Almedalen: Bojkott eller handel - hur ska omvärlden förhålla sig till diktaturer?

reportage | 2011-07-05

Samtalens vågor gick höga medan tjock dimma belägrade delar av Visby på tisdagen. Internationella rödakorskommitténs chef Yves Daccord gästade det Säkerhetspolitiska torget och talade om problemet med neutralitet bland humanitära biståndsorganisationer. På måndagen debatterades Sveriges förhållande till diktaturer medan tidskriften Tvärdrag lät den italienska författaren Loretta Napoleoni ge sin syn på ett decennium präglat av kampen mellan USA och al-Qaida.

Panelen (från vänster): Robert Egnell, lektor i militärstrategi vid Försvarshögskolan, Helena Lindberg, generaldirektör MSB (Myndigheten för samhällsskydd och beredskap), Yves Daccord, chef för Internationella rödakorskommittén, seminariets moderator Jens Orback, generalsekreterare för Olof Palmes Internationella Center och Sverker Göransson, Överbefälhavare för svenska Försvarsmakten.

Stora utmaningar för det humanitära biståndet i konfliktområden

Det lilla tältet där Säkerhetspolitiska torget håller till var fullsatt när dagens konflikter och problematiken kring neutralitet stod på tisdagens dagordning. Samtalet tog sin början i dilemmat kring att även om en organisation som sysslar med humanitärt bistånd betraktar sig som neutral och oberoende så behöver den inte nödvändigtvis uppfattas som så.

Först och främst, ansåg Yves Daccord, chef för Internationella rödakorskommittén (ICRC), så måste själva begreppen neutralitet definieras.
- I dag säger alla stora internationella hjälporganisationer att de är opartiska, oberoende och neutrala men människorna på fältet kan ha en helt annan uppfattning om vad det betyder, säger Yves Daccord.
Han anser att tre kriterier avgör om en organisation verkligen är självständig och opartisk: agerandet måste bygga på behovet av hjälpen, organisationen måste ha en nära relation med de drabbade personerna och organisationen måste hålla en dialog med alla parter.
- Vi behöver inte tycka om talibanerna men vi måste prata med dem, kommenterar han angående den sista punkten och vad den innebär i förhållande till Afghanistan.

Men vad händer när militären börjar göra det arbete som hjälporganisationer också gör eller assisterar dem i deras arbete? Sverker Göransson, överbefälhavare för den svenska försvarsmakten, berättar att precis som på Balkan så vänder sig det afghanska folket till soldaterna och ber dem om hjälp när de inte finner den någon annanstans. Detta, menar han, kommer också militären att fortsätta med om inga andra gör det.

Problemet ligger i att militären inte är en opartisk enhet vilket medför att organisationerna kan förlora förtroendet i de samhällen de försöker att hjälpa.
- Det kan bli en röra av det för både soldaterna och organisationerna, man vet inte vem som vem, säger Sverker Göransson.
Dessutom, vilket Helena Lindberg, generaldirektör för Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, påpekar, blir säkerhetsrisken för hjälparbetarna förhöjd.

Om det händer har vi förstört utrymmet där biståndsorganisationerna (så kallat Humanitarian spac__e) kunnat verka. Robert Egnell ser då endast två scenarier. Antingen måste militären vara dem som tar över rollen och går in i konfliktområdena eller så måste biståndsorganisationerna garanteras skydd när de går in. Båda tillvägagångssätten är kostsamma påpekar han. I det första fallet påtalar Robert Egnell också att eftersom militären inte är utbildade för att direkt hjälpa utsatta människor i olika situationer så kommer heller inte jobbet att bli bra gjort.

Helena Lindberg anser att om och organisationerna ska samarbeta krävs att välkoordinerade insatser som planeras i förväg och där rollerna är tydliga.

Yves Daccord betonar vikten av att alla internationella biståndsorganisationer: Oxfam, Rädda Barnen med flera, måste enas om att de ska vara opartiska och att denna neutralitet ska utgå från att de arbetar utifrån behovetsaspekten.

