Ett liv i skuggan – möt homosexuella i Uganda

De tvingas lämna sina hem, lever under hot och hängs ut i pressen. Många säljer sex för att ha råd att äta. Nu kan straffen för samkönat sex bli ännu hårdare och allmänheten uppmanas till angiveri, om ett lagförslag i parlamentet går igenom. Att vara ung homosexuell i Uganda 2013 är att aldrig vara fri.

reportage | 2013-07-15
Av: Johanna Lagerfors
Ronald Muluka tvingades lämna sin familj sedan det uppdagades att han är gay.

Ronald Muluka tvingades lämna sin familj sedan det uppdagades att han är gay. Foto: Johanna Lagerfors

– När min mamma fick veta sanningen om mig gav min morbror henne rådet att kasta ut mig. Han sade att det var en risk att ha mig kvar hemma. Då svalde jag gift, jag tänkte att det kanske vore bäst om jag dog.
Ronald Muluka är 22 år och bor i Ugandas huvudstad Kampala. För några månader sedan fick hans familj veta att han gillar killar. Sedan dess Ronalds liv vänts upp och ner, ingenting är längre sig likt.
Vi träffas i gryningen på baksidan av ett köpcenter i Kampalas centrala delar. De röddammiga gatorna börjar just vakna till liv och människor trängs med bilar, överlastade handdragna trävagnar och tusentals högljudda motorcyklar, Boda-Bodas.
I den del av köpcentrumet där varutransporterna kör in för att lastas av, insprängt mellan butikernas förrådslokaler, ligger organisationen Spectrum Initiatives kontor. Här fick Ronald nyligen hjälp att hitta ett tillfälligt boende när hans föräldrar inte längre ville att han skulle bo kvar hos dem. Organisationen har grundats för att hjälpa homosexuella män, men verksamheten sker i det fördolda eftersom den är förbjuden. Utåt sett sysslar organisationen med allmän information om hiv och aids.

För Ronald började allt förra vintern när han drabbades av en leversjukdom och lades in på Mulago, det statliga sjukhuset i Kampala.
– Jag trodde att jag skulle dö och ville träffa min pojkvän en sista gång. Därför berättade jag för min moster att jag är gay och bad henne ringa min kille, berättar han sedan vi hittat en plats där vi kan prata ostört.
När föräldrarna hörde att Ronald var Kuchu – gay – blev de rädda att han skulle rekrytera sina fem bröder. Kritiken mot homosexuella i Uganda handlar ofta om just det: en rädsla att de ska locka med sig andra till sin ”rörelse”. Detta predikas ofta av kristna pastorer.
Mycket tyder på att antigaylobbyn finansieras och får annat stöd av den kristna amerikanska högern. En vanlig föreställning i Afrika är att homosexualitet kommer från västvärlden men hbt-organisationerna säger att det i själva verket är kristendomen och homofobin som kommer utifrån.

Många av organisationerna som arbetar med gayfrågor i Kampala har kontor som ligger avsides, lite undangömda. Det är av säkerhetsskäl eftersom verksamheten är förbjuden.

Många av organisationerna som arbetar med gayfrågor i Kampala har kontor som ligger avsides, lite undangömda. Det är av säkerhetsskäl eftersom verksamheten är förbjuden. Foto: Johanna Lagerfors

Efter en tids diskussioner hemma beslutade Ronald Mulukas föräldrar att inte längre betala för hans skolgång. Kort därefter lämnade han hemmet. Det är nu tre månader sedan han hade kontakt med någon i familjen, då genom ett telefonsamtal med modern. Den enda släkting han har kontakt med är sin moster, Immaculate Nakabugo, som han säger har en friare syn på homosexuella eftersom hon arbetat utomlands.
– När jag fortfarande bodde hemma ville jag tjäna extra pengar för att ha råd med lyxprylar, som parfym eller en laddning till mobiltelefonen. Idag behöver jag tjäna pengar för att äta. Enda sättet är att sälja mig själv, säger han.
Kunderna är män som tar kontakt via Facebook. Inkomsterna ger Ronald pengar att köpa mat för men sexarbetet innebär stora risker. En del kunder vägrar ha kondom och Ronald vet inte om han är smittad av hiv eller inte. Bara att han ofta utsätts för risken.

