i Mokha, Jemen, som flyktingar från ett fullskaligt krig.

När de korsade sundet Bab el-Mandheb (arabiska för “Tårarnas port”) var det storm. Vid avgången var risken stor för att bli beskjutna av rebellerna i land. Folk grät och bad till högre makter att överleva de kommande timmarna.

– Vi är tacksamma att vi nått land, säger Zakaria Hassan från Jemens huvudstad Sanaa när han hoppar i land vid hamnen i huvudstaden Djibouti.
– Hemma är människor rädda. Det är ett stort behov av mat, vatten och säkerhet, skriker han desperat. Varje dag dör oskyldiga från luftangrepp. Houthi-rebellerna skjuter slumpartat mot människor på gatorna. Du är inte säker någonstans.

Sedan president Ali Abdullah Saleh tvingades avgå år 2012 efter de långvariga protesterna i samband med arabiska våren har Jemen varit i ett politiskt kaos. Situationen trappades upp i mars i år då houthi-rebeller, med stöd av trupper lojala med förre presidenten Saleh, hotade att ta över kontrollen över hela landet. Grannlandet Saudiarabien agerade snabbt för att skydda sina intressen i regionen genom att hjälpa den hårt ansatte presidenten Abd Rabbuh Mansur Hadi, den tidigare vicepresidenten under Saleh som styrde landet i väntan på kommande val. Houthi-rebellernas frammarsch sågs som en möjlighet för Iran att öka sitt inflytande i regionen.

Den 25 mars beordrade Saudiarabien en serie flyganfall mot houthi-fästen i Jemen, med stöd av en koalition av allierade stater; Bahrain, Kuwait, Qatar, Förenade arabemiraten, Egypten, Jordanien, Marocko, Senegal, Sudan och Pakistan. USA gav dessutom sitt stöd till den saudiska alliansen.

Detta blev en början på en mycket svår tid för många jemeniter. Snart blev det en brist på mat, vatten, bränsle och läkemedel, samtidigt som dödsiffran steg till över 2 000 döda.

Kofran Hussin Mohammed och  Aiham Ehab Makyam flydde med båt från Aden.

Kofran Hussin Mohammed och Aiham Ehab Makyam flydde med båt från Aden. Foto: Andreas Ståhl

När houthierna avancerade till den sydliga hamnstaden Aden, bestämde sig Kofran Hussin Mohammed, 22, för att gå med i en grupp frivilliga ambulansskötare för att hjälpa de många personer som skadades när de försvarade staden mot de framryckande rebellerna från norr. Men när Kofran Hussin Mohammed upptäckte att ett foto av honom som cirkulerade på internet där han hotades till döden, besluöt hans far att sonen måste fly landet.

Efter 22 timmar på en överfylld båt, tillsammans med andra flyktingar, satt han sin fot i Obock, en liten stad i Djibouti, på andra sidan Adenviken. Med sin vän Haiwan Ehab Makram, 21, som han hade träffat på båten, gick de för att hitta ett internetkafé för att återigen få kontakt med sin familj på andra sidan viken.

Hur många människor de än frågade så visste ingen var de kunde hitta kaféet. Deras telefoner fungerade inte och snart var batterierna var tomma. Det visade sig snart att deras gamla liv med uppkoppling och 3G-täckning snart skulle vara ett minne blott. Något internetkafé fanns såklart inte.

Utmattade beslöt de sig till sist, efter att ha letat i timmar utan resultat, att bege sig till det flyktingläger FN:s flyktingorgan UNHCR har upprättat fem kilometer från staden. Med en över 35-gradig hetta, ingen elektricitet och vatten som smakar salt, hade de åtminstone mat och en plats att sova.

– Hemma går jag upp, äter frukost, kollar min epost och tillbringar mycket tid i köpcentret för att gå på bio och att träffa tjejer. Här finns det bara en, säger Kofran Hussin Mohammed.

Han nickar mot en flicka som tillagar te en bit bort och blinkar med ena ögat.

– Det är som att jag har kommit till en plats tusen år tillbaka i tiden, fortsätter han.

Haiwan Ehab Makram håller med:

– En pojke från lägret blev nyligen attackerad av fem apor. Han kunde fly efter ha fått hjälp av två vildhundar. En annan har berättat hur han fick fly efter att tio vargar hade kommit emot honom. Igår hittade jag en stor giftig spindel i mitt tält.

Desperata att fly de första dagarna i denna nya verklighet fick pojkarna en idé:

– Vi ville bokstavera orden “Hope” och “Chance” med stenar på marken så att flygplan skulle se att vi behöver hjälp”, säger Haiwan.

I slutändan bestämde de sig för att avbryta planen.

– Det kändes alltför absurt, förklarar Haiwan.

Han suckar och gnider händerna mot sitt trötta ansikte:
– I Jemen hade vi ett bra liv. Nu är det borta. Vi vet inte vad som kommer att hända med oss. Vi kan inte lämna eller återvända hem, bara oroa oss över vår familjer som är kvar. Vi kan inte göra annat än att vänta.

Flykting från Jemen ber utanför sitt tält i Markazi flyktingläger nära staden Obock i Djibouti.

Flykting från Jemen ber utanför sitt tält i Markazi flyktingläger nära staden Obock i Djibouti. Foto: Andreas Ståhl

Enligt UNHCR har cirka 40 000 personer flytt Jemen sedan krigsutbrottet i mars. I slutet av maj har cirka 13 000 från olika nationaliteter anlänt till Djibouti, varav 5 500 var jemeniter medan tusentals andra tidigare hade varit flyktingar i Jemen.

