Det overkliga dödsstraffet

Carina Bergfeldt hade just planerat två reportageresor till Afghanistan och Irak, två högrisk­länder för en journalist, när en god vän frågade: ”Om du skulle dö nu på nån av dina resor, vad skulle du ångra att du inte hade gjort?”. 
Svaret från Carina kom direkt: ”Att jag inte skrev en bok om dödsstraff!” – Gör det då, sade kompisen.

reportage | 2015-10-02
Av: Clara Lee Lundberg
Även publicerad i AmnestyPress #3/2015
När Carina Bergfeldt fick nobben på en uppföljning av sina artiklar använde hon semestern för en Texasresa.

När Carina Bergfeldt fick nobben på en uppföljning av sina artiklar använde hon semestern för en Texasresa. Foto: Emma Milder

Få reportageböcker har berört mig så starkt som Sju dagar kvar att leva. Från prologen, där kriminalteknikern Wesley Shields redogör för sitt arbete, till sista kapitlet där författaren besöker den avrättade fången Vaughn Ross hemort för att på sitt eget sätt tacka och ta farväl av honom, lyckas hon med sitt skickliga berättande och starka engagemang ge mig som läsare en unik inblick i rättssystemet i USA.

När jag träffar Carina Bergfeldt har det gått en månad sedan hennes bok kom ut och intervjuer och recensioner har avlöst varandra. Vi har stämt träff på Aftonbladets huvudkontor i Stockholm där Carina arbetar som reporter sedan tio år. Jag föreställer mig att hon ska vara en trött och härdad person efter det tuffa arbetet med boken, arbetet som kvällstidningsreporter och stor mediaexponering, men när hon tar emot mig och fotografen blir jag överraskad.

Carina Bergfeldt utstrålar energi och styrka och har lätt till skratt. Det märks att hon gillar sitt arbete som journalist på Aftonbladet och hon verkar drivas av ett starkt socialt patos.

Allt började på den västgötska slätten när Carina som 17-åring gick med i Amnesty:
– I Götene där jag bodde fanns det en brevskrivargrupp, det var jag och ett gäng kvinnor och män i 50-årsåldern som träffades en gång i månaden för att skriva protestbrev och dricka te. När jag sedan flyttade till Göteborg blev jag mer engagerad och började hålla föredrag på skolor om dödsstraff. Jag har alltid varit övertygad om att dödsstraff är fel och jag har alltid velat skriva om det. Men det är inte alltid lätt att hitta en ny vinkel på det.

Den dödsdömde Vaughn Ross och Carina Bergfeldt.

Den dödsdömde Vaughn Ross och Carina Bergfeldt. Foto: Aftonbladet

På våren 2013 började det närma sig datumet för att fånge nummer 500 skulle avrättas i Texas. Inför sommaren valde delstaten att avrätta fyra personer på tio dagar istället för en person var fjärde vecka som de brukar. Nu fanns det helt plötsligt en vinkel som fungerade för Aftonbladet.

Carina Bergfeldt skickade en intervjuförfrågan till flera av de fångar som skulle avrättas under sommaren och en av dem svarade ja. Det var Vaughn Ross, dömd till döden mot sitt nekande för två mord, som gick med på att hon följde honom de sista sju dagarna i hans liv.

– Innan jag åkte dit fick jag ett instruktionsmejl med alla regler, jag hade aldrig fått ha på mig den här tröjan med detaljer av genomskinlig spets till exempel! Jag fick en känsla av att de ville göra en till ett nervöst vrak innan man gick in i fängelset, för att man skulle ha respekt för systemet. När jag väl kom dit var det likadant, vakten som mötte mig på parkeringsplatsen hotade att skjuta om jag tog ett steg på gräsmattan! Jag tillbringade sammanlagt två veckor i Texas i juli 2013 och skrev artiklar varje dag, och vi har aldrig fått så mycket respons på en reportageresa förut på Aftonbladet!

– Det var 2,2 miljoner människor, alltså en fjärdedel av Sveriges befolkning, som följde artikelserien och jag fick 900 mejl från läsare den första veckan. Det var allt från 17-åringa tonårskillar till 70-åriga kvinnor som hörde av sig och jag tillbringade de första två dagarna på min semester med att svara på mejl. Jag blev själv väldigt berörd och engagerad, det var så annorlunda mot allt jag gjort innan.

Carina Bergfeldt gick med i Amnesty som 17-åring.

Carina Bergfeldt gick med i Amnesty som 17-åring. Foto: Emma Milder

Du har ju tidigare skrivit artiklar om tunga ämnen, bland annat bevakade du Utöya-massakern, vilket du också belönades med Stora Journalistpriset för. På vilket sätt var arbetet med artikelserien om dödsstraff annorlunda mot till exempel Utöya?

– När jag åkte till Utöya var jag förberedd på vad som väntade, jag visste att jag skulle möta fasansfulla scener, sönderskjutna barn och ungdomar som trots det hade överlevt och jag satte upp en mental mur mot det där hemska. Med dödsstraff är det annorlunda, det är liksom overkligt, något vi har sett på film och tv, men min känsla innan jag åkte till Texas var att det var ”på låtsas”. Sedan blev jag helt golvad, det var på riktigt! Det är riktiga människor som jobbar med här; fängelsedirektören som grät och sade att han hatade sitt jobb de dagar som avrättningarna äger rum och de människor som efter att ha dödat en annan människa i rättssystemets tjänst åker hem till sina familjer och måste leva med det. Jag var helt oförberedd på hur berörd jag skulle bli.