Bernard Ssembatya och John "Long John" Klambere på Spectrum Initiative är oroade av hur situationen i Uganda kommer att utveckla sig om lagförslaget om hårdare straff för homosexuella klubbas igenom.

Bernard Ssembatya och John "Long John" Klambere på Spectrum Initiative är oroade av hur situationen i Uganda kommer att utveckla sig om lagförslaget om hårdare straff för homosexuella klubbas igenom. Foto: Johanna Lagerfors

Homosexualitet är förbjuden i Uganda. Hösten 2009 lade parlamentsledamoten David Bahati dessutom fram ett lagförslag som innebär en skärpning av lagen, där homosexuella handlingar blir straffbara med livstids fängelse. Förslaget tvingar också allmänheten att polisanmäla varje misstanke om homosexualitet, vilket gör att föräldrar och lärare, grannar och hyresvärdar riskerar fängelsestraff om de inte anger sina barn, elever eller bekanta.

Bernard Ssembatya som arbetar på Spectrum Initiative, organisationen som hjälpt Ronald och många andra i hans situation, säger att han och kollegorna kollar parlamentets dagordning varje morgon för att se när förslaget ska behandlas.
– President Museveni har lagt det på is tills vidare tack vare press från internationellt håll. Men det ligger i parlamentets pipeline och kan när som helst tas upp för prövning, säger han.
– Vi försöker att utarbeta en säkerhetsplan så att vi vet hur vi ska agera varje gång det sker en attack mot en hbtq-person. En sådan strategi blir viktigare och viktigare nu.
Många tror att den internationella kritik som riktats mot Uganda gör det omöjligt för parlamentet att anta förslaget i sin nuvarande form. Men bara dagar efter mitt möte med Ronald Muluka och Bernard Ssembatya i Kampala klubbas en liknande lag igenom i Nigeria. Där har den väntat på prövning sedan 2007.

Samuel Ganafa har i många år hjälpt unga killar som inte har någonstans att ta vägen. Varje dag kör han dem fram och tillbaka mellan Kampalas centrum och sitt hem, som ligger en bit utanför stan.

Samuel Ganafa har i många år hjälpt unga killar som inte har någonstans att ta vägen. Varje dag kör han dem fram och tillbaka mellan Kampalas centrum och sitt hem, som ligger en bit utanför stan. Foto: Johanna Lagerfors

Gayrörelsen i Uganda tog fart i början av 2000-talet, med David Kato – Ugandas förste öppet homosexuelle man – i spetsen. I och med lagförslaget 2009 intensifierades debatten om gayrörelsen i landets medier, efter att tidigare ha varit tabu. Under hösten 2010 publicerade tidningen Rolling Stone ett reportage med namn och bilder på personer man kallade ”Kampalas top homos”, med en underrubrik som uppmanade till att straffa dem med hängning. Några månader senare, i början av 2011, mördades David Kato i sitt hem.

– Redan innan det hände hade jag sett misstänkt aktivitet utanför mitt eget hus, folk som strök omkring. Kvällen då en vän ringde och berättade att David Kato mördats förstod jag att vi alla var i fara. Han blev det slutliga målet, men vi var alla måltavlor.
Jag sitter i en bil tillsammans med Samuel Ganafa, som var kollega och nära vän till David Kato under många år. Han håller hårt i ratten men talar lugnt om det som hände för två år sedan. Vi är på väg till hans hem på landsbygden en knapp timme norr om Kampala. Det var i det huset, i arbetsrummet, som Ugandas gayrörelse föddes för åtta-tio år sedan.
– Det var jag, David Kato och några till som hade kontakt med gayaktivister i andra länder. Det var så det började, säger Samuel.
– Vi insåg att vi måste arbeta målmedvetet. Från början var vi några få personer som engagerade oss, nu är vi många, fortsätter han.

Samuel som idag är en medelålders man har ägnat hela sitt vuxna liv åt att kämpa för mänskliga rättigheter i Uganda. Under många år har hans hus varit en säker zon för unga homosexuella som tvingats lämna sina hembyar sedan deras läggning avslöjats. Just nu bor ett tiotal unga killar hemma hos honom. När vi kör sista biten längs den gropiga grusvägen fram till huset är det redan becksvart ute och några av killarna kommer och möter oss. Två av dem, Peter och Samy, börjar plocka fram kvällsmat. Formfranska. Hett vatten med en skvätt mjölk i. I vardagsrummet sitter ett gäng och tittar på nyheterna på tv. Någon lyssnar på musik i hörlurar, två killar dansar showdance i mitten av golvet.

