Oberoende fackföreningar i Kazakstan under hårt tryck från regimen

Kazakstans oberoende arbetarrörelse är under attack. Fri facklig organisering har länge varit svår i den centralasiatiska oljerepubliken men under det senaste halvåret har regimens repression eskalerat. Oljearbetare som i vintras protesterade mot att deras fackföreningskonfederation förbjöds har förföljts, dömts till böter och fängslats. Kazakstan får nu hård kritik av Internationella arbetsorganisationen ILO och i den årliga rapporten från Internationella fackliga samorganisationen, IFS.

reportage | 2017-06-16
Av: Volodya Vagner
Nursultan Nazarbajev har styrt Kazakstan sedan Sovjetunionens upplösning år 1991.

Nursultan Nazarbajev har styrt Kazakstan sedan Sovjetunionens upplösning år 1991. Foto: Volodya Vagner

Det är få i Europa som har hört talas om den lilla västkazakiska staden Zjanaozen. För den kazakiska regimen, som är mån om att marknadsföra sin unga nation som ett land på väg mot en lysande framtid, är detta onekligen glädjande.

I Kazakstan är staden nämligen symbolen för det brutala förtryck som präglar vardagen under president Nursultan Nazarbajev. Det var en decemberdag år 2011 som polisen öppnade eld mot strejkande oljearbetare i Zjanaozen. Enligt officiella siffror dog 14 personer medan oberoende källor menar att dödssiffran ligger närmare hundra.

Det finns vittnesmål om ytterligare repressalier, inklusive våldtäkt och mord på fackliga aktivisters familjemedlemmar, i samband med händelserna där. Men trots massakern blev det inte några allvarliga konsekvenser för regimen.

President Nazarbajev har fortsatt att styra med järnhand. Han har också hjälp av bland annat Tony Blair. Den förre brittiske premiärministern och Labour-ledaren har ett PR-företag som anlitas av Nursultan Nazarbajev för att skönmåla förhållanden i Kazakstan.

Tony Blair hjälper president Nursultan Nazarbajev.

Tony Blair hjälper president Nursultan Nazarbajev. Foto: Müller/Wikimedia

Den 24 augusti 2014 avslöjade brittiska Daily Telegraph ett brev från Tony Blair där Nazarbajev fick goda råd hur han skulle få bort uppmärksamheten kring massakern på oljearbetare och istället fokusera på ekonomiska framsteg.

Berättelsen om ett framgångsrikt Kazakstan på väg mot välstånd och demokrati motsvarar dock knappast verkligheten. I en 69-sidig rapport som människorättsorganisationen Human Rights Watch publicerade den 23 november 2016 intervjuas över 50 arbetare och fackliga ledare och där ges en dyster bild av regimens inställning till fackliga rättigheter.

Civilsamhället i allmänhet, och arbetarrörelsen i synnerhet, har sedan händelserna i Zjanaozen år 2011 utsatts för allt grövre trakasserier. “Folk är rädda”, berättar facklige aktivisten Marat Moldabekov på sitt kontor i landets största stad, Almaty:

– Ibland blir jag uppringd av någon som behöver råd i samband med missförhållanden på deras arbetsplats. Men när jag föreslår att våra jurister tar upp saken med arbetsgivaren tackar de nej eftersom de fruktar motreaktionen. Så är det överallt, i hela landet.

Marat Moldabekov, ursprungligen ingenjör, är ordförande för Sektorfacket för arbetare inom vetenskaps-, innovations- och utbildningssektorn, som organiserar ungefär 30 000 medlemmar. I november 2011, en månad innan massakern, var han själv i Zjanaozen för att genomföra ett seminarium om strejkrätt för oljearbetarna.

– Deltagarna var förnuftiga människor, men bland en del av de yngre var tålamodet begränsat, minns han.

– Våra oljearbetare är stridbara, säger Marat Moldabekov med ett leende. När representanter för den kazakiska fackföreningsfederationen försökte påverka dem skickades de iväg med orden ‘Ni är representanter för regeringen – stick härifrån’,berättar han.

Marat Moldabekov är ordförande för en fackförening med 30 000 medlemmar och fruktar regimens nästa drag mot oberoende fackföreningar.