En trend som påtagligt upprör Yves Daccord är organisationernas begynnande samröre med rättssystemet. Internationella brottmålsdomstolens (ICC) uttalade önskan om att få information från de organisationer som finns på fältet kan få stora konsekvenser tror han.
- Detta är ett stort hot, mer riskabelt än att vi ses vara i säng med militären, säger Yves Daccord.
Om organisationerna blir betraktade som agenter för rättssystemet kommer människor att känna sig bevakade och därmed tappa förtroendet för dem.

I krigets slutfas våren 2009 hamnade civila i en svår position på Sri Lanka. Hundratusentals människor var på flykt som här mellan Kilinochchi och Mullaitivu. Utländska medier och hjälporganisationer släpptes inte in i området. Foto: Privat/Amnesty

Om framtida konflikter fasar Yves Daccord för en utveckling där fler länder tar efter Sri Lanka. Där har inga internationella medier eller utomstående länder släppts in i konfliktområdet sedan vapenvilan bröts och kriget gick in i en slutfas 2009. Men enligt Yves Daccord har ändå inte en enda diskussion om Sri Lanka förts i FN:s säkerhetsråd.

Text och foto: Emilie Holmstrand

Tio dystra år

Med viss stolthet kunde tidskriften Tvärdrags avgående chefredaktör Daniel Suhonen på måndagseftermiddagen presentera den italienska författaren Loretta Napoleoni vid ett seminarium som ABF arrangerade tillsammans med Tvärdrag. I det senaste numret av Tvärdrag publiceras Loretta Napoleonis text ”Tio år som skakade världen 2001-2011” som senare i år ska utkomma i bokform i bland annat hennes hemland Italien.

USA:s fångläger på Guantánamo-basen fyller tio år i januari. Lägret har blivit en symbol för USA:s krig mot terror. Foto: USA MoD/Amnesty

Tidskriften Tvärdrags redaktör Daniel Suhonen konstaterade att seminariet ”Det mörka decenniet - tio år med krig mot terrorn” var ett av få seminarier vid årets Almedalsvecka som behandlar kriget mot terrorismen. Fokus låg på den värld som förändrades efter terrorattackerna mot USA 11 september 2001, där hotet från al-Qaida och USA:s så kallade krig mot terror enligt Loretta Napoleoni har dolt ”förändringarnas sanna mönster”. I hennes artikel ges en kronologisk översikt över en rad händelser under denna tio år långa period.
– Jag har velat visa vad som verkligen hände, förklarar Loretta Napoleoni. Den, som likt min 18-årige son, var barn 2001 har ingen aning vad som verkligen har hänt. Vi har levt under propagandalögner.

Loretta Napoleoni menar att USA:s krig mot terror, som dåvarande presidenten George W Bush, proklamerade efter al-Qaidas attacker den 11 september, var en gigantisk manipulation för att ge USA möjlighet att försöka skapa världsherravälde.
– Denna obsoleta plan har de sålt till oss med fruktans politik där det har framställts som om al-Qaida var tillräckligt starka att ta över världen och förstöra vår civilisation, säger Loretta Napoleoni.
Hon menade också att USA:s krig i Afghanistan och Irak har gjort att USA:s ekonomi kraftigt försvagats. De ekonomiska kriserna har avlöst varandra under det gångna decenniet och det beror enligt henne på att USA försökt pådyvla andra länder sina skulder. Den senaste tiden har den ekonomiska krisen i Grekland stått i centrum för uppmärksamheten och landets usla ekonomi får också konsekvenser på andra områden, anser Loretta Napoleoni:
– Skälet till att Ship to Gaza inte tillåts lämna Grekland är att landet utsätts för press som landet inte kan motstå på grund av sin ekonomiska situation.

Loretta Napoleoni. har tidigare utgivit (2004), (2006) och (2009) på svenska. Hösten 2011 kommer . Samtliga utgivna på Leopard förlag.
Foto:Laurent Denimal/ Leopard förlag.