Killarna hemma hos Samuel pratar om hur de stigmatiseras i samhället: någon blev nyligen utslängd från en butik, en annan berättar om rädslan att uppsöka läkare eftersom sjukvården diskriminerar homosexuella personer.

Killarna hemma hos Samuel pratar om hur de stigmatiseras i samhället: någon blev nyligen utslängd från en butik, en annan berättar om rädslan att uppsöka läkare eftersom sjukvården diskriminerar homosexuella personer. Foto: Johanna Lagerfors

Deras historier är olika men liknar ändå varandra. Ingen har någonsin självmant berättat för någon om sin sexuella läggning men alla har avslöjats och tvingats lämna det liv de dittills känt. De är ensamma, de saknar sina familjer och många säljer sex för att överleva, precis som Ronald.

Samy som är 21 år har bott här längst av alla: tre år. Han blev kär i en pojke i hemstaden Mbarara och när någon såg dem kyssas på skoltoaletten blev han relegerad. Modern tog honom till en annan skola, men efter att hon gick bort terminen därpå räckte inte stödet från fadern och hans andra fruar. Samy gömde sig bland banantravarna på ett lastbilsflak och hoppade inte av förrän han nådde huvudstaden.

 Sami har bott hos Samuel Ganafa i tre år och drömmer om ett självständigt liv. Han har ingen högre utbildning och oroar sig över att aldrig lyckas skaffa ett arbete.

Sami har bott hos Samuel Ganafa i tre år och drömmer om ett självständigt liv. Han har ingen högre utbildning och oroar sig över att aldrig lyckas skaffa ett arbete. Foto: Johanna Lagerfors

– Jag bodde på gatan i tre månader och allt jag hade var en regnjacka. Jag var ensam och blev ofta slagen. Till slut fick jag jobb på en restaurang där Samuel råkade vara stamgäst, berättar han.
– När vi hade stött på varandra några gånger frågade han hur det kom sig att jag som var så ung redan arbetade. Då berättade jag hela min historia för honom. Sedan fick jag komma hit.
Boendet hos Samuel innebär en tillfällig säkerhet för Samy och de andra. Flera av killarna ser honom som en fadersfigur, den enda familj de har. Men oron för framtiden är stor. Samy har ingen utbildning och är rädd att aldrig kunna få ett jobb:
– Min dröm är att starta en kycklingfarm. Om jag kan skaffa en egen verksamhet blir jag självständig och då kanske jag aldrig mer behöver sälja mig själv.

Efter publiceringen i Rolling Stone – som fälldes i domstol – har tidningarna fortsatt att skriva om Kampalas gaysamhälle. Flera gånger har de nämnt Samuel Ganafa och killarna som bor hos honom, senaste gången bara veckor före mitt besök. Samuel dokumenterar allt genom att spara tidningarna i sitt arbetsrum, väl inlåsta bakom en tung dörr med ett gigantiskt hänglås. Ändå han har bestämt sig för att försöka ignorera skriverierna så gott det går.
– Jag försöker att vara öppen med allt, för ju mer vi tvingas in i garderoben igen, desto större är möjligheterna för folk att utöva utpressning mot oss, säger han.

Ugandiska tidningar har ibland hängt ut homosexuella.

Ugandiska tidningar har ibland hängt ut homosexuella. Foto: Johanna Lagerfors

Samtidigt påpekar Samuel att det aldrig går att vara helt trygg. Säkerhetstanken finns alltid med i bakhuvudet och just nu försöker han spara pengar för att kunna färdigställa en hög mur runt sin trädgård. Idag täcker den framsidan och lite till. Ett skydd mot insyn, men inte mot mer beslutsamma inkräktare.

