Pride: Paraden i bilder, protester på seminarium om hatbrott, aids i litteraturen,framgångar i Polen, hbt i biståndet och juridikens möjligheter

reportage | 2012-08-05

Polis och anarkister i ordkrig om hatbrott

Det var tydligt att seminariet med namnet Har det hänt något med polisens hatbrottsarbete?, inte bara var ett i mängden. Redan innan dörrarna öppnades til studio 3 i Kulturhuset i Stockholm ställde flera aktivister från Anarchopride upp sig vid ingången med skylten "Queers still not ♥ -ing the police".
Panelen som är på plats för att diskutera polisens hatbrottsarbete, dess utmaningar och framgångsexempel, består av Hanna Einarsson från Gaypolisföreningen, Christian Antoni Mölleup vice ordförande i RFSL, Magnus Lindgren, generalsekreterare för organisationen Tryggare Sverige, och slutligen Marcus Sverdén, chef för hatbrottsgruppen City, Polismyndigheten i Stockholms län.

Budskapet till poliserna från de närvarande aktivisterna.

Under Pride 2011 hölls ett liknande seminarium men då med bland annat justitieministern och rikspolisstyrelsen. Först diskuteras vad som har hänt det senaste året inom hatbrottsområdet.
– Vi är lyckligt lottade i Stockholm som kan jobba med denna fråga som polismyndigheten håller fortsatt högt här. Problemet är det stora mörkertal som finns, då det är få människor som anmäler hatbrott, sade polisen Marcus Sverdén.
Magnus Lindgren är tidigare polis som nu arbetar i den ideella organisationen Tryggare Sverige. Han menar att den stora utmaningen inte handlar om att det saknas resurser eller kunskap utan att de goda exempel som finns inte sprids runt om på polismyndigheterna i landet.
– Vi är världsmästare i teori, men i praktiken råder det stora geografiska skillnader i Sverige.
Christian Antoni Mölleup från RFSL ansåg att det är oerhört lite som har hänt sedan seminariet 2011. Han förklarade att han då uttryckte att RFSL vill ha en handlingsplan för hur polisen jobbar med hatbrott, vilket inte har hänt.
– Vi vill se ett fokus på det förebyggande arbetet som inte finns idag, sade Christian Antoni Mölleup.
Den centralisering av hela polismyndigheten som är under pågående utredning, anser RFSL är ett bra förslag. De menar att det skulle ge en tydligare struktur för hela polisorganisationen.

Markus Sverdén, Magnus Lindgren, Christian Antoni Mölleup och Frida Einarsson.

Frida Einarsson arbetar som polis i Malmö och hon målade upp en dyster bild av hatbrottsarbetet i Sveriges tredje största stad. Hon menade att där tas steg tillbaka hela tiden, exempelvis då utbildningen för hatbrott lades ned under våren.
– Det sänder signaler om att hatbrott inte är prioriterat. Tyvärr sneglar inte Malmö på hur framgångsrikt man arbetar i Stockholm. Utan kompetens sker ingen förbättring, sade Frida Einarsson.

Varför förbättras då inte arbetet med hatbrott i hela Sverige när Stockholmspolisen sköter det arbetet på ett framgångsrikt sätt? Magnus Lindgren menade att ett problem inom svensk polis är att det inte finns en grundkunskap i mänskliga rättigheter, vilket behövs för att gjuta en stabil grund för att exempelvis jobba med hatbrott. Frida Einarsson påpekade att det låga förtroendet för polisen i Malmö bidrar till att färre anmäler hatbrott.
– Många tänker: varför anmäla när man inte tas på allvar, sade Frida Einarsson.

Även från RFSLs sida reflekterar man över det stora mörkertal utsatta personer som inte anmäler hatbrott. Christian Antoni Mölleup påpekade att det är svårt att bedriva politiskt påverkansarbete över ett fiktivt mörkertal och håller med Frida Einarsson om avsaknaden av förtroende på polisen.
– Få hatbrott hamnar i statistiken, mycket beroende på dåligt bemötande från polisen. Stockholmspolisen har gjort ett bra jobb där men det råder stora skillnader hos polisen runt om i landet, sade han.
– De bakomliggande orsakerna till att inte fler brott anmäls är säkerligen att människor tycker att det är meningslöst att gå igenom den här processen om den inte leder någon vart. Det är ett svårutrett område, utan vittnen kommer man inte vidare, förklarade Marcus Sverdén.
– Det finns ingen nationell definition på vad som är hatbrott idag. Inför det och styrdokument så blir även myndigheter som Malmö tvingade att arbeta med hatbrott. Då allmänhetens förtroende för polisen är så pass lågt skulle det hjälpa att ha en särskild grupp som arbetar med hatbrott, som vore lättare att vända sig till, sade Frida Einarsson.