Ett år efter att artikelserien publicerats kunde Carina fortfarande inte sluta tänka på dödsstraffet, och efter att ha fått nej på förslaget på en uppföljning från sina chefer på Aftonbladet, åkte Carina på vinst och förlust tillbaka till USA på sin semester och fortsatte det hon hade påbörjat året innan.

Den här gången intervjuade hon de människor som inte kunnat eller velat ställa upp tidigare. Hon träffade bland annat vittnesstödjare, fängelsepräster, brottsplatsutredare och anhöriga till både de dödsdömda och de som enligt amerikansk domstol mördats av de dödsdömda. Carina skrev stora delar av boken på plats på sitt hotellrum och lät de intervjuade läsa det hon hade skrivit.

Vilken av de personer som du mött 
under arbetet med boken har gjort 
starkast intryck på dig?

– Jag tycker om och känner empati för alla som jag har träffat i arbetet med boken men fängelseprästen Jim Brazzil fick jag en speciell relation med och vi har träffats flera gånger efter jag intervjuade honom. Han bär med sig så många hemska historier som han har fått höra och det kändes viktigt att hans minnen och uppfattningar fick vara med utan ”förmildrande” omskrivningar. Han har begravt över 500 fångar och närvarat vid minst lika många avrättningar.

Carina Bergfeldt tillsammans med fängelseprästen Jim Brazzil.

Carina Bergfeldt tillsammans med fängelseprästen Jim Brazzil. Foto: Privat

Varför valde du just att åka till USA för att skriva om dödsstraff?

– Dels för att de är så öppna och stolta över sitt dödsstraff, de skäms inte för det. Kina och Iran tillämpar ju också dödsstraff men de för ingen offentlig statistisk över hur många som avrättas, det skulle vara mycket svårare och farligare för mig att försöka skriva om dödsstraff där. Dessutom är usa väldigt familjärt för svenskar, folk åker på weekendresor till New York och solsemester till Florida och vi konsumerar väldigt mycket nordamerikansk kultur. Det är ett land som klassas så appellerande för svenskar och samtidigt är det ett land som tycker att det är helt rimligt att spänna fast sina medborgare på en bår, injicera dem med gift och döda dem!

Har dina tankar och åsikter om dödsstraff förändrats under arbetet med boken?

– Egentligen inte, jag är fortfarande mot dödsstraff. Men jag har fått större förståelse för dem som är för, personer vars anhöriga har blivit brutalt mördade och som känner att de bara kan få ro om den som mördat deras son eller dotter också dör. Men det är en reportagebok jag skrivit, inte en debattbok. Den bästa komplimangen jag har fått fick jag av en kollega som efter att han hade läst klart boken skickade ett sms och skrev ”nu har jag läst ut boken men jag vet fortfarande inte om du är för eller emot dödsstraff”.

– Däremot har jag märkt av ett hårdare samhällsklimat och att stödet för att införa dödsstraff i Sverige har ökat. En undersökning från Forskningsgruppen för Samhälls- och informationsstudier visar att ökningen har gått från 12 procent för cirka tio år sedan till att 2012 vara 24 procent.

– Framförallt i fall där det handlar om barn, som till exempel fallet med Lisa Holm eller Breivik. När jag har bevakat det så får jag alltid massor av mejl från personer som vill återinföra dödsstraff.

Dödsbädden där fången spänns fast.

Dödsbädden där fången spänns fast. Foto: TDCJ

Vilka är dina journalistiska drivkrafter?

– Jag vill ju rädda världen, haha! Jag tror också att jag alltid har varit intresserad av att berätta. När jag pluggade internationella relationer hade vi en föreläsning om förtrycket av ursprungsbefolkningen på Hawaii (Kanaka Maoli) som gjorde starkt intryck på mig, jag kände bara ”varför visste jag inte det här”? Så jag tror att det är en av mina starkaste drivkrafter, att berätta om orättvisor och saker som händer som inte uppmärksammas i media.

– Det är bland annat därför jag jobbar på Aftonbladet, här har jag möjlighet att göra reportageresor och nå ett väldigt stort antal läsare. Här kan jag faktiskt påverka!

Aftonbladet har ju också en annan slags journalistik, så kallad kvällstidningsjournalistik som ofta anklagas för att vara ytlig och sensationslysten. Innebär det en konflikt för dig och din journalistiska etik?

– Nej, jag ser det som en förutsättning för att jag ska kunna jobba med den här sortens långt engagerande berättade. Om vi har ett löp där det står ”det här är den bästa lightläsken” så är det faktiskt det som bekostar mina reportageresor! Så jag har faktiskt inga problem med det. Nu jobbar jag dessutom på Plus-avdelningen där våra läsare betalar för att läsa artiklarna.

Du har i bokens dedikation skrivit ”Till den svagaste och starkaste personen jag vet. Jag är stolt över dig”. Vem är dedikationen till?

– Den är till mig själv. Utan mitt intresse och passion för det här ämnet så hade boken aldrig skrivits. Jag dedikerade min första bok till en annan person men nu var det min egen tur.

Text: Clara Lee Lundberg
clara@labellamaffia.com
Foto: Emma Milder
contact@emmamilder.com

Carina Bergfeldt
Ålder: 35 år.
Yrke: Reporter på Aftonbladet.
Bakgrund: Utbildad på JMG i Göteborg, har även pluggat internationella relationer och jobbat som väktare, servitris och lärare.
Aktuell: Sju dagar kvar att leva – en berättelse om brott och dödsstraff (Norstedts). Boken har hittills sålts till Danmark och Kina. Har tidigare skrivit Fadersmord.

reportage | 2015-10-02
Av: Clara Lee Lundberg
Även publicerad i AmnestyPress #3/2015