Flyktingarna bor idag i överfulla hotell i Djiboutis huvudstad eller i flyktinglägret i Obock. UNHCR räknar med att flyktinglägret kommer att växa fort. Från de över 1 100 personer som nu bor i lägret, till 15 000 de kommande sex månaderna.

Julia Hani, 17, sitter vid sitt tält med sin far Hani Al-Khamri, 52 och mor Ashwak Abdullah, 49. De kommer från en liberal medelklassfamilj, där Hani Al-Khamri i 13 år arbetat med somaliska flyktingar i Jemen. Den 21 mars tog deras liv en dramatisk vändning:

Julia Hani var i skolan när hon plötsligt hörde ljudet av skottsalvor från ett av klassrumsfönstren. En bråkdel av en sekund blev hon glad när hennes lärare avbröt undervisningen i klassen för att evakuera skolan.

– Jag tyckte först att de skulle bli skönt att sluta tidigt och få hänga med mina kompisar istället, berättar hon.

Men i nästa stund förstod hon allvaret; skottsalvorna kom närmare och träffade skolbyggnaden.

– Alla skrek och jag började gråta hejdlöst av rädsla, förklarar Julia.

 På grund av den mycket starka värmen väljer många av flyktingarna att sova utanför tältet i lägret i Markazi.

På grund av den mycket starka värmen väljer många av flyktingarna att sova utanför tältet i lägret i Markazi. Foto: Andreas Ståhl

Väl hemma fann hon sina föräldrar i panik. Överallt syntes plötsligt stridsvagnar och fler skott ljöd genom gatorna. Med sin Iphone följde hon sedan händelseutvecklingen under dagen.

– Ett 30-tal grannar försökte försvara vårt grannskap mot houthi-rebellerna, men det dröjde inte länge innan alla låg livlösa på marken utanför mitt sovrumsfönster, berättar Julia.

Hennes mor, Ashwak Abdullah, konstaterar att Jemen gick igenom en svår politisk period:
– Vi hade ingen president, ingen regering, ingenting. Men ingen förväntade sig detta. Människor gick ändå vidare med sina liv. Vi trodde att ett presidentval snart skulle hållas och allt bli bättre.

Det som följde var “tre veckor i helvetet”, förklarar Hani Al-Khamri. En kvinna sköts ihjäl av en krypskytt medan hon hängde tvätt, en granne blev skjuten i huvudet när han tittade ut genom fönstret. Det fanns ingen el, mat eller dricksvatten i 17 dagar. Deras hus träffades av granateld.

Flyktingbarn spelar fotboll till sent på kvällen i flyktinglägret

Flyktingbarn spelar fotboll till sent på kvällen i flyktinglägret Foto: Andreas Ståhl

Familjen bestämde sig för att fly. Det blev en svår resa där de till slut lyckades nå hamnen i Djibouti. Utan ägodelar och med ett liv i spillror.

På båten hade Hani Al-Khamri förberett familjen för vad som skulle komma: “Det kommer inte att vara det liv vi är vana vid, allt kommer förändras. Men vi har inget val. Dit vi nu är på väg så dör åtminstone ingen” hade han sagt.

Han suckar och fortsätter med en cynisk blick mot tältet:

– Och nu, se var vi är. För några månader sedan hjälpte jag flyktingar, nu är jag en själv. Man vet aldrig var man hamnar i livet.

Text: Lennart Hofman
Foto: Andreas Ståhl
andreas.stahl@aol.com

Läs mer om Jemen från Amnesty International
Yemen: Scores of civilians killed and injured by anti-aircraft fire and airstrikes on weapons depots (28 maj )

No safe alley: Tales from the war-weary in Yemen’s Taiz (26 maj)

Saudi Arabia’s Cruel Stranglehold (21 maj)

Yemen: Opposition targeted, detained arbitrarily and kidnapped by Huthis and Saleh-loyalists (18 maj)

Läs mer om Jemen från Amnesty Press

Hon skildrar dramatiken i Jemen (intervju med Tanja Holm i Amnesty Press nr 2/2015)

Läs artiklar av Tanja Holm i Amnesty Press

»Grattis till oss alla« (Nr 4/2011)

Jemens en miljon krig (Nr 4/2011)

ÖVRIGA ARTIKLAR

Det politiska kaoset i Jemen riskerar att förvärras (29 januari 2015)

En försummad chans (Nr 3/2013)

ALMEDALEN: Bahrain och Jemen - de bortglömda revolutionerna (5 juli 2013)

Tårarnas port (Nr 2/2013)

Stor besvikelse bland Jemens revolutionärer (21 februari 2013)

Mord i lönndom (nr 1/2013)

Boushra al-Maqtary om Jemen: Saleh har avgått men regimen är kvar (10 januari 2013)

Fredspristagare i fokus (15 december 2011)

Unga demonstranter tar avstånd från oppositionen: ”President Saleh måste fängslas”. (18 maj 2011)

Vilket hyckleri! (Nr 1/2011)

Amerikanskt militärt bistånd underblåser konflikt i norra Jemen (15 december 2010)

Fler Houthirebeller dömda till döden (4 november 2009)

Ingen fristad för flyktingarna i Saada (14 oktober 2009)

Massprotester i södra Jemen (7 oktober 2009)

Krisen skärps - tiotusentals nya flyktingar i Saada (23 september 2009)

Jemen i skuggan av kriget mot terrorismen (Nr 5 /2007)

Backlash för kvinnorna i Jemen (5 mars 2007)

Jemens nya MR-minister vill införa ombudsmän (nr 3/2003)

reportage | 2015-06-27
Av: Lennart Hofman