Loretta Napoleoni är övertygad om att världen har varit för upptagen vid de synliga, ytliga fenomenen för att se de långsiktigt viktiga historiska trenderna det senaste decenniet. En ny digital livsstil har blivit en realitet och detta har hittills varit positivt för folket:
– Vi har sett en revolutionerande utveckling av teknologin. Och vi har sett en fördelning av tillgångar som har gjort de rika ännu rikare.
På det politiska området pekade hon på att de nya sociala rörelser som fick sitt genombrott i samband med världshandelsorganisationen WTO:s möte i Seattle på USA:s västkust 1999 försvagades efter 11 september 2001. Nu är dock Loretta Napoleoni hoppfull och i sin text i Tvärdrag beskriver hon hur infångandet av Usama bin Ladin i maj 2011 var en framgång för USA:s president Usama bin Ladin:
hMen när han gjorde det var det redan gårdagens historia. Dagens historia är istället den om frihetsrörelsen, om rättvisa och demokrati. En rörelse som västerländska ledare haft svårt att stödja eftersom rörelserna i vissa länder störtat deras diktatorer och allierade.”
– Vi ser nu en ny revolutionär rörelse som har växt fram i Nordafrika och som sprider sig till Europa. Det är ungdomar som säger att nu är det nog. De har blivit fattiga och vill inte längre betala krig de inte har bett om. Det innebär stora hoppfulla möjligheter inför det kommande decenniet, säger Loretta Napoleoni.
Den nya ungdomliga proteströrelsen vill inte beblanda sig med politiken utan organiserar sig för ett bättre liv utanför partierna, förklarar Loretta Napoleoni.

Lisa Pelling, doktorand i migrationsfrågor vid Wiens universitet, och tidigare ordförande för IUSY, internationalen för socialdemokratiska ungdomsorganisationer, ansåg dock att det var nödvändigt att den nya rörelsen inte vänder politiken ryggen.
– Det är väl hädelse att säga det men jag tror att det måste bildas nya partier för att kanalisera denna rörelse som innebär så mycket hopp.
För många regeringar i väst har det mångåriga samarbetet med envåldshärskare som Hosni Mubarak i Egypten och Zine El Abidine Ben Ali i Tunisien blivit besvärande sedan de tvingades avgå vid vinterns folkliga revolutioner. Mubaraks parti NDP och Ben Alis parti RCD var därtill medlemmar i Socialistinternationalen, där också svenska socialdemokratiska SAP ingår.

När Sveriges tidigare FN-ambassadör Pierre Schori gav sin syn på det mörka decenniet pekade han på den optimism som fanns vid millennieskiftet:
– Det var då som FN:s medlemsstater antog millenniemålen för att bland bekämpa fattigdomen i världen. Dåvarande generalsekreteraren Kofi Annan sade år 2000 att det fanns mål, antagna i bred enighet, som länderna nu hade ett ansvar att uppfylla. Så kom 11 september.
Pierre Schori befann sig själv i New York och påminde om hur hela världen slöt upp bakom USA efter angreppet.
– FN:s generalförsamling gav enhälligt stöd till USA och hade förståelse för att landet använde självförsvarsrätten för att slå till mot al-Qaida och deras värdar, talibanerna i Afghanistan. Sedan fick vi ”kriget mot terrorn” och ”ondskans axelmakter” och överreaktionen från Bush och de neokonservativa grupperna runt honom.

Pierre Schori har på Leopard förlag gett ut Draksåddens år och Vägen ut ur Afghanistan.
Foto:Sara Appelgren/Leopard förlag

Pierre Schori anser att demokraternas presidentkandidat Al Gore, som förlorade valet år 2000 på tveksamma grunder, knappast hade fört samma politik som Bush. Och Schori kritiserade ”skamlösa” ledare som Labourledaren Tony Blair i Storbritannien och José María Aznar, Spaniens konservative premiärminister som bägge gav stöd till USA inför anfallet mot Irak våren 2003. Pierre Schori har i böckerna ”Draksåddens år” och ”Vägen ut uf Afghanistan” gått till hårt angrepp mot Sveriges utrikespolitik.
– Sverige har också gett sitt bidrag till kriget mot terrorn genom att 2001 utvisa de två egyptierna till tortyr i Egypten, påpekar han. Och i stället för att skicka soldater till FN:s fredsbevarande operationer ställer vi upp i Natostyrkan i Afghanistan.
På Daniel Suhonens fråga om hur man ska bedöma president Barack Obama svarar Pierre Schori att ”världen i alla fall är säkrare med Obama” än den var under George W Bush då världen hölls som gisslan av USA.

