Monalisa Pruteanu – Brobyggare i Göteborg

Tigg pengar till hyran eller bli vräkt med två små döttrar. Det valet stod Monalisa Pruteanu inför en dag år 2008. I dag hjälper hon andra utsatta EU-migranter i Göteborg och deltar i Amnestys kampanj mot ett svenskt tiggeriförbud.

reportage | 2018-08-30
Av: Jennie Aquilonius
Även publicerad i AmnestyPress #3/2018
Idag arbetar Monalisa Pruteanu på Räddningsmissionen.

Idag arbetar Monalisa Pruteanu på Räddningsmissionen. Foto: Annie Beckman

– Jag förstår dem som kommer till Sverige och ber om hjälp i dag. När de berättar sin historia känner jag min egen berättelse, det är samma sak, säger Monalisa Pruteanu.

Hon sitter i den grå soffan i Betlehemskyrkans lokaler i centrala Göteborg. I rummet står flera bord med uppochner-vända stolar. På scenen i hörnet ligger leksaker. Lokalen är tom, men nyss var den full av EU-migranter och papperslösa som åt frukost, duschade och tvättade kläder. I samarbete med Betlehemskyrkan erbjuder den ideella organisationen Göteborgs räddningsmission bashjälp varje vardag.

Monalisa Pruteanu jobbar som brobyggare på Räddningsmissionen. Förutom att ordna frukost hjälper hon också människor i kontakten med läkare, skola och myndigheter. Fattigdomen är utbredd.

– Vissa har det lite bättre, andra har det svårt och sover ute i skogen, säger Monalisa Pruteanu.

För tolv år sedan var hon själv en av de fattiga EU-migranterna.

I början av 2000-talet bor Monalisa Pruteanu i Rumänien tillsammans med sin man, föräldrar, syskon och deras familjer. Hon är 17 år när hon får sin första dotter, Larissa. Drygt ett år senare kommer lillasyster Gabriella. Nu är de elva personer som delar på ett rum och kök, utan el och vatten. På sommaren säsongsarbetar hennes föräldrar, man, bröder, syster och svåger med att plantera och skörda grönsaker. På vintern är det svårare att hitta jobb och familjen får inte alltid in pengar.

– De dagar min man hade jobb kunde vi äta, de dagar han inte fick jobb var vi utan mat, minns hon. Jag var ledsen när jag såg att mina barn inte hade kläder eller mat.

Familjen är en av de cirka två miljoner romer som beräknas bo i Rumänien. En del människor i Monalisa Pruteanus område bor på madrasser i rum som saknar fönster och dörrar. Många barn springer omkring utan kläder och får mat en gång om dagen. Rasismen mot romer gör det svårt för de vuxna att få arbete, förklarar Monalisa Pruteanu:

– Min man och mina föräldrar fick ofta nej när de sökte jobb. De sade ”Nej, du är zigenare, jag vill inte ha dig nära mig”. Men min pappa hade tidigare haft arbete i elva år i en fabrik. I skolan kunde folk säga till romska barn: ”Gå därifrån, du har inte fina kläder, du är smutsig. Du är rom.”

Monalisa Pruteanu gick själv sex år i skolan i Rumänien. Läraren slog henne på fingrarna med en linjal varje dag. Hon sade inget till sina föräldrar, dolde sina händer. Mamman var orolig och frågade ofta dottern om någon varit dum mot henne.

– Jag sade att allt var bra, jag var rädd att mamma inte skulle låta mig gå till skolan annars. Jag älskade allt de lärde mig där.

Som 13-åring måste Monalisa Pruteanu sluta skolan för att familjen ska ha råd att låta hennes två lillebröder börja. Officiellt är skolan gratis, men föräldrarna måste betala för skolmaterial, mat och bussresan dit. I stället undervisade pappan henne hemma:

– Han hade gått många år i skolan, till och med i gymnasiet. Han ville bli historielärare, men fick inte för sin pappa som ville att han skulle spela musik på gatorna.

Monalisa Pruteanu upplevde den första tiden i Göteborg som mycket svår.

Monalisa Pruteanu upplevde den första tiden i Göteborg som mycket svår. Foto: Annie Beckman

År 2005 reser pappan runt i Europa och spelar trumpet. Det är han som bestämmer att familjen ska flytta till Sverige året efter. Här är människorna snälla, säger han. Ett mål är att få råd med el och vatten i huset i Rumänien. Monalisa Pruteanu vill inte lämna sitt hemland. Den första tiden i Göteborg är svår. Hon förstår inte vad människorna säger och de förstår inte henne:

– Jag bara grät och ville åka hem. Jag var också rädd att det skulle bli likadant som i Rumänien, att folk skulle hota oss och säga dumma saker.