Frågan om det finns en strukturell rädsla inom polisväsendet att ta itu med dessa problem tas upp, vilket Magnus Lindgren svarade både ja och nej på.
– Det rör sig om gamla strukturer och det som krävs är mod och vilja att förändra. De chefer som haft mod och vilja är inte polischefer längre, sade han.
– Polisen måste våga ta diskussioner och utöka sin kompetens. Jag tror att många poliser uppfattar sig själva som bättre än andra just för att de är poliser, menade Christian Antoni Möllerup.

Panelen har stundtals mötts av spridda skrattsalvor från publiken, som till stor del består av aktivister som stödjer queeranarkisterna och även av civila poliser. En fråga kommer ifrån publiken om papperslösa har möjlighet att anmäla ett hatbrott. En fråga som Marcus Sverdén inte kan svara på. Aktivister från Anarchopride har kommit in i rummet och står tysta med skyltar så som ”Här inne försöker polisen lura oss att tro på dem”. En säkerhetsvakt försökte först fösa ut dem men låter dem sedan stå kvar. Stämningen skiftade till det sämre och urartade snabbt i slutminuterna. En röst ifrån publiken skär igenom sorlet som har uppstått:
- Vad sa du? Sa du äckliga människor? Vem polisanmäler detta?

Paneldiskussionen avslutades och i samma veva började delar av publiken att storma ut från rummet. Hetsiga diskussioner bryter ut mellan delar av publiken och volontärerna får kämpa för att alla ska utrymma lokalen. John, som sympatiserar med Anarchopride, ansåg att det var alarmerande att polisen (Marcus Sverdén) inte visste svaret på om en papperslös kan anmäla ett hatbrott.

Seminariet avslutades med protester.

Det blev inte heller ett seminarium i mängden. Tydligt är att hatbrott är en het och omdiskuterad fråga som engagerar många. Det finns fortfarande mycket att arbeta på men alla verkar överens om att man vill göra mer, även om de olika parterna i Studio 3 må ha olika tillvägagångssätt för att nå längre i detta arbete.

Text och bild: Josefine Nilsman

”Jag är bög. Jag har hiv. Jag ska dö”

Är det viktigt att skriva om hiv? Varför är det i så fall viktigt? Hur var egentligen situationen i Sverige när hiv-viruset kom hit? Frågor som dikuterades under ett känslosamt och humoristiskt samtal mellan Jonas Gardell, Rikard Wolff och Anna-Maria Sörberg, som alla har skrivit böcker om ämnet.

Forskaren och skribenten Ulrika Dahl var moderator för samtalet. Hon inledde med att berätta om sin korta heterosexuella bakgrund. Hennes dåvarande pojkvän fick i slutet av 1980-talet höra orden ”Jag är bög. Jag har hiv. Jag ska dö” från sin pappa. Hiv- viruset kom till Sverige för 30 år sedan och därmed förändrades livet för alltid för många människor. Nu, så pass många år senare, har författarna på scenen publicerat böcker på tema hiv/aids inom olika genrer, så väl journalistiskt som fiktivit och självbiografiskt.

Anna-Maria Sörbergs bok Det Sjuka kom för tre år sedan. Hon var då redaktör för RFSLs medlemstidning Kom ut. Genom jobbet kom hon i kontakt med en man på häktet i Huddinge som utmålats i medierna som en hivman, som raggade upp oskyldiga offer på Stureplan.
– Jag berördes av hans historia och kontakade andra människor som dömts för att ha spridit sjukdomen, berättade Anna-Maria Sörberg.

Anna-Maria Sörberg anser att tystnaden kring hiv kan ge förädande konsekvenser.

Jonas Gardell och Richard Wolff har fler berättelser från tiden när hiv kom till Sverige än de själva skulle önska. De tar båda upp att de behövde tid för att bearbeta vad de var med om under 1980-talets för att skriva om det nu. Rikard Wolff släppte 2011 den självbiografiska boken Rikitikitavi – en folkhemsberättelse. En bok om hans liv som bland annat innefattar en period då han nyligen flyttat till Stockholm och vänner och pojkvänner drabbades av hiv.
– Jag minns en Prideparad när jag var 22 år, 1980. Det hette inte Pride då och vi var inte många. Men det var en explosionsartad upplevelse att tåga gatorna fram hand i hand med en man jag älskade. Fem år senare var han död. Det var en turbulent tid, förklarade Rikard Wolff.

Jonas Gardell skrev pjäsen Ömheten_om ämnet redan för 30 år sedan. _Torka aldrig tårar utan handskar är namnet på hans senaste bok som släpptes under Pridefestivalen. I boken återvänder han till karaktärerna från pjäsen i Ömheten.
Han berättade att det på den tiden fanns en pjäs till som handlade om hiv. Den hette _Finns det tigrar i Kongo?_och handlade om att resa till Afrika där det fanns aids.
– Hiv var min verklighet. Vi dog förfärliga och förnedrande dödar och så kommer det en pjäs om jävla tigrar i Afrika, berättade Jonas Gardell.

Ytterligare två delar kommer under 2013 till Jonas Gardells senaste bok.

Panelen på scenen har skrämmande historier att berätta om hur de behandlades som homosexuella i Sverige, framför allt när hiv-viruset kom hit. Jonas Gardell beskriver situationen som ett krig som utspelade sig i fredstid. Om man frågade vart en vän var någonstans var det inte ovanligt att få ett svar som ”antingen är han död eller är han i Göteborg”. Han berättade vidare att han jobbade som hemsamarit på den här tiden.
– Det var en debatt i personalrummet då mina kollegor inte ville ta i något jag hade tagit i. De kunde inte hålla i det vattenglas jag hållit i eller dela rökrum med mig. Vi visste inte vad som smittade, sade Jonas Gardell.

Det var inte bara sjukdomen som tog liv. Många människor begick även självmord då det som Jonas Gardell utryckte det, var svårt att vara homo.
– Fyra av mina vänner och älskare tog livet av sig inom loppet av tre månader. Det vore ju helt absurt idag, sade Jonas Gardell.

De tre författarna har olika perspektiv på vilka de skriver till. Men de betonar att det är viktigt att skriva om hiv och det är viktigt att fortsätta kämpa för sina rättigheter.
– Jag ville berätta för Sverige vad som pågick i vårt land. Medan alla andra gick till jobbet var det ett otroligt förtryck mot homosexuella under 1980-talet. Jag skriver för mitt älskade land som jag vill ska fortsätta vara ett omhändertagande land. Men jag vill även visa hur det såg ut bakom kulisserna, förklarade Rikard Wolff.

Rikard Wolff anser att enda sättet att påverka andra människor är att beröra dem, genom det skrivna ordet exempelvis.

Samtalet leds in på ämnet skuld. Jonas Gardell menade att om man gömmer historien, då kan man känna skuld.
– Samhället idag är ett resultat av människors politiska kamp. Om vi inte håller fast vid det kommer vi inte få behålla en enda mänsklig rättighet, menade han.
– Kampen måste göras om och uppdateras hela tiden, höll Anna-Maria Sörberg med om.
– Ingenting är färdigt. Vi ser en enorm homofobivåg i Europa just nu. Vi måste återerövra friheten hela tiden, avslutade Rikard Wolff.

Text och bild: Josefine Nilsman

Europeisk kamp för hbt-rättigheter

I den dramatiskt utformade hörsalen i Kulturhuset samlades polska och svenska politiker i det skarpa strålkastarljuset för att prata om kampen för hbt-rättigheter och mänskliga rättigheter i Polen och Europa. De var alla överens om att Europa idag är mer polariserat och det på gott och ont. Förkämparna och framstegen syns allt tydligare även om motståndet ökar.

Birgitta Ohlsson (FP), EU-minister, Hans Linde (V), Robert Biedron och Anna Grodzka från Palicotrörelsen i Polen modererades av Stefan Ingvarsson.

Robert Beidron är i grunden aktivist och en av grundarna till Kampanj mot homofobi, som var en av de första hbt-organisationerna i Polen. Anna Grodzka satt tidigare som ordförande i organisationen Transfusion som är den första organisationen med öppet transsexuella medlemmar i Polen. Robert Beidron och Anna Grodzka blev tillfrågade av partiet Palicotrörelsen, som bildades i juni 2011, om de ville vara med i valkampanjen 2011. Ingen av dem trodde egentligen att ett så pass nytt parti som gick till val på sakfrågor så som att legalisera abort, legalisera samkönade äktenskap och förespråkade hbt-rättigheter skulle komma så långt, men i valet i oktober 2011 fick partiet 10 procent av rösterna.

Det gjorde Anna Grodzka till Europas första transsexuella parlamentsledamot och Robert Beidron till Polens första öppet homosexuella parlamentsledamot.
- Samhället är redo för förändring men politikerna släpar efter, sade Robert Beidron.
Motståndet hos politikerna märktes inte minst när Palicotrörelsen lade fram ett lagförslag om samkönade äktenskap som inte ens gick upp för debatt i parlamentet och kallades icke grundlagsenlig.
- Jag tror att det var en ursäkt för att inte diskutera frågan. Det största partiet. Medborgarplattformen, har sagt att de ska lägga fram sitt eget förslag och då kommer det enligt dem vara grundlagsenligt. Men vi har inte sett det förslaget än, sade Robert Beidron.

Panel från vänster; Robert Beidron, Anna Grodska, Stefan Ingvarsson, Birgitta Ohlsson och Hans Linde.

Birgitta Ohlsson tycker att Palicotrörelsen är viktig för alla liberala partier i hela Östeuropa eftersom de lyfter inte bara hbt-frågor utan också kvinnofrågor.
- Det viktigaste är vi hittar sätt att samarbeta och hitta gemensamma strategier. Jag har försökt att bidra genom att delta i olika prideparader i Europa, men att ha parader är inte rätt sätt att arbeta i alla länder. Jag tror på att ha olika utbytesprogram och vi behöver hitta rätt sätt att arbeta i varje land, sade Birgitta Ohlsson.
- Men att hålla paraden är fortfarande ett av de bästa sätten, det är en grundläggande mänsklig rättighet att få tåga i paraden, fortsatte hon.

Hans Linde menade att strategi är viktigt och att man måste hålla sina fiender nära.
- Vi måste hålla frågan på agendan och prata med våra motståndare och lyssna på dem. Vi måste se till att alltid ta upp frågan. Man kanske inte är den populäraste killen på cocktailpartyt sedan men jag tror att det är viktigt för att skapa förändring, sade Hans Linde.
Hans Linde exemplifierade den starka polariseringen i Europa med den positiva utvecklingen i just Polen men där även Frankrike verkar gå i en mer hbt-vänlig riktning.
- Samtidigt har vi Spanien som tar dramatiska steg bakåt. Vi får inte glömma att våra motståndare, religiösa organisationer och extremhögern organiserar sig. Det är inte en slump att vi ser liknande lagförslag över hela Östeuropa att inskränka hbt-rättigheter. Vi behöver vara en stark motpart, sade Hans Linde.

Robert Beidron höll helt och hållet med om att alla måste prata med varandra:
- Ett samarbete mellan Polen och Sverige skulle visa mina kollegor att det här är helt naturliga frågor att diskutera i alla partier i Sverige och att vi behöver ta upp känsliga frågor även i Polen.
Robert Beidron sitter även med i Europarådet och får där tillfälle att träffa representanter för länder utanför EU, som till exempel Ryssland, där man i Sankt Petersburg har infört så kallade propagandalagar mot att uttala sig i positiva ordalag om homosexualitet och han ser stora möjligheter att lyfta sina frågor I Europarådet.

Panelen efter ett mycket uppskattat samtal.

Hjälp utifrån är ovärderligt enligt Robert Beidron.
- Jag minns 2005 när prideparaden i Warsawa förbjöds. Vi var tusentals som gick ändå men vi var så rädda att polisen skulle misshandla oss. Men med oss gick politiker från Tyskland – de stod hand i hand i första ledet och sade ”nu marscherar vi”, berättade Robert Beidron.
Och polisen höll sig på avstånd, de var rädda för den eventuella skandal som skulle uppstå om de gav sig på utländska politiker.
- Att slå oss hade inte gjort så mycket, det har de gjort förut.

Panelen var också överens om att politiker kan tjäna mycket på att samarbeta med civila samhället för kunskapsutbyten och även att civila samhället och olika särintressen kan komma ihop och skapa mervärde i att kämpa för mänskliga rättigheter.
- Kvinnorättsorganisationer och hbt-organisationer lyckas bra i till exempel Polen och blir mycket mer framgångsrika tillsammans, konstaterade Birgitta Ohlsson.

Anna Grodzka förklarade att samarbete med andra organisationer är ett krav för Transfusion. Mycket av deras arbete är mer personligt för att hjälpa transsexuella med psykologisk hjälp, juridisk hjälp och så vidare. Att söka pengar från polska staten går inte och de vänder sig då till amerikanska organisationer för att få pengar. Den andra delen av deras arbete handlar om att väcka Polens medborgare och visa att transsexuella finns i samhället.
- Svenska och andra europeiska politiker måste uppmärksamma de här frågorna i kontakt med polska politiker. Vi är en union tillsammans, de här frågorna måste lyftas, sade Anna Grodzka.

Text och bild: Yvette Lindholm

Anna Grodzka in på skinnet

Tidigare på fredagen hade Anna Grodzka ett eget event i programmet. HBO Europe har gjort en dokumentär om Polens första transsexuella parlamentsledamot. Filmen följer hennes resa genom det polska rättsystemet för att byta kön till kvinna, hennes privata liv med sina vänner och resan till Thailand hon gjorde för att operera dit de för henne väldigt viktiga brösten.

Rättegångsförfarandet för att få byta kön är i det närmsta en fars. Det är Anna Grodzkas föräldrar som ställs till svars för könsbytet, finns inte föräldrarna kvar i livet utses två kuratorer i deras ställe. Rätten krävde innan de verkställde bytet av Anna Godzkas kön att hon skulle gå igenom en psykologisk utvärdering som såg ut på följande sätt: Anna fick rita en bild på en man, sedan en bild på en kvinna, sedan ett självporträtt. Psykologen inspekterade sedan självporträttet, nickade och hummade ”ja, det ser ut som en kvinna”.

I filmen Trans-action som visades i Klarabiografen står Anna Grodzka i den sista delen av rättegångsförfarandet med sin vuxna son vid sin sida. Sonen får frågan om ha stödjer Anna i hennes vilja att bli kvinna juridiskt. ”Jag stödjer henne i allt hon gör” svarar han.

Johanna Dexter Wistedt från RFLS:s styrelse fanns efter filmen på plats med Anna Grodzka för en diskussion och bena ut hur situationen för transsexuella ser ut i Polen. Det bör noteras att det till skillnad från i Sverige inte finns något krav på sterilisering i Polen vid könsbyten. I övrigt är den polska staten inte så tillmötesgående gällande transsexuella. Hormonbehandlingar och eventuella operationer får man stå för själv och den enda kliniken som utför operationer i Polen är dyr och har dålig standard. Därför åker transsexuella hellre till Thailand för kirurgiska ingrepp.

Överlag är stämningen för hbt-personer i Polen väldigt intolerant. Anna Grondzka berättar att många emigrerar till andra delar av Europa. En del av problemet är katolska kyrkan som har kampanjat mot alla sorters olikheter i Polen, framförallt mot hbt-personer.
- När jag har debatterat för lagändringar för att underlätta för könsbyten och för samkönade äktenskap har ett parti i parlamentet lagt fram ett förslag att lägga fram en lag mot mig. En lag mot mig för att jag skadar den religiösa tillhörigheten hos det polska folket, berättade Anna Grodzka.

Anna Grodzka kallar sig tursam. När hon behövde sitt födelsebevis för den juridiska processen såg hon att någonting var fel med datumen. När hon började forska i saken fick hon reda på att hon var adopterad.
- Idag har jag kontakt med min biologiska mamma och mina systrar. Jag fick en ny familj. Pressbild från Polska institutet

Hennes egen öppenhet kom efter en diagnos av cancer.
- Jag gick ut från sjukhuset och tänkte ”nu ska jag leva som jag vill leva”, berättade Anna Grodzka som letade upp organisationen Transfusion som arbetar just med att hjälpa transsexuella att leva öppet.
Det har varit mycket positiva reaktioner, alla Polens hbt-organisationer har slutit upp bakom Transfusion, men som parlamentsledamot har hon nu också blivit känd och möter mycket hat. Ofta skriker folk smädesord efter henne och hon har också fått en rökbomb inkastad på hennes kontor.
- Men Polen behöver synliga förebilder, sade Anna Grodzka.

Om katolska kyrkan menar Anna att den absolut har en plats i samhället men att en odemokratisk institution som kyrkan inte kan få finnas med i politiken.
- Jag betraktar mig som ateist. Folk säger att gud är kärlek men jag säger att kärlek är gud. Om det inte finns kärlek på en plats kan inte heller gud vara där, sade Anna Grodzka.

Text: Yvette Lindholm

Biståndsministern på Pride

Det svenska biståndet riktat mot hbt-frågor har ökat de senaste åren. Summan ökar i takt med att kunskapen blir större och man hittar fler sätt att arbeta med hbt-frågor. I det svenska biståndsarbetet ska hbt-frågor också ingå i det vanliga arbetet och biståndsminister Gunilla Carlsson (M) vill att Sverige ska sticka ut hakan och våga prata om frågorna när ingen annan gör det. Inställningen verkar rätt men vägen är lång och krokig. RFSL och RSFL ungdom diskuterade med biståndsministern hur man bäst tar sig fram.

Från RFSL fanns ordförande Ulrika Westerlund och verksamhetschef Maria Sjödin, från RFSL Ungdom satt ordförande Emelie Mire Åsell och de påpekade tillsammans att biståndet för hbtq-arbetet är 40 miljoner, alltså 1,3 promille av det svenska biståndet. Gunilla Carlsson ansåg att visst kan det behövas mer pengar men i hbt-frågor är det viktigare att hitta rätt sätt att arbeta:
- Det är inte samma sak som att bygga vägar eller ge sjukvård, det handlar inte om volymer utan om att hitta rätt personer och organisationer att samarbeta med.
Sverige har gjort stora satsningar på att utbilda sina ambassadörer i sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter, så kallade srhr-frågor och där ingår även hbt-rättigheter.
- Vi vill integrera hbt i alla våra biståndsfrågor och arbeta med hbt som en illustration av diskriminering. Det ska vara en central del av vår utvecklingsstrategi och inte någon kul liten grej bara Sverige håller på med, sade Gunilla Carlsson.

Det är svårt också att mäta effekten av de resurser man sätter in. Hbt-rättigheter är känsligt och i vissa afrikanska länder har Gunilla Carlsson märkt en backlash när hbt-rättigheter.
- Det känns som att samtalet har hårdnat när vi givarländer har börjat ta upp det som en viktigt fråga. Jag tycker det är bra för det har kommit upp på agendan och jag tror att människor därute kan börja hålla sina politiker ansvariga, sade Gunilla Carlsson.
-Det är så svårt att mäta, ju mer vi har haft en dialog med Uganda desto sämre har det blivit. Vi måste hitta sätt att kunna visa på aktivitet och utvärdera. Hur vi ska göra vet jag inte riktigt för det är ett ganska nytt sätt att arbeta.

Gunilla Carlsson påpekade vid flera tillfällen att arbetet med mänskliga rättigheter också kommer att leda till god ekonomisk utveckling. Med på bild är även Ulrika Westerlund, Emelie Mire Åsell och Maria Sjödin.

Uganda är ett aktuellt exempel på ett afrikanskt land där man upplever en backlash. Uganda har under den senaste tiden hamnat i hetluften när det lagts fram lagförslag i landet om att kriminalisera homosexualitet och införa dödsstraff för ”grov homosexualitet”. 2011 mördades också den kända hbt-aktivisten David Kato. Ulrika Westerlund berättar att det är många organisationer i Uganda som arbetar åt motsatt håll och håller tillbaka arbetet för mänskliga rättigheter.
- Det är svårt att säga vad som skapar backlashen, om det är vår aktivitet eller för att motståndarna lyckas. Mätbarheten blir ännu mer svårbedömd, sade Ulrika Westerlund.
En del av resurserna kommer från kapitalstarka amerikanska kristna organisationer som bidrar med mycket pengar till motståndarna.

Gunilla Carlsson kunde inte ge ett exakt svar på hur mätning kommer att se ut men att man arbetar på att utveckla metoder.
- Vi måste hitta sätt att utvärdera för att visa att det här är minst lika viktigt som de materiella vaccinutdelningarna, sade Gunilla Carlsson.

Motståndet kommer också av att många afrikanska länder ogillar att västvärlden bestämmer agendan och en del politiker använder hbt-personer som syndabockar när missnöjet kokar.
- Storbritanniens premiärminister David Cameron gjorde ett väl publicerat uttalande där han sade att länder som inte ville gå med på att ändra lagstiftning eller respektera htb-personers rättigheter kunde räkna med att få biståndet minskat, berättade Maria Sjödin.
Det ledde till att flera hbt-organisationer i flera olika afrikanska länder gick ihop och skrev ett öppet brev och sa att ”den här typen av uttalanden hjälper inte oss på något sätt, vi blir utsedda till syndabockar”.
- För att inte tala om att hbt-personer också är fattiga och drabbas av minskade bistånd, sade Maria Sjödin som betonade vikten av att alltid i alla lägen ha en dialog med de organisationer som finns på plats.

Emelie Mire Åsell har märkt det nu mer är större krav på mätbarhet och att det är svårare att få biståndspengar till kapacitetsbyggande projekt.
- Hbt-rörelser runt om i världen är ofta väldigt unga och många av organisationerna i till exempel Ryssland skulle räknas som ungdomsorganisationer i svenska ögon, berättade hon.
Många av organisationerna slås också ned och föds om på nytt och registreras om, då är det svårt att sköta den administrativa delen när man söker bistånd – en organisation kan se helt ny ut fast den bara har fått ett nytt namn.
- Det har blivit svårare att bedriva lågtröskelprojekt samtidigt som behovet blir större, sade hon.

  • Det som är bristen i det svenska biståndet för närvarande idag är återkopplingen och utvärderingen och att kunna hantera obearbetade data. Vi måste kunna utvärdera tydligare och visa att vi faktiskt får bra resultat. Jag vill bort från kvittohysterin. Vi håller på att titta på hur man lättast ska söka pengar till den typen av projekt, svarade Gunilla Carlsson.

Text och bild: Yvette Lindholm

Läs mer om Uganda från Amnesty Press

Hetsjakt på hbt-personer i Uganda (19 januari 2010)

”Varje morgon när jag vaknar frågar jag mig själv om jag kommer att överleva dagen” (2 augusti 2010)

”De tror att det är ett virus” - Hbt-rörelsen i Uganda kämpar mot myter (12 oktober 2010)

Juridikens styrka och svagheter

Kan juridiken användas för att försvara rättigheter för homosexuella, bisexuella och transpersoner? Den frågan togs upp vid flera seminarier under Pride. Kerstin Burman, jurist vid diskrimineringsbyrån i Uppsala, efterlyste fler fall för att driva i domstol. För män som utsätts för våld av en annan man i en relation finns det dock idag dåliga möjligheter att få stöd och hjälp.

I en rad europeiska länder har hbt-organisationer och enskilda aktivister vänt sig till domstolar för att få sina rättigheter prövade. Den sista instansen har blivit Europadomstolen för mänskliga rättigheter i Strasbourg. Medborgare i de 47 anslutna länderna kan vända sig dit när de rättsliga möjligheterna i det egna landet har uttömts.
För hbtq-rörelser i Europa har domstolsvägen blivit ett alternativ när politiker vägrar lyssna eller är direkt fientliga mot krav på hbt-rättigheter. Vid seminariet ”See you in court” diskuterade Ulrika Westerlund, ordförande för RFSL, med juristen Kerstin Burman, jurist verksam vid Diskrimineringsbyrån i Uppsala , om detta kan vara en väg att gå även i Sverige.
– Vi har drivit fall om könskonträra förnamn, det vill säga att en person vill heta något som inte motsvarar personnumrets könsbestämning och där har vi haft framgång, förklarade Kerstin Burman.
Ett annat fall gällde insemination i ett samkönat föräldraskap.
– I Stockholm fick vi besked att syskonbefruktning bara skulle ges till den som sågs som mamma i relationen, berättade Kerstin Burman. När vi gjorde en inlaga till Karolinska så gav de med sig direkt så det blev inte ens någon rättslig process. Men beskedet om att bägge kvinnorna kan vara mammor, som kom strax före julen 2011, skapade glädje hos många samkönade kvinnliga par med barn där det finns önskan om syskon.

Landstingen i Sverige har olika policy när det gäller en rad frågor. Det kan handla om allt från avgifter till åldersgränser. I Västernorrland ansågs en kvinna som var 38 år för gammal för att kunna få hjälp med assisterad befruktning. I det landstinget är åldersgränsen nämligen 37 år, medan till exempel Stockholms läns landsting har 43 år. Kvinnan och hennes manliga partner använde sig då av rätten att söka vård i ett annat EU-land. I Finland blev kvinnan gravid och paret valde att skicka räkningen till landstinget.

Den svenska lagstiftningen om hets mot folkgrupp omfattar bland annat sexuell läggning och i februari i år förklarade Europadomstolen att det var det var rätt av Sverige att döma några högerextremister i Norrland då de delat ut flygblad som ansågs hetsa mot homosexuella. Deras yttrandefrihet omfattade inte denna hets. Kerstin Burman pekar dock på att det fortfarande går att hetsa mot transpersoner då hetslagstiftningen inte omfattar denna grupp.
– Det är exempel på en fråga där jag inte tror på att gå domstolsvägen, förklarade hon. Där handlar det om lagändringar.

Kerstin Burman pekade på att Europakonventionen enligt beslut 1994 gjordes till svensk lag och att detta gör att övriga lagar måste prövas mot konventionen. Och sedan får man kolla vilka beslut Europadomstolen har fattat i Strasbourg.
Osakliga skillnader mellan hur människor behandlas är något som inte är tillåtet.
– Jag tycker det är viktigt att enskilda personer som anser sig diskriminerade använder möjligheten att gå till domstol, förutsatt att de är beredda till den processen, framhöll Kerstin Burman.

Frågan om våld i samkönade relationer betraktas på olika sätt om det handlar om kvinnor eller om män. Det framkom vid seminariet ”En annan garderob - om hbt-män och våld i nära relationer”, arrangerat av RFSL, Brottsofferjourerna och HOPP under ledning av Sven-Erik Alhem, tidigare överåklagare och numera ordförande för brottsofferjourerna. Inom kvinnojoursrörelsen förekom på 1990-talet fortfarande att kvinnor avvisades om den misshandlande parten inte var en man utan en kvinna. Sedan många år har dock SKR, senare följt av ROKS, beslutat att kvinnor som misshandlas ska tas emot oavsett om de är utsatta för våld av en man eller en kvinna. De aktiva i kvinnojourerna får också utbildning för att motverka heteronormativitet. När det gäller män som blir slagna är det svårare.
– I Stockholm har vi i alla fall ett skyddat boende för män, förklarade Sofia Kuno på RFSL:s brottsofferjour. Inom hbt-rörelsen har våld i nära relationer varit något man talat tyst om. För en person som kommit ut för sin familj som homosexuell kan det vara svårt att sedan säga att partnern utsätter en för våld.

Ola Florin från Socialstyrelsen pekade på att regeringen har gett en rad uppdrag till myndigheten som handlar om våld i nära relationer. Numera gäller detta också våldsutsatta kvinnor inom samkönade relationer. Något uppdrag när det gäller våldsutsatta män finns inte.
– Vi har heller ingen specifik hbt-kunskap inom Socialstyrelsen, medgav Ola Florin.
Den enda statistik inom området som berör dessa frågor är vård för de som har utsatts för våld och övergrepp och dödsorsaksregistret.
– I det registret kan vi se att de finns män som har dödats av partner eller tidigare partner, sade Ola Florin.

Från omvärldens sida kan våld mellan män ibland ses som ett våld mellan jämnbördiga parter och när det gäller sexuellt våld var det först 1984 som våldtäkt av man kom in i lagstiftningen. Hans Knutagård, lