I Serbien drömmer flyktingarna om att EU ska öppna gränsen

Trots bister vinter, stängda gränser och EU-överenskommelser fortsätter flyktingar att anlända till Serbien. Mellan 7 000 och 10 000 människor beräknas finnas i flyktingläger, på Belgrads gator eller i improviserade tältläger vid gränsen till Kroatien och Ungern. Så gott som alla vill till Västeuropa men vägarna framåt är få. Hoppet står till smugglare eller en lång väntelista till en liten öppning in i Ungern. Och en dröm om att gränserna ska öppnas igen.

reportage | 2017-02-12
Av: Christina Wassholm
Även publicerad i AmnestyPress #1/2017

En gång om dagen delar en hjälporganisation ut varm soppa till de 700 unga män och pojkar, de flesta från Afghanistan och Pakistan som finns i lagerlokalerna bakom Belgrads järnvägsstation. Foto: Jodi Hilton

Yasir Khan är klädd i en träningsjacka från Adidas. Fötterna är barfota i ett par flipflop-sandaler. Han är 16 år gammal och har samma morgon kommit tillbaka till lagerlokalerna bakom Belgrads järnvägsstation efter ett misslyckat försök att ta sig över gränsen till Ungern. Han blev nästan omedelbart gripen av ungerska gränsvakter som tog hans jacka, skor och pengar.

– De sprejade något i mina ögon så jag blev medvetslös. Jag vaknade av att de hällde iskallt vatten över mig, berättar han.

Det är fem minusgrader de här dagarna.

Rapporterna om gränsvakternas behandling har kommit tätare sedan årsskiftet. Human Rights Watch har rapporterat om övergrepp och olagliga så kallade push backs vid både den kroatiska och ungerska gränsen till Serbien.

Cricket är en stor sport i Afghanistan och Pakistan. Här pågår en match utanför lagerlokalerna vid Belgrads järnvägsstation. Foto: Jodi Hilton

I början av året väckte flyktingarnas situation i de övergivna lagerlokalerna bakom järnvägsstationen i Belgrad stor uppmärksamhet i världen. Serbiens flyktingkommissariat fick press på sig att erbjuda boende med bättre villkor i närliggande Obrenovac där våningssängar snabbt ställdes upp i en före detta militärbyggnad. Andra blev skjutsade till existerande läger runt om i landet.

Det finns dock de som frivilligt väljer att vara kvar. Det finns en frihet i ett boende på egna villkor, och med hjälporganisationer och Hot Food Idomeni som delar ut ett mål varm mat varje dag går det att överleva även i minusgrader. Främst är det närheten till smugglare och möjligheten att snabbt röra sig vidare norrut som gör att omkring 700 personer fortsätter att sova i de kalla, otätade barackerna.

16-årige Yasir Khan från Pakistan har misslyckats med att ta sig in i Ungern och har återvänt till de övergivna lagerlokalerna bakom Belgrads järnvägsstation där omkring 700 personer bor. Foto: Jodi Hilton

Yasir Khan har lite tur mitt i allt och delar ett mindre rum med 17 andra människor. Rummet ser ut att ha varit verkstad en gång, och är bättre isolerat än de stora lagerlokalerna på andra sidan gården. Här finns till och med en kamin som värmer skönt. En grå filt stoppar åtminstone hjälpligt de kyliga vindarna från att tränga in genom det öppna dörrhålet. Killarna i rummet värmer vatten till te i en ölburk och skrattar åt Yasir Khans försök att korsa gränsen, hans 15:e försök.

Lagerlokalernas väggar är täckta med meddelanden på engelska. Det mest frekvent återkommande är ”Open the borders”. Det är som ett mantra som människorna i barackerna upprepar gång på gång, i hopp om att den osannolika drömmen ska bli sann.

Några hundra meter bort, på Gavrilo Princip-gatan, ligger hjälpcentret Miksaliste som delar ut skor och kläder till flyktingarna. Det är alldeles proppfullt med män och pojkar som laddar mobiler, använder Internet och värmer sig. Miksaliste öppnade sommaren 2015 och då strömmade volontärer och hjälp in. Nu är det ont om det som behövs mest; strumpor, skor och vinterjackor.

Noorahmad Sheerzad från Afghanistan har bestämt sig för att söka asyl i Serbien. Foto: Jodi Hilton

Vakter från ett säkerhetsbolag släpper bara in personer i distributionsrummet i små grupper, och de måste vara i sällskap med någon från fältpersonalen som identifierar de med störst behov. Skor som läcker fixas med torra strumpor och dambindor med god uppsugningsförmåga. Alla prickas av på en lista. Det är inte ovanligt att den som fått ett par skor en dag säljer dem på gatumarknaden runt hörnet och sedan kommer tillbaka för att be om nya dagen därpå. Pengar är också en bristvara för den som behöver hjälp att ta sig över nästa gräns.

Noorahmad Sheerzad från Afghanistan har bestämt sig för att inte försöka fler gånger. Efter fem dagar i Serbien bestämde han sig för att söka asyl här och har just varit på sin första intervju.

– Serbien har bra människor, säger han.

I väntan på den utdragna processen hjälper han volontärer med att tolka. Han har just varit ute med personal från organisationen Praxis för att se vilka som behöver kläder och skor för att klara natten. Han pratar farsi, urdu, pashto och engelska. Och lär sig serbiska nu. Han är en av drygt 600 asylsökanden som bor i flyktinglägret Krnjaca strax utanför Belgrad.

Sayed Ahmad, 6, kommer från Mazar e-Sharif i norra Afghanistan. Här tränar han på rollerblades på flyktingcentret Krnjaca. Foto: Jodi Hilton

En kort bilfärd från centrum, över Donau, ligger Serbiens största flyktingläger med plats för 1 200 personer. Det är som ett litet samhälle med vita huslängor i prydliga rader. Den här soliga vinterdagen är det fullt med barn överallt, som springer runt i klungor. Kontrasten till misären i Belgrads baracker är stor.

Sotoudeh Mir Salimi, hennes man och deras två barn delar rum med ett äldre par från Afghanistan. Det finns inte många kvadratcentimeter golvyta att röra sig på. Sotoudeh har just varit och kvitterat ut den dagliga ransonen av fyra blöjor till nio månader gamla sonen Ronika. Men snart 3-åriga Viana får inga blöjor – hon är för gammal.

Sotoudeh Mir Salimi, 29, tvåbarnsmamma från Iran, och Malike, 60, från Afghanistan. De är sex personer i ett rum på flyktingcentret Krnjaca. Foto: Jodi Hilton

– Men hur ska jag potträna henne här, säger hennes mamma och visar de gemensamma toaletterna i korridoren, som är av typen hål i marken. Bebisen badar hon i en begagnad färgburk.

Familjen kommer från Iran och vill försöka ta sig till Sverige eller Norge. Sotoudeh frågar oroligt om svenska myndigheter kommer att skicka tillbaka dem till Bulgarien, där de inte hade annat val än att registrera sig och lämna fingeravtryck. Deras hopp för att komma vidare från Serbien står till den omtalade listan hos de ungerska gränsmyndigheterna.

Jelena Jankovic är koordinator på flyktingcentret Krnjaca där omkring 600 personer finns. Omkring hälften är barn. Foto: Jodi Hilton

För närvarande släpper Ungern igenom fem personer om dagen, enligt ett kösystem som ingen riktigt verkar veta hur det fungerar, inte ens Jelena Jankovic som är koordinator för verksamheten i Krnjaca.

– Allt vi gör är att skicka namn och uppgifter till gränsmyndigheten i Horgos, om någon önskar. Det är inget vi uppmuntrar, säger hon, och lägger till att väntetiden är ”väldigt” lång.

Men det har i alla fall hänt att det kommit positiva besked till familjer i Krnjaca, det bekräftar Jelena Jankovic. Hoppet lever.