Monalisa Pruteanu och hennes familj bor i två husvagnar på Meros camping i stadsdelen Askim. Hyran för en husvagn är 1 500 kronor i månaden. Hennes man spelar dragspel på gatorna för att försörja familjen. Monalisa Pruteanu letar pantburkar med sina döttrar, som nu är 2,5 och drygt 1 år gamla. På campingen bor många människor som lider av drogproblem och psykisk ohälsa. Här finns också flera andra romska barnfamiljer.

– Jag var glad, jag var med min familj. Jag tyckte att det var normalt att bo i husvagn, säger hon.

År 2008 befinner sig hennes man hemma i Rumänien, han får problem med sitt ID-kort och kan inte resa. Monalisa Pruteanu har inte råd att betala hyran och familjen riskerar att bli vräkt. Hon ser ingen annan utväg än att försöka tigga:

– Jag visste att jag måste göra någonting. Jag kunde inte gå hem igen utan mat till mina barn och pengar till hyran.

Hon åker till området Västra Frölunda och sätter sig på marken. Men så fort det kommer någon så ställer hon sig upp igen. Monalisa Pruteanu är blyg, vet inte hur man gör, vill inte att andra ska se henne sitta där. En kvinna kommer fram, frågar på engelska hur läget är. Monalisa Pruteanu börjar gråta och berättar på stapplande engelska. Kvinnan vill följa med till campingen. När hon möts av de lockiga döttrarna vid husvagnen börjar hon gråta. Kvinnan betalar hyran för tre månader och köper mat, kläder och leksaker.

– Om det inte var för henne hade jag och barnen blivit utkastade och kanske fått bo i skogen, säger Monalisa Pruteanu.

Men så, år 2008, bestämmer sig politikerna i Göteborgs stad för att inga barn ska behöva bo i misären på Meros camping. Åtta barnfamiljer erbjuds en alternativ bostad och försörjningsstöd. I januari 2009 flyttar Monalisa Pruteanu med sina två döttrar till en lägenhet i Västra Frölunda.

– Det var konstigt för mig, jag ville inte bo i lägenhet med barnen, utan vara med hela min familj. Min man var dock fortfarande i Rumänien och jag bodde ensam med mina flickor i nästan två år.

Monalisa Pruteanu fick lägenhet och arbete i Göteborg.

Monalisa Pruteanu fick lägenhet och arbete i Göteborg. Foto: Annie Beckman

Döttrarna Larissa och Gabriella börjar på förskolan. Monalisa Pruteanu läser svenska på SFI, Svenska för invandrare. Hon älskar det. Älskar att få lära sig nya saker. Att träffa andra som inte kan svenska får henne att känna sig mindre ensam.

Någon berättar att Räddningsmissionen i Göteborg söker fältarbetare som kan rumänska och romani. Monalisa Pruteanu tror inte att hon har någon chans att faktiskt få jobbet, men söker ändå. Nu har hon också en elva månader gammal bebis hemma. Men hon får tjänsten. För första gången i sitt 26-åriga liv har Monalisa ett arbete:

– Det var konstigt. Jag var van att vara hemma och ta hand om mina barn.

Idag deltar Monalisa Pruteanu också i Amnestys kampanj mot tiggeriförbud. Hon har bland annat berättat sin historia på Amnestys årsmöte i Göteborg i maj. Hon känner sig smått orolig inför det svenska valet den 9 september. Debatten om tiggerifrågan har växt sig allt större. De som kommer till Räddningsmissionen vittnar om att det har blivit svårare i Göteborg att tigga och sälja gatutidningen Faktum.

Sverigedemokraterna och Moderaterna vill ha ett nationellt tiggeriförbud. I augusti 2017 införde Vellinge kommun förbud mot tiggeri, men det stoppades av länsstyrelsen, förvaltningsrätten och kammarrätten. Monalisa Pruteanu ger inte mycket för idén om ett förbud:

– De förstår ingenting. Det är människor som säger ”Det här är mitt land, jag vill inte att någon annan kommer hit”. De som kommer hit är inte här för att de vill utan för att de måste försörja sig, de måste leva.

Monalisa Pruteanu tog med sina döttrar till Sverige, men många lämnar kvar barnen i hemlandet. Hon berättar att det är svårt för både föräldrar och barn, men många har inget annat val än att lämna barnen hos mor- och farföräldrar.

– Det finns några kvinnor som kommer hit och duschar varje dag. De är ledsna och säger ”Vilken mamma lämnar sina barn?”. Men barnen behöver mat och kläder. De tänker att det är bättre att skicka pengar så att barnen får sova i sängar och inte behöver bo i skogen, frysa eller vara rädda.

Finansminister Magdalena Andersson (S) har uppmanat människor att sluta ge pengar till tiggare eftersom de kan vara utsatta för människohandel. Martin Valfridsson, regeringens tidigare nationelle samordnare för utsatta EU-medborgare, var först emot ett förbud men ändrade sig år 2017 efter en granskning av det norska public service-bolaget NRK. Dokumentären, som också visats i SVT:s Uppdrag Granskning, visade hur ett kriminellt nätverk tjänade stora pengar på att tvinga rumäner till tiggeri och prostitution i Bergen.

