Angelina Dimiter Taikon – en romsk kvinna som rest sig

reportage | 2013-01-01

Roma kulturklass.

Precis som de fysiska hjulspåren från ”resandefolkets” vagnar som drevs från plats till plats, så har århundraden av diskriminering och kränkningar satt sina djupa spår i romernas själ: Som om det romska folkets mörka historia finns nedärvd i hennes gener talar hon trött, hest och med eftertanke men skrattar ändå till då och då. Hon hyser framtidshopp och betraktar sin historia med distans:
- Vi var medborgare utan medborgerliga rättigheter, vi fick inte gå i skolan tidigare, förklarar Angelina Dimiter Taikon, Sveriges första romska kvinna med lärar- och magisterexamen.
-Vår skoltradition sträcker sig över bara 40 års tid, suckar Angelina.

Som en av tre lärare leder hon den unika Roma kulturklass inom Nytorpsskolan i Enskede. Den startades i början på 1990-talet av Angelina och hennes make Mikael Demetri. Man ville göra skolan mer attraktiv för att hålla romska barn och familjer kvar i skolan. Föräldrarna föreslog då att ha en profilklass för att bevara språk, kultur och tradition och för att deras barn skulle få lugn och studiero.

På väggen i skolan; historien om romerna.

Idén bygger alltså på föräldrasamverkan och föräldrakooperativ. Forskare och rektorer från världens alla hörn, bland annat Ryssland och USA kommer på studiebesök och imponeras av studieresultaten i den åldersintegrerade klassen med romska barn från sex till sexton år. I klassen sker arbetet både på romani chib och svenska medan läroplanen för svenska grundskolan följs.
- Romerna från många andra länder blir chockade när de märker att äldre romer i Sverige är analfabeter, ett land som ofta betraktas som världsetta på mänskliga rättigheter och demokrati ute i världen. Trots detta har man en egen minoritetsgrupp som felbehandlats genom tiderna. Där har tilliten brustit. Angelina tystnar, böjer sig framåt och ser igenom mig med sina mörka ögon.
- Man tror att romerna ställer sig i offerposition, men det gör vi inte, förtydligar hon och höjer upprört rösten:
- Samhället har verkligen jobbat hårt för att få ett utanförskap, och nu vill man inte förstå varför romerna kommer till socialtjänsten utan att kunna läsa och skriva! Man har ansett sig vara expert på hur det ska vara och på 1980-talet omhändertogs barn helt obefogat.
Angelina anser att hon nästan dagligen diskrimineras eller kränks på olika sätt:
- Om någon ska stjäla så är det bara att gå in i affären samtidigt med mig eftersom det är jag som blir förföljd av butikskontrollanter på grund av den stereotypa bild man har av romerna:
att de är tjuvar.

Läromedel som Angelina Dimiter Taikon har skrivit.

Angelina menar att det också är kränkande att människor i majoritetssamhället hela tiden försöker ändra på romerna för att få dem assimilerade.
- Vi har fått minoritetsstatus och tillhör en av de fem nationella minoriteterna, därmed har vi rätt att utöva vårt språk, kultur, historia, tradition och religion, betonar hon.
Det stereotypa synsättet på romer är väldigt utbrett världen över. Det Angelina personligen förordar som motgift är ett interkulturellt förhållningssätt. Att sprida information om romer, deras kultur och hur det är att vara rom är en del av detta.

De som bör ges störst tilltro att berätta den romska kulturhistorien bör vara romerna själva, tycker Angelina. Själv är hon också läromedelsförfattare och i samarbete med Skolverket var hon med som representant för romerna i Sverige i Strasbourg och utformade en europeisk ramkursplan för hur man kan arbeta med romani chib i skolorna.
Angelina Dimiter Taikon är rådgivare när det gäller det språk- och kulturspecifika för romani och romanipersoner, och anlitas ofta som sakkunnig talare. I samband med 2012 års uppmärksammande av romernas 500- åriga historia i Sverige har hon bland annat föreläst på en konferens om Socialtjänstens diskriminering av romer där integrationsminister Erik Ullenhag var en annan av talarna, samt på en konferens som arrangerades av Kulturrådet i riksdagens andrakammarsal och på Stockholms Stadsteater. På Stockholms Stadsmuseum har också barnen flockats runt Angelina när hon läste romska sagor under Roma festivalen.

Angelinas släktingar.

Angelina Dimiter Taikon är som en bjälke i ögat på det blågula samvetet:
Ända in på 1980-talet tvångsomhändertogs så kallade ”resandebarn” av den svenska barnavårdsnämnden och placerades hos ”icke resande”.
Barnen var ättlingar till det folk som fick många nedlåtande benämningar, bland annat ”tattare” och ”skojare” (från östfrisiskans Schooier som betyder kringvandrande person).