Marat Moldabekov är ordförande för en fackförening med 30 000 medlemmar och fruktar regimens nästa drag mot oberoende fackföreningar. Foto: Volodya Vagner

Den Kazakiska Fackföreningskonfederationen, FPRK, som är den största rikstäckande fackföreningssammanslutningen i landet, är en relik från sovjettiden. Precis som då är den än idag ett instrument för att kväva självständig arbetarkamp.

FPRK:s ledare, Abelgazi Kusainov, var på sovjettiden funktionär i kommunistpartiet; sedan dess har han suttit i regeringskabinettet, varit regionalguvernör, och spelat låtsats-oppositionskandidat i valfarsen 2015, som presidenten vann med 97,7 procent av rösterna. OSSE, Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, konstaterade att väljarna saknade verkliga alternativ i valet.

– På pappret representerar FPRK arbetarna, men i verkligheten styrs de av presidentadministrationen, förklarar Marat Moldabekov. Men eftersom oljearbetarfacken som strejkade i Zjanaozen inte ingick i FPRK, så var det svårt för regeringen att kontrollera dem.

Demonstration i San Francisco den 18 december 2011 i protest mot massakern på oljearbetare i Zjanaozen.

Demonstration i San Francisco den 18 december 2011 i protest mot massakern på oljearbetare i Zjanaozen. Foto: Amineshaker/Wikimedia

En av konsekvenserna av händelserna år 2011 var att regeringen införde vad de kallade “bättre regleringar av relationen mellan arbetstagarna och arbetsgivarna”. Efter lagändringar år 2014 måste numera alla landets fackföreningar ingå i rikstäckande sammanslutningar som FPRK.

– Enligt den nya lagen måste all facklig organisering ske vertikalt, förklarar Marat Moldabekov.

Men det regeringstrogna FPRK var inte det enda alternativet. Många av Kazakstans oljearbetarfack valde istället att ansluta sig till Kazakstans oberoende fackföreningskonfederation, KNPRK. Denna organisation har sina rötter i den frihetliga arbetarrörelse som uppkom under perestrojkan i Sovjetunionen.

Men utöver kravet för enskilda fackföreningar att gå med i rikstäckande sammanslutningar som FPRK eller KNPRK, innebar lagändringen från år 2014 dessutom att även dessa sammanslutningar ställdes inför drastiskt skärpta byråkratiska krav. Det oberoende KNPRK drabbades särskilt hårt.

– Vi blev tvungna att omorganisera och registrera oss helt på nytt, säger Ljudmila Ekzarkhova, talesperson för KNPRK, när Amnesty Press träffar henne i Almaty.

Denna komplicerade process drogs ut över flera år tack vare trakasserier från myndigheterna. – Vi fick ständigt gå tillbaka och fixa småskaliga formfel, suckar Ljudmila Ekzarkhova.

 Ljudmila Ekzarkhova är talesperson för KNPRK som olagligförklarats.

Ljudmila Ekzarkhova är talesperson för KNPRK som olagligförklarats. Foto: Privat

Den 4 januari i år slutade processen i ett dödsbesked. På grund av KNPRK:s oförmåga att uppfylla fackföreningslagens formella krav förklarades organisationen olaglig. Human Rights Watch konstaterade att domstolen inte ens lät fackföreningen presentera sin sak.

Att beslutet var politiskt motiverat har Ljudmila Ekzarkhova inga tvivel om:
– I december förra året blev vi fullvärdig medlem i Internationella fackliga samorganisationen, IFS, (ITUC på engelska) och hjälpte dem att skicka ett klagomål mot Kazakstan till Internationella arbetsorganisationen ILO.

Enligt Ljudmila Ekzarkhova är den verkliga anledningen till att KNPRK förbjöds att de var självständiga och hotade landets image utomlands.

Nedstängningen av KNPRK accepterades dock inte utan motstånd. Dagen efter domen inledde omkring 100 oljearbetare i västra Kazakstan en hungerstrejk. Inom de följande veckorna växte protesten till uppemot 400 hungerstrejkande arbetare.

– Det var första gången arbetare i Kazakstan fick kämpa i försvar av själva rätten att organisera sig fackligt, påpekar Ljudmila Ekzarkhova.

Staten reagerade som vanligt – med repression: hungerstrejken förklarades olaglig, dussintals arbetare dömdes till böter och till att betala motsvarande 100 000 kr i ersättning till sin arbetsgivare; Oil Construction Company. Två fackliga aktivister, Amin Jeleusinov och Nurbek Kusjakbajev, dömdes i våras till två respektive två och ett halvt års fängelse.

