När Kenya exploderade i våld

Reportage | 2008-03-11
Även publicerad i AmnestyPress #1/2008

Eldsvådor sprider sig lätt i den tätbebyggda Mathareslummen och måste släckas snabbt. Skjulen av trä och korrugerad plåt brinner upp på några minuter.__

November 2007. En stad för tiotusen fattiga kenyaner håller på att byggas upp på savannen söder om Nairobi. I ett av stenhusen står Wilson Maina. Han rör andäktigt vid väggarna och brister ut i skratt.
– Jag är så lycklig, jag hade aldrig trott att jag skulle kunna bo så här.
För åtta år sedan var Wilson Maina en av de mest eftersökta skurkarna i Mathare, Nairobis farligaste slum. Med hjälp av mikrokreditorganisationen Jamii Bora lyckades han vända sitt liv och snart ska han bli en av Kaputieis första invånare.
– Jag ska säga till mina grannar att packa, jag bjuder på julmiddag!

Januari 2008. Arbetet i Kaputiei ligger nere, husen står obebodda. Wilson Mainas fru och tre barn bor kvar i plåtskjulet på tolv kvadratmeter i Mathare. Själv tillbringar han nätterna på gatan. Beväpnad med slangbella försvarar han det lilla han har kvar sedan upploppen bröt ut efter presidentvalet i slutet av december.
– Det är inte vår rätt, men eftersom polisen inte skyddar oss måste vi ta lagen i egna händer, säger han. Hade vi haft någonstans att flytta skulle vi ha gjort det.

Sedan Mwai Kibaki blev Kenyas president 2002 har landet skapat sig en roll som förebild i Östafrika. Den årliga ekonomiska tillväxten har gått från 1 till 7 procent och landet har kallats en stabil demokrati. Efter att Kibaki oväntat utsågs till segrare även i valet i december 2007 har Kenya däremot störtat ned i en politisk och humanitär katastrof. Anhängare till oppositionen hävdar att valresultatet manipulerats och de områden där de är i majoritet – västra Kenya och Nairobis slum – har härjats av upplopp.
300 000 människor har fått sina hem nedbrända, ockuperade eller har flytt i skräck, och den officiella siffran på drygt 1 000 döda kan vara grovt underskattad. Drabbade är framförallt människor från de folkgrupper som stödjer presidenten, inte minst hans egen stam kikuyu. I Wilson Mainas del av Mathare är kikuyu i majoritet, och tillsammans har de lyckats freda sina hem. Men Wilson Maina lever under ständig oro:
– Häromdagen låg det lappar utanför kikuyus hem som sade att om vi inte flyttade skulle luostammen driva bort oss.

Många kikuyu har flytt sina hem i slummen. Om
Wilson Maina hade haft någonstans att ta vägen
hade han också gjort det, men nu stannar han
och försvarar sin familj.
– Jag vill inte ta till vapen mot mina bröder och
systrar, men har inget val.

Wilson Maina hyser inget tvivel om hur det hela startade:
– Politiker betalar arbetslösa ungdomar för att starta upplopp. Sedan fraktar de dem till strategiska platser med lastbil, där de till exempel får 200 shilling (20 kronor) för att kasta sten.
En undersökning av Kenyan Human Rights Commission bekräftar det Wilson Maina säger. Fall har påträffats där både oppositionen och regeringen lejt människor för att skapa kaos. Själva beskyller Mwai Kibaki och oppositionsledaren Raila Odinga varandra för folkmord.
Medan de båda ledarna drar allt längre åt varsitt håll, fortsätter klyftan mellan politiker och fattiga vara lika stor som den alltid varit. Den pågående konflikten gör det endast plågsamt tydligt att problemen med social ojämlikhet och korrupt styre fortlevt under landets putsade fasad.

60 procent av Kenyas befolkning lever på mindre än två USA-dollar om dagen. De driver små jordbruk eller hankar sig fram i något av de tätbefolkade slumområdena. För dem har levnadsförhållandena varit i stort sett desamma sedan den brittiska kolonialtiden, medan politiker och deras stamfränder har berikat sig i stora mått. En uppdämd ilska mot överklassen går att förstå, men de som drabbats efter presidentvalet är nästan uteslutande fattiga. Ingrid Munro, chef för Kenyas största mikrokreditorganisation Jamii Bora, menar att politikerna vet hur de ska hetsa folkgrupper mot varandra:
– De som slåss är gäng med fattiga unga män, vilka utnyttjas i makthavarnas schackspel.

FN förbjöd sina anställda att vistas i slumområdena på grund av säkerhetsrisken. Svenska Ingrid Munros mikrokreditorganisation tog
då på sig distributionen av mat till slummen, i samarbete med World Food Programme.

Svenskan Ingrid Munro startade Jamii Bora för åtta år sedan, efter fjorton års arbete i Kenya med FN för att finna hållbart boende för fattiga. Sedan dess har 170 000 Jamii Bora-medlemmar fått hjälp att starta små verksamheter för att ta sig ur fattigdomen. Nu har de flesta medlemmar fått sina inkomstkällor förstörda och Ingrid och hennes medarbetare arbetar dag och natt för att hjälpa dem på fötter igen. Tidigare har Ingrid beskrivit Jamii Boras förmåga att föra samman fattiga från olika stammar, från slummen och landsbygden, som en av organisationens största styrkor. Ingrid, och fler med henne, anser nu att kampen mot fattigdomen är en av de viktigaste för att åstadkomma hållbar fred.
– Det krävs att människor från gräsrotsnivå och uppåt ser varandras sak och att människor som alltid levt tillsammans börjar prata igen. Dessutom måste internationella medier börja visa en sann bild av det fattiga folket, inte bara människor som förstör.

I en smutsig lund, endast ett par hundra meter från sina av upploppsmakare övertagna hem, bor ett hundratal invånare från Nairobis slum Mathare. Bristen på förnödenheter är stor, och de flesta har inte lyckats rädda mer än små delar av sitt bohag.

På senare år har Kenya hyllats för att ha ett av kontinentens friaste medieklimat, men även det har nu förändrats. Med undantag för parlamentets öppnande har direktsändningar varit förbjudna sedan konflikten inleddes. Dessutom har polisen direkt gett sig på journalister, efter att dessa fått en alltmer aktiv roll i upploppen. I många fall har demonstrationerna utvecklats till en hund-katt-råtta-lek – där demonstranter flockas kring journalister, vilka sedan följer efter då polisen jagar de demonstrerande på flykt. I vissa fall har polisen helt oprovocerat attackerat journalisterna med tårgas och hästar. I andra fall har de gett sig på dem som dokumenterat polisbrutalitet, vilket i sin tur förekommit på många ställen.

Den 17 januari satt Judit Naliaka i dörröppningen till sitt lilla skjul och vek ihop kläder. Fåtöljen var riktad utåt så att hon kunde se sin nioåriga dotter Niva Ndubi leka framför grannhusen. På en väg ett par hundra meter bakom dem skanderade en grupp unga män slagord och brände däck. Dagen innan hade protesterna tagit fart igen sedan ett medlingsförsök mellan de två ledarna hade misslyckats. Efter en liten stund anlände polisen och stormade fram emot demonstranterna, skjutande med skarp ammunition. Ett av skotten passerade de flyende ungdomarna, gick rakt igenom plåtväggen och en vattenbehållare, innan kulan träffade Judit i ryggen. Hon avled omedelbart. Niva dröjde inte kvar.
– Jag sprang så fort jag kunde då jag såg att mamma blivit träffad. De fortsatte skjuta långt efteråt.

300 sjungande demonstranter i Kisumu, västra Kenya, har precis börjat
röra sig mot stadens centrum. Polisen avvaktar.

Kisumu, där Niva bor, är landets tredje största stad och en spökstad sedan kravallerna startade kring nyår. Stora delar av centrum är nedbrända och igenstängda. Två veckor in på det nya året ägde nya demonstrationer rum, vilka polisen bemötte med skarpa skott. Många dog och frustrationen bland den alltmer hungrande befolkningen började riktas mot poliserna, vars chefer förklarade användningen av skarpa skott med att »gummikulorna var slut«.

Nu har våldet här, i västra Kenya, börjat anta nya former. Flyktingläger har attackerats, men framförallt har etniska ungdomsgäng börjat göra upp och genomföra räder på stan. Dödskurvan har stigit ännu skarpare uppåt. Kibaki och Odinga, som nu har börjat prata med varandra under Kofi Annans medling, har åtminstone två kritiska situationer att ta hand om. Hundratusentals kenyaner är i behov av förnödenheter för oöverskådlig framtid. Och spiralen av våld verkar ha fått egen fart.
– Valet var inte rättvist, säger Wilson Maina. Men nu är allt utom kontroll. Jag har inte hjärta att slåss mot mina bröder och systrar, men jag måste försvara min familj.

Text: Per Liljas
Bild: Casper Hedberg/Kontinent

==
Bakgrund/Kenya

Den 11 februari sade John Holmes, FN:s humanitäre chef, att upp till 600 000 människor har flytt från sina hem sedan oroligheterna utbröt efter valet. John Holmes sade efter ett besök i Kenya att det finns cirka 300 flyktingläger runt om i Kenya. Tidigare uppskattningar har talat om cirka 300 000 personer som har lämnat sina hem. Han varnade för att internflyktingarna är så många att de inte får tillräckligt med hjälp.

Över 1 000 personer har dödats i ett våld som fått allt tydligare etniska förtecken. FN:s förre generalsekreterare Kofi Annan fortsätter internationella medlingsförsök och har försökt få president Mwai Kibaki och oppositionsledaren Raila Odinga att bilda någon form av samlingsregering. I mitten av februari fanns det en försiktig optimism att det skulle gå att nå någon form av överenskommelse.

Amnesty har fördömt morden på civila och har uppmanat den kenyanska regeringen och politiska partier att vidta åtgärder för att stoppa våldet. Den 1 februari uttryckte Amnesty sin oro över att över ett antal mänskliga rättighetsaktivister mottagit hot. Alla utom en var kikuyus, som anklagades för att vara »förrädare« mot den egna folkgruppen.
Ulf B Andersson

Tusentals kenyaner gav sig under de landsomfattande demonstrationerna
ut på gatan för att ge uttryck för sitt missnöje med resultatet av presidentvalet.

Reportage | 2008-03-11
Även publicerad i AmnestyPress #1/2008