I Sverige har fall av människohandel avslöjats i bland annat Kronobergs och Kalmar län där personer från Bulgarien och Rumänien tvingats tigga.

Många av dem som kommer till Räddningsmissionen försörjer sig genom att tigga. Men några kriminella ligor har Monalisa Pruteanu inte sett till:

– Jag har kontakt med alla som kommer hit och vet vad de heter. De organiserar sig inom familjen, vem som ska göra vad. De som är kriminella kanske går någon annanstans, vi ser inte dem.

Kan den som vill ge pengar veta att de går till rätt saker?

– Ja, jag tror det, svarar hon.

En del argumenterar för att det bästa Sverige kan göra är att stötta romer i Rumänien och öka trycket på landet att ta hand om sina egna invånare. Men det är en strategi som Monalisa Pruteanu menar kanske fungerar på längre sikt:

– De kan försöka påverka Rumänien, men de kommer inte se någon förändring förrän om 20–25 år. Rumänska politiker är korrupta och tänker bara på sig själva. De behöver öppna sina ögon och se att romer också är människor.

Det viktigaste tycker hon är att barnen får gå i skolan, oavsett om det är i Rumänien eller någon annanstans. Det som framför allt har hjälpt henne själv är beslutet i Göteborgs stad om bostäder för barnfamiljer. På frågan vad Sverige kan göra för att bäst hjälpa utsatta EU-migranter kommer svaret snabbt och kort:

– Jobb! De behöver jobb.

Monalisa Pruteanu är själv glad varje morgon när hon kommer till arbetet på Räddningsmissionen:

– Jag är här eftersom jag kan hjälpa andra.

Text: Jennie Aquilonius
jennie.aquilonius@gmail.com
Foto: Annie Beckman
annie.beckman@gmail.com

Bakgrund
Antalet utsatta EU-medborgare i Sverige uppskattas till 4 000–5 000, av dem är troligtvis ett hundratal barn. Amnesty definierar begreppet ”utsatt EU-medborgare” som personer från andra EU-länder, framför allt Bulgarien och Rumänien, som ”lever i extrem fattigdom och som tjänar sitt uppehälle genom att tigga, panta burkar eller ta ströjobb”.

Majoriteten är romer. De bor i tillfälliga läger, husvagnar, skogsdungar och ibland på härbärgen. Många kommer framför allt till Sverige för att försörja sina barn, som ofta är kvar i hemlandet. Sedan antalet utsatta EU-medborgare som syns i samhället blivit fler har också hatbrotten och trakasserierna mot dem ökat.

Text: Jennie Aquilonius
Källa: Tiggeriförbud – en bakgrund, Amnesty International.

Läs mer om romer i Europa från Amnesty Press

Nicoleta Bitu: Svårt bekämpa den nya antiziganismen (24 november 2017)

ALMEDALEN2017: ”Tiggeriförbud kan vara en inskränkning av yttrandefriheten” (9 juli 2017)

ÅRSMÖTE2017: Kränkningar av utsatta EU-medborgare i Sverige ska utredas av Amnesty (6 maj 2017)

En stark berättelse om överlevnad (11 december 2016 – recension av ”Jag är Gina”)

Non Grata i ett kallt Europa (27 maj 2016)

Katarina Taikon åter i debatten (1 oktober 2015)

ALMEDALEN2015: Romers rättigheter väger lätt i EU (5 juli 2015)

MR-DAGARNA I UMEÅ: ”Varför har vi inte fått veta? Det här handlar ju också om Sveriges historia” (17 november 2014)

ALMEDALEN: Het debatt om Sveriges nationella minoriteter och svenska staten (7 juli 2014)

Romskt motstånd i anti­ziganismens Ungern (5 mars 2013)

MR-DAGARNA: ”Antiziganismen är så utbredd att de ser inte oss romer som tillräckligt värdiga att få våra rättigheter” (20 november 2013)

Romer tvångsvräks i tusental (Amnesty Press nr 4/2013)

Angelina Dimiter Taikon – en romsk kvinna som rest sig (1 januari 2013)

Här lär sig minsta barn skilja på folk och folk - Amnesty Press reser till Šarišské Michaľany (Amnesty Press nummer 3/2012)

Tvångsvräkta till total isolering (Amnesty Press nummer 3/2012)

”Romer får ingen rättssäker asylprocess” (9 maj 2011)

Årsmöte 2010: De kommande sex åren spikade för svenska Amnesty (10 maj 2010)

reportage | 2018-08-30
Av: Jennie Aquilonius
Även publicerad i AmnestyPress #3/2018