Men även om hot och trakasserier är vardag för många av Ugandas homosexuella består vardagen förstås också av helt vanliga saker. Av att längta efter att hitta ett jobb, av att försenad springa efter bussen eller att dansa sig svettig på ett nattklubbsgolv.
– Våra liv är som ingen annans och samtidigt just som alla andras, säger en av killarna hos Samuel.
– Till exempel festar vi ju som andra unga men på vårt eget ställe och på vår egen dag.
Han syftar på söndagskvällarna på en restaurang mitt i Kampala. Varje vecka förvandlas den i hemlighet till en gayfest, och dit kommer precis alla, säger han.
Den kommande söndagen följer jag med Bernard Ssembatya från Spectrum Initiative dit.
– Hon är okej, hon är här med mig, säger han till dörrvakten som har noggrann koll på vem som får släppas in och inte.
Det kan vara farligt annars.
– Mannen som hyr ut restaurangen är bara intresserad av pengar, det är därför han inte anmäler oss, säger Bernard.
Nu har festerna här pågått varje söndag i flera år.

 Varje söndag är det fest för "Kuchus" på en restaurang i Kampala. Ordet Kuchu betyder homosexuell och användes från början som ett kodord som bara människor inom gayvärlden förstod.

Varje söndag är det fest för "Kuchus" på en restaurang i Kampala. Ordet Kuchu betyder homosexuell och användes från början som ett kodord som bara människor inom gayvärlden förstod. Foto: Johanna Lagerfors

Allt eftersom kvällen lider fylls det blåtonade dansgolvet av fler och fler personer. Mest killar men också en och annan tjej. Redan sedan tiden då Samuel och hans vänner först började arbeta med hbt-frågan har organisationer för homosexuella kvinnor och homosexuella män haft ett tätt samarbete med varandra.

Några dagar senare åker jag till Farug, Ugandas första organisation för lesbiska kvinnor. Deras lokal är, precis som Spectrum Initiatives, anonymt placerad och utan skyltar från gatan. Kontoret ligger i en inhägnad villa i ett förortsområde i östra Kampala, och innanför stora plåtgrindar möts jag av skylten ”Vägra vara marginaliserad”.

"Folk ropar ofta 'döda de homosexuella' när de ser mig på gatan. Så jag undviker alla platser som kan vara osäkra." Det säger Junic Wambya som är 31 år och arbetar på Farug, en organisation för lesbiska kvinnor.

"Folk ropar ofta 'döda de homosexuella' när de ser mig på gatan. Så jag undviker alla platser som kan vara osäkra." Det säger Junic Wambya som är 31 år och arbetar på Farug, en organisation för lesbiska kvinnor. Foto: Johanna Lagerfors

Sedan lagförslaget kom för fyra år sedan har situationen för homosexuella förändrats både till det sämre och till det bättre, tycker Junic Wambya som arbetar här.
– Det är positivt att det nu finns en debatt. En dålig debatt i och för sig, men det är bättre än ingen alls, säger hon.

Samtidigt har samhällsklimatet hårdnat och mediernas häxjakt förvärrats. Junics flickvän är rädd för att synas offentligt tillsammans med andra lesbiska och Junic själv undviker platser som kan vara otrygga. Hon berättar att en del gaykvinnor utsätts för våldtäkter av manliga släktingar som försöker lära dem hur de ska vara ”riktiga kvinnor”.
– Risken med lagförslaget är att vi tar flera steg tillbaka i utvecklingen. Många kliver in i garderoben igen nu eftersom de vill skydda sina nära och kära. Andra undviker att söka sjukvård eftersom de är rädda att läkaren ska anmäla dem. Och en del gifter sig med någon de inte älskar för att passa in i samhället, säger hon.
– Som kuchu i Uganda är du inte en del av det, konstaterar Junic.

Text och bild: Johanna Lagerfors

Fotnot: Några personer i texten benämns endast med förnamn. Det är på grund av säkerhetsskäl.

Läs mer

Americans’ Role Seen in Uganda Anti-Gay Push (New York Times 4 januari 2010)

Uganda i väntan på homosexlagen (Amnesty Press nummer 5/2012)

”De tror att det är ett virus” - Hbt-rörelsen i Uganda kämpar mot myter (12 november 2010)

”Varje morgon när jag vaknar frågar jag mig själv om jag kommer att överleva dagen” (2 augusti 2010)

Hetsjakt på hbt-personer i Uganda (19 januari 2010)

Sista dagen på Pride House: hbt-rättigheter i Uganda och diskussion om vithetsnorm (3 augusti 2009)

reportage | 2013-07-15
Av: Johanna Lagerfors