Kampen för ett bättre liv i slummen

– Vi har bott i Waruku i över 30 år och utan förvarning river de våra hus, säger Charles Wangura förtvivlat där han står på gårdsplanen framför stadsdelskontoret i västra Nairobi. Han är en av de 40 personer från slummen i Waruku som kommit hit för att protestera mot att deras enkla hem av plåt och kartong förstörts av grävskopor några dagar tidigare.
– Ni har fått fel information från de där människorna. De ockuperar marken olagligt, säger en kortväxt man i illasittande kavaj.

Han presenterar sig som Patrik Njuthi och förklarar att marken egentligen tillhör hans släkt. Han beskriver hur det brittiska kolonialväldet stal marken från deras farfar och hur president Jomo Kenyatta och hans efterföljare efter självständigheten 1963 fortsatt att tillskansa sig stora landområden.

Invånare från slummen i Waruku protesterar vid stadsdelskontoret i västra Nairobi mot att deras hus jämnats med marken av grävskopor.

Gruppen från Waruku söker skydd i skuggan av ett träd. Längre bort köar människor i middagssolen för att registrera sig inför det planerade presidentvalet i december. Valtider kan vara en förklaring till det Mungikirelaterade våldet som blossat upp i Nairobis näst största slum Mathare.

Efter två timmars väntan på gårdsplanen dyker stadsdelsdirektören Rosalic Gichora äntligen upp i sin vita jeep. Hon inger respekt när hon slår sig ner vid sitt stora skrivbord. De båda grupperna samlas på varsin sida av rummet. Patrik beskriver landdispyten som pågår mellan släkten och ett privat företag. Han plockar fram kartor, ritningar och dokument. Rosalic avbryter:
– Jag kan inte lägga mig i landfrågor. Detta måste avgöras i en domstol. Jag kan bara råda er att låta människorna vara ifred, tills ni har lagliga dokument.

– Det är ingen bra politik att riva slumbostäder inför valet, säger Eric Makokha, som har deltagit i mötet för att stödja invånarna från Waruku.
Han är chef på Shelter Forum, en paraplyorganisation som arbetar med rätten till bostäder. Tillsammans med UN Habitat ( FN:s bostadsorgan) och andra organisationer har Shelter Forum utarbetat riktlinjer för hur rivningar och tvångsförflyttningar ska genomföras.

Här i Kibera trängs 800 000 människor.

Om Mathareslummen är känd för sin våldskultur, så är Nairobis största slum Kibera berömt för sina »flying toilets«, plastpåsar med mänskligt avfall. Det är hit de flesta fattiga från landsbygden först anländer i hopp om ett bättre liv. På ett några kvadratkilometer stort område trängs 800 000 människor.

Hälsoläget är katastrofalt och sjukdomarna sprider sig snabbt bland sophögarna i de trånga gränderna. Här arbetar UN Habitat tillsammans med den kenyanska regeringen med att förbättra livsvillkoren. Men Jared Ouma, som bott hela sitt liv i Kibera, är besviken:
– Vi har blivit lovade bättre bostäder och skolor. De har byggt i vårt namn, men det som byggts är bara för de rika. Vi vägrar att acceptera detta och kommer att storma husen, så fort folk börjar flytta in.
Han hävdar att hyran för de nybyggda lägenheterna kommer att ligga på 30 000 kenyanska shillings (3 000 kr) i månaden. En omöjlighet att betala för Kiberas invånare, som i dagsläget betalar 800–1 000 shillings (80–100 kr) för sina plåtskjul utan rinnande vatten och toalett.

Josiah Omooto som driver den rättighetsbaserade organisationen Umande Trust och Jared Ouma som bor i Kibera.

En anledning till att man, trots stora resurser, har misslyckats i Kibera är att invånarna inte själva har tillfrågats om hur deras levnadsvillkor i slummen kan förbättras. En annan anledning är bristfällig samordning mellan de olika regeringsministerierna, menar Josiah Omotto på den kenyanska organisationen Umande Trust, som jobbar med demokratiutveckling, vatten och sanitetsprojekt i Kibera.
– Slumuppgradering handlar framförallt om att bygga upp relationer mellan organisationer, regering och de som lever i slummen. Det handlar om grundläggande rättigheter som rätten till en bostad, vatten, hälso- och sjukvård, utbildning, information och att de ska få vara involverade i demokratiskt beslutsfattande. Genom att överföra makt till invånarna själva stärker vi deras självkänsla och de blir mer övertygade om att de kan förändra sin situation, säger Josiah Omotto.

Jane Weru, chef på Pamoja Trust, går ett steg längre när hon beskriver hela slumfrågan som en fråga om mänskliga rättigheter:
– Det handlar om rätten till ett värdigt liv och till att inkluderas som samhällsmedborgare utan att ständigt marginaliseras och diskrimineras.

Jane Weru är chef för Pamoja Trust.

Tillsammans med invånarna i den mindre slummen Kambi Moto bedriver Pamoja Trust ett framgångsrikt slumuppgraderingsprojekt. Invånarna har själva i samråd med arkitekter fått utforma sina nya hus och de har även fått hjälp med de juridiska processerna kring äganderätten. Med hjälp av dagligt sparande och ett gemensamt lånesystem har man nu börjat ersätta plåtskjulen med funktionella radhus i sten. Men processen är långsam och har inte varit helt fri från konflikter.

Många av de fattigaste invånarna har inte lyckats spara ihop till den insats som krävs för att flytta in i ett hus. Margret Mugare hör till dessa, trots att hon var en av initiativtagarna till sparandet i Kambi Moto.
– Många av dem som tidigare bodde i Kambi Moto bor inte här idag. Istället har folk med pengar flyttat in i de attraktiva husen, säger hon besviket.

Jane Weru är väl medveten om den utmaning det innebär att få med de allra fattigaste.
– Slumområden är inte homogena och de som lever i slummen skiljer sig inte från andra. Det finns olika klasser av människor, och det går inte att anta att de tar hänsyn till allas intressen när de börjar förändra miljön.
Hon frågar sig var gränsen går för vad alla kan ha råd med. Kanske är ett nytt hus inte möjligt för de allra fattigaste? Kanske måste man i vissa fall nöja sig med att skapa fungerande gemensamma toaletter.

Susan Wangiri har med hjälp av sparade pengar flyttat in i ett av de nybyggda radhusen i Kambi Moto.
Susan Wangiri visar upp sitt välskötta hus som består av ett mindre rum och ett kök med toalett på övervåningen. När hon får råd, kan hon utöka med ett sovrum på övervåningen eftersom husen i Kambi Moto är konstruerade för att kunna växa på höjden efter individens ekonomiska förutsättningar. Susan håller inte med om att fattigdomen utestänger folk från att flytta in i de nya husen.
– Jag är själv fattig. Det handlar om att leva enkelt och jobba hårt. Vissa dagar har jag bara kunnat betala av några kronor på mitt lån, men jag betalar hela tiden och en dag kommer huset att vara mitt eget.

Dagen efter mötet på stadsdelskontoret sitter några personer från slummen i Waruku tillsammans med Josiah Omotto på Umande Trusts kontor för att skriva under pappren om ett lån för att förbättra sin försörjning. Trots att många förlorat både sina hem och sina små butiker vägrar de att ge upp kampen för att förbättra sina levnadsförhållanden.
– Ni är hemlösa men inte utan hopp, betonar Josiah Omotto, när de diskuterar hur de ska mobilisera sig och försvara sin mark och sina rättigheter nästa gång grävskoporna kommer.

Text: Erik och Magnus Rosshagen
Foto: Magnus Rosshagen

Fotnot: Den 27 juli vaknade sluminvånarna i Mukuru utanför Nairobi av ljudet från grävmaskiner som anlände tillsammans med beväpnad polis. Efter 30 minuter hade grävmaskinerna rivit ner plåtskjulen, förstört möbler, husgeråd och lämnat över 3 000 kenyaner hemlösa, bland dessa kvinnor, barn och sjuka. Trots att den kenyanska regeringen 1997 ratificerade FN:s konvention för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, där skydd ska ges mot rivning av bostäder, fortsätter de brutala rivningarna av bostäder i Nairobis slumområden.

Nybyggda radhus i Kambi Moto är ett positivt exempel som visar att levnadssituationen i slummen kan förbättras.

Fakta Slumområden
Enligt FN:s statistik lever en miljard människor idag i slumområden, en siffra som förväntas stiga till 2 miljarder inom en 30 års period om inga drastiska åtgärder sätts in för att hindra utvecklingen. En femtedel av världens sluminvånare bor i Afrika, söder om Sahara.
Nairobi räknas som en av världens mest ojämlika städer. Detta visar sig i den ojämlika distributionen av land, där 80 procent av marken ägs av 20 procent av invånarna, medan 60 procent av befolkningen trängs i slumområden som upptar några procent av stadens yta.
Slummen i Nairobi är också mer kommersialiserad än i andra afrikanska storstäder eftersom plåtskjulen ofta ägs av så kallade ”slumlords” (ofta rika individer med kontakter i det politiska etablisemanget) som sedan hyr ut dessa.

UN Habitat arbetar med slumuppgradering i hela världen med fokus på policyarbete och påverkan på politiker. Man försöker också utarbeta riktlinjer för tvångsförflyttningar och rivningar av informella bosättningar. Det ska inte vara möjligt att utan förvarning riva ner hus och alternativa bostäder ska erbjudas de drabbade. De sluminvånare som bott på en och samma plats i över 12 års tid ska också kunna hävda sin besittningsrätt. För mer information

Shack/Slum Dwellers International (SDI) är ett globalt nätverk av lokala federationer som organiserar sluminvånare i kampen för land och hus för de fattiga i storstädenas slumområden. Genom gräsrotsorganisation och ett utbyte på individplan vill man ge sluminvånarna själva makten över förändringsprocessen. Den nationella SDI partnern i Kenya heter Muungano wa Wanavijiji, som i sin tur stöds av den enskillda organisationen Pamoja Trust. För mer information

Källor: Mike Davies: Planet of Slums, Nairobi Situation Analysis, The Challenge of Slums: Global Report on Human Settlements 2003

Mungiki bildades som en reaktion på det etniskt motiverade statsvåldet i Rift Valley i början av 1990-talet. Det startade som en religös-kulturell rörelse med en strävan efter att återvända till afrikanska traditioner, men under senare år har våldet överskyggat dessa ursprungliga värden

Ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter innefattar regler som garanterar en tillfredställande levnadsstandard: Rätten till mat och rätten att vara tryggad mot hunger, rätten till vatten, rätten till en lämplig bostad, rätten till social trygghet. Utmärkande för sluminvånarna är att de saknar dessa rättigheter.