Usama bin Ladin är förvisso död men i Afghanistan fortsätter kriget med ökad intensitet. Förhandlingar förs med talibanerna som hoppas komma tillbaka till makten. I Pakistan utmanas regeringen av en stark talibanrörelse och obemannade drönarplan från USA försöker döda rörelsens ledare i attacker som oftare dödar civila. Och på Kuba finns inget slutdatum satt för stängning av det fångläger som USA inrättade 11 januari 2012. Det dystra årtiondet kastar fortfarande en skugga över samtiden.

Text: Ulf B Andersson

Läs mer

Tvärdrag

Loretta Napoleonis hemsida

Amnesty Press på Almedalen:

Heder och religion - heta ämnen i Almedalen (måndag 4 juli)

==

Amnestys program i Almedalen

”Demokrati är något USA genomför med våld”

En kunnig panel samlades på måndagen på säkerhetspolitiskt torg för att diskutera Sveriges relation till diktaturer. Gemensamt sågades breda sanktioner medan handeln hyllades som ett verktyg för påverkan.

Bitte Hammargren från Svenska Dagbladets utrikesredaktion modererade en panel med Maria Leissner, demokratiambassadör på UD, Helena Bjuremalm, rådgivare demokratibistånd, Sida, Anna Ek, ordförande för Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen och Haider Ibrahim från Svensk-Irakiska Handelskammaren som diskuterade hur Sverige bör förhålla sig till diktaturer. Det var en panel som hela tiden kom igen till västvärldens egoism.

Haider Ibrahim och Bitte Hammargren på Säkerhetspolitiska torget.

– Så länge ett lands politik är västvänlig så är det ingen diktatur, svarade Haider Ibrahim när han blev ombedd att definiera vad en demokrati är.
Men demokrati är inte heller någon garanti för att västvärlden blir nöjd. Bitte Hammargren berättar om arabvärldens ”hittills mest demokratiska val” i Palestina där många valobservatörer var på plats men ändå vann Hamas till allas förvåning och det ledde till massiva bojkotter och blockeringar av den palestinska regeringen. Maria Leissner ger också exempel från Algeriet när det såg ut som att islamisterna skulle vinna valet 1991. Då stoppade regeringen valet med brett stöd i västvärlden.
– När man bestämmer sig för att bojkotta så totalt som man har gjort i Gaza så tar man bort regeringens ansvar som de fått av befolkningen i ett legitimt fall. Det är klart att folk blir arga, säger Anna Ek.
– Västvärlden har haft ett genuint dåligt rykte för att ha kluven tunga när det gäller demokrati, säger Maria Leissner:
– Hur ska västvärlden kunna vara trovärdig när man pratar om demokrati men beter sig på det här sättet? Vi står inför ett nytt landskap efter dem arabiska våren. Vår relation till de folkvalda i Palestina måste nu förändras.
Helena Bjuremalm påminner sig om en undersökning som gjordes hos en grupp somaliska män efter en utbildning där de fick frågan om de visste vad demokrati var:
– En av männen hade då svarat att ”demokrati är något USA genomför med våld”.

Anna Ek, Helena Bjuremalm och Maria Leissner hade inga stora skiljaktigheter i diskussionerna.

Maria Leissner tycker att västvärldens önskan och omhuldande av begreppet ”stabilitet” är missriktat. Hon menar att det finns en föreställning av demokratier i fjärran länder som instabila. Val och regeringsskiften kan göra politiska kontrakt ogiltiga samtidigt som en diktatur med samma diktator och styre åren om ses som en stabil stat.
– Jag menar att vi måste vända på detta. En diktatur är som en tryckkokare. Lägger man locket på kommer konflikterna till slut och explodera och då har man verklig instabilitet. Däremot så krigar inte demokratier med varandra. Den demokratiska verktygslådan består inte av kulor och krut utan av ord och debatter, detta är en genuin stabilitet, säger Marie Leissner.

Hur ska då diktaturer hanteras?
– Historiskt är det bevisat att bojkotter inte hjälper. När Saddam Hussein efter Kuwaitkriget 1991 sågs som världens största diktator utsattes Irak för sanktioner som inte drabbade honom alls. Men befolkningen svalt i åratal fram till Irakkriget 2003, säger Haider Ibrahim.
Men Helena Bjuremalm berättar om riktade sanktioner som ett effektivt medel:
– Vid en konflikt tvingades en av huvudparterna att sätta sig vid förhandlingsbordet genom att någon hotade med att dra in hennes barns studentvisum i ett europeiskt land.
– Handel är ett väldigt viktigt instrument för att skapa samarbete, dialog och ett gemensamt beroende. Handel har skapat fred i Europa i ett historiskt sett kort perspektiv. Hade jag sagt för femtio år sedan att Frankrike, England och Tyskland skulle vara bästa vänner idag hade alla skrattat, säger Anna Ek.

Enligt panelen kan bistånd faktiskt hjälpa. Det gäller att hitta nya sätt att komma runt korruptionen.
– Det är inte storleken på ett land eller hur många vi är som spelar roll, utan vad man gör med det vi har. Sverige samarbetar inte med de stora oljeproducerande diktaturerna men med andra länder med stora naturresurser, som Sudan och Demokratiska republiken Kongo, där korruptionen är utbredd, berättar Helena Bjuremalm.
Som exempel på produktivt biståndsarbete nämner hon utbildningsinsatser och pengar till hälsoinstanser.
– Man kan alltid göra någonting hur hopplöst det än ser ut, säger Helena Bjuremalm.

Text och foto: Yvette Lindholm

Säkerhetspolitiskt sommartorg är ett samarbete mellan bland andra Försvarsmakten, Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen, Amnesty, Kvinna till Kvinna, Sida och FN-förbundet

FN:s arbete mot diskriminering av kvinnor omorganiseras

Redan 1979 antog FN:s generalförsamling Konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor (CEDAW, även kallad Kvinnokonventionen). Genom årens lopp har FN arbetat inom flera olika organisationer med frågor kring jämställdhet. Men från och med den 1 januari i år har alla slagits samman i en ny enhet kallad UN Women. Chiles förre president Michelle Bachelet är chef för enheten och målet för gruppens arbete är kort att göra jämställdhet till verklighet.

Under ett cirka tre timmar långt seminarium på måndagen presenterade Sveriges nationella kommitté, UN Women Sverige (tidigare UNIFEM), sitt arbete inom ramen för internationella UN Women. En av de viktigaste arbetsuppgifterna för kommittén är att sprida information om att Kvinnokonventionen överhuvudtaget finns. Margareta Winberg, ordförande för UN Women Sverige, berättar att trots att konventionen antagits av 95 procent av FN:s medlemsstater så är den väldigt okänd.

Sverige var det första landet som skrev under Konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor (CEDAW) berättar Margareta Winberg, ordförande för UN Women Sverige på ett seminarium på måndagen.

Antagandet av CEDAW föregicks av mycket diskussion. Att även diskriminering i den privata sfären – inom hemmets fyra väggar - skulle ingå var en het potatis. CEDAW är i dag också den FN-konvention som har flest undantag från de länder som anslutit sig till konventionen. Främst gäller dessa undantag sexuella och reproduktiva rättigheter.

Under den första timman talades främst om behovet av en särskild enhet för dessa frågor. Under Kvinnokonferensen i Peking 1995, bestämdes nämligen att så kallad Gender mainstreaming (jämtegrering) skulle genomsyra hela FN:s arbete.
- Innan det funkar behövs särskilda enheter, sade Margareta Winberg.

Text och bild: Emilie Holmstrand

reportage | 2011-07-05