Branislav Jankovic är kökschef på flyktingcentret Krnjaca. Foto: Jodi Hilton

I lägrets restaurang lägger kökschefen Branislav Jankovic sista handen vid dagens lunch; stekt fisk och böngryta. Han har jobbat i köket sedan 1984 då de vita huslängorna var hem åt arbetare på vattenledningsfabriken som låg här.

Den gick i konkurs i samband med Jugoslaviens sönderfall och snart kom istället flyktingar från Kroatien, Bosnien och Kosovo att flytta in. Fabriken hade uppdrag i Indien och Mellanöstern på 1980-talet och Branislav Jankovic jobbade tre år i Libyen och lärde sig en del arabiska. Ord som han nu har fått användning för.

Qodsia och Mohammed Naib med sin dotter Alexandra. Familjen kommer från Mazar-e-Sharif i norra Afghanistan. Nu finns de i flyktingcentret Krnjaca i Belgrad. Foto: Jodi Hilton

Han småpratar med Mohammed Naib från Afghanistan som har kommit till restaurangen för att hämta ut en ranson pulvermjölk till sin fyra månader gamla dotter Alexandra, som föddes i Makedoniens huvudstad Skopje. Han har ytterligare tre barn, varav det äldsta just börjat skolan i närheten. Familjen står förstås på listan. I väntan på besked pågår en slags vardag i lägret. Mohammeds fru Qodsia bäddar med rena lakan i familjens rum och frågar om hon får bjuda på te. Men ljudet av rop och skratt utanför lockar ut oss.

– Det är världsmästerskapet i cricket som pågår här, ropar Hesham Aqtash när vi närmar oss den snötäckta gräsmattan bakom barackerna.

Hesham Aqtash, 21, från Afghanistan i Krnjaca. Foto: Jodi Hilton

Ett tiotal barn i olika åldrar spelar en till synes mycket jämn match i en sport som är populär i Afghanistan och Sydasien. 21-åriga Hesham tar en paus och säger att han inte har bråttom att lämna lägret.

– Min pappa har ont i ryggen så vi kan ändå inte ta oss vidare. Men det är okej här, vi har någonstans att sova och får mat, så vi väntar här några månader, säger han.

Ja, i lägret Krnjaca har många bestämt sig för att vila en stund. I lagerlokalerna i Belgrad är stämningen mer otålig. Pojkarna och männen där har heller ingen väntelista att hoppas på, de tillhör den grupp som prioriteras lägst. Varje dag är det en grupp eller två som möter upp en smugglare och hoppas att just de ska lyckas ta sig obemärkta över den välbevakade gränsen. Riskerna är stora.

Förskola på flyktingcentret Krnjaca. Omkring hälften av de 600 asylsökande är barn. Foto: Jodi Hilton

I början av februari omkom en 22-årig man från Afghanistan vid gränsen till Ungern. En grupp om 15 personer uppmanades av en smugglare att gå på isen över floden Tisa. Men isen sprack och 22-åringen drunknade. Kroppen har ännu inte hittats.

Text: Christina Wassholm
christina.wassholm@gmail.com

Foto: Jodi Hilton
jodihilton@gmail.com

Läs också

Aktion: Serbien - flyktingar och migranter lever under omänskliga förhållanden (aktion från Amnesty International till 27 februari 2017)

Hungary stoops to new low with plan to round up asylum seekers in container camp (Amnesty International 10 februari 2017)

Refugees in Serbia left out in the cold (Amnesty International 23 januari 2017)

Hungary: Shameful misuse of terrorism provisions as man involved in border clash jailed for 10 years (Amnesty International 30 november 2016)

Läs mer från Amnesty Press

På Paradise Hotel (24 september 2016)

Belgrad välkomnar världen (2 oktober 2015)

BOKMÄSSAN 2015: Orsolya Jeney, Amnestychef i Ungern: ”Det som händer är hela Europas skam.” (2 oktober 2015)

reportage | 2017-02-12
Av: Christina Wassholm
Även publicerad i AmnestyPress #1/2017