De första romerna kom från Indien till Europa på 1100-talet, och Stockholm nådde det så kallade ”resandefolket” enligt historien första gången år 1512, alltså för 500 år sedan.
Traditionellt har romerna haft yrken som metall- och konstsmeder, hästskötare, musiker och spåkvinnor. En stor andel romer är arbetslösa.
Angelina tycker det är viktigt att påpeka att historieböckerna i samband med andra världskriget måste nämna att även romerna var en del av Förintelsen.
- Det finns ingen tillit till skola eller arbetsmarknad, nej, till ingenting faktiskt, konstaterar Angelina och lutar sig bakåt på stolen i klassrummets angränsande kök.
Hon förtydligar:
- 1842 fick vi en skollag som fastslog den allmänna skolplikten, men inte förrän 1969 var alla romer integrerade i den svenska skolan. Därför måste ett huvudmål vara att bygga upp tilliten mellan majoritetssamhället och det romska folket.

- Jag vill stärka det romska självförtroendet, säger Angelina.

Som sexåring började Angelina själv skolan år 1966 tillsammans med sin farmor, och hon berättar om hur rädd hon var för att gå dit. Om något försvann eller gick sönder så fick hon alltid skulden för allt. När hon var liten fanns det man kallade ”zigenarkonsulter” eller ”zigenarspecialister”, sådana som hade arbetat ett litet tag med romer och sedan ansågs för sakkunniga: självutnämnda experter på olika områden.
Redan när hon var mellan fem till sex år fick Angelina ”föreläsa” för nyutexaminerade lärare och socionomer tillsammans med sin farmor om det romska livet för hundratalet åhörare.
På 1960-talet flyttade familjen från tältlägret i Hammarbyhöjden till lägenhet och Angelina mantalsskrevs och fick rätt att gå i skola.
- Det är inte många länder som låtit romerna leva i tält i så många år som i Sverige, tillägger hon. Nästan alla romer som är 45 – 50 år är sjuka idag. Åkommor visar sig ju senare i livet.

Teckningar i klassrummet.

Angelina berättar att de flesta i hennes släkt har reumatiska problem som till exempel fibromyalgi. De stereotypa bilderna som existerar av romerna handlar inte bara om människors fördomar, utan också mycket om hur media och etnologer tidigare valt att dokumentera folkets historia, menar Angelina. Hon försvinner ut en stund och när hon kommer in igen berättar hon om det hon ser som sin främsta uppgift som lärare:
- Jag vill stärka det romska självförtroendet och kämpar för att hjälpa romska barn, ungdomar och föräldrar att hitta en balansgång som fungerar mellan det svenska och romska samhället.
- Att integrationen skulle bli lidande med bara romska barn i en egen klass är ett synsätt som råder i majoritetssamhället, inte i den romska gruppen!, säger Angelina med eftertryck.

  • Vi behöver en fristad där barnen kan få arbetsro för att stärka sin identitet, fortsätter hon. Många av mina elever har tidigare mobbats och diskriminerats och söker sig hit för att få studie- och arbetsro. Vi finns som ett alternativ, vill man börja här så kan man få det. Här förstår vi varandra.
  • Priset för integration ska inte vara att jag måste byta identitet för att bli accepterad. Här är du dig själv. Vare sig du har romska eller svenska kjolar på dig och sjal eller inte på huvudet.
    -För att föra vidare det romska kulturarvet krävs en stolthet över den man är, menar Angelina, som själv har tre döttrar i trettioårsåldern och fem barnbarn, varav en flicka och resten pojkar.

Gammalt foto i klassrummet.

De är släkt med Katarina Taikon genom Angelinas farfar som var författarinnans kusin.
Angelina Dimiters magisteruppsats i interkulturell pedagogik handlar om romska barns identitet. I Roma kulturklass går 34 elever från fem till sexton år, uppdelade på tre olika sektioner. På morgonsamlingen samlas alla i rummet intill köket där vi sitter, de minsta sitter främst och årskurs sex till nio längst bak. Efter samlingen delas alla upp på olika klassrum.
Angelina poserar glatt på foton med några av klassens läroböcker, varav några som hon har författat själv.
Så länge hon kan minnas har Angelina varit romsk aktivist. Nyligen deltog hon i en av Högskoleverkets arbetsgrupper med representanter för de fem nationella minoriteterna. Resultatet blev bland annat att lärarutbildningen nu också ska ges på de fem nationella minoriteternas modersmål. (romer: romani chib, samer: samiska, judar: jiddisch, sverigefinnar: finska och tornedalingar: meänkieli.)

Angelina vill motverka utanförskap.

Angelina påtalar det utanförskap som alltför många ungdomar känner i dagens skolor och samhället.
- Var kommer då integrationen in? undrar hon.
Angelina berättar om elever som tidigare varit väldigt blyga och inåtvända men efter några år i Roma kulturklass vittnar vänner och lärare om att de blivit mer utåtriktade och själva tar initiativ till att berätta om romsk kulturhistoria. Hon menar att det snarare är romerna själva mer än det omgivande samhället som stått för integrationen genom åren.

Text och bild: Annika Miezis

reportage | 2013-01-01