Även om fängelsestraffen inte grundas på aktivisternas inblandning i hungerstrejken, så menar Human Rights Watch att kopplingen är tydlig.

– Både två arresterades dagen efter att hungerstrejken förklarades olaglig. Fängslandena är politiskt motiverade och verkar vara en följd av deras legitima fackliga arbete, säger Mihra Rittmann, HRW:s specialist för Kazakstan, när Amnesty Press når henne på ILO:s årliga konferens som hålls i Genève 5-16 juni.

Hon hoppas att årets ILO-konferens kommer att leda till konsekvenser för Kazakstan.
– Landet har tagits upp två år i rad. Länder med en principfast position vad gäller föreningsfriheten har nu möjlighet att visa sin oro över försämringen av situation i Kazakstan, säger hon.

Det hoppas även Ljudmila Ekzarkhova, talesperson för det förbjudna KNPRK.
– Såvida det inte används dubbla måttstockar borde resultatet bli EU-inreseförbud för regeringsrepresentanter och ekonomiska sanktioner mot Kazakstan, säger hon sammanbiten.

Mihra Rittmann från Human Rights Watch deltog i ILO:s årliga konferens i Genève.

Mihra Rittmann från Human Rights Watch deltog i ILO:s årliga konferens i Genève. Foto: Privat

I uttalandet från ILO, som släpptes den 12 juni, talas det klarspråk: Kazakstan kritiseras för att inte ha tagit några steg framåt sedan förra årets kritik, och uppmanas bland annat att se till att KNPRK och dess medlemmar får utnyttja sina fackliga rättigheter.

Om landet kommer att följa dessa rekommendationer är dock högst tveksamt. I den Internationella fackliga samorganisationens årsrapport, som släpptes 12 juni, pekas Kazakstan ut som ett av världens tio värsta länder för arbetare.

Med KNPRK ur vägen är den enda oberoende facksammanslutningen som i dagsläget finns kvar den Kazakiska arbetskonfederationen, KTK, där bland annat Marat Moldabekovs vetenskapsfack ingår. Nu kan de bli nästa mål för regimen.
– Makthavarnas lärdom efter Zjanaozen är att de behöver ha kontroll över facklig organisering för att kunna förhindra framtida arbetarklassprotester, menar Ljudmila Ekzarkhova.

Mihra Rittmann från Human Rights Watch instämmer.
– Även om jag inte känner till några konkreta uppgifter om planer att inskränka även KTK:s arbete, så sänder förbudet av KNPRK en mycket oroväckande signal för fri facklig organisering i Kazakstan, säger hon.

Volodya Vagner
VolodyaVagner@blendajournalistik.se och på twitter

Läs också

Kazakhstan: Submission to the UN Human Rights Committee: follow-up to the concluding observations of Kazakhstan’s second Periodic Report (Amnesty International 15 juni 2017)

Frihetens gryning. Monument i Almaty.

Frihetens gryning. Monument i Almaty. Foto: Amnesty International

Chinese Leader Holds Talks With Kazakh, Russian Presidents In Astana (RFE/RL 8 juni 2017)

Kazakhstan Jails Union Leader For Two Years (RFE/RL 16 maj 2017)

Kazakhstan: Persecution of NGO for “failure to pay taxes” as authorities again clamp down on dissent (Amnesty International 10 maj 2017)

Kazakhstan: Workers’ rights: trade unionist Nurbek Kushakbaev jailed on trumped up charges (Amnesty International 11 april 2017)

Kazakhstan: Social media crackdown suffocates freedom of expression online (Amnesty International 9 februari 2017)

Kazakhstan: Further information: Prisoners of conscience's conviction upheld: Maks Bokaev and Talgat Ayan (Amnesty International 31 januari 2017)

Kazakhstan: A dark day for freedom of expression and peaceful assembly (Amnesty International 27 maj 2017)

Kazakhstan: Progress and nature of official investigations called into question 100 days after violent clashes between police and protesters in Zhanaozen (Amnesty International 21 mars 2012)

Läs mer från Amnesty Press

Lagar mot ”homosexuell propaganda” oroar hbtq-rörelsen i Centralasien (12 juni 2016)

Efter dödsskjutningarna av oljearbetare - hårda tillslag mot pressen (21 februari 2012)

Kazakstan – ett omdiskuterat ordförandeskap i OSSE (25 februari 2010)

reportage | 2017-06-16
Av: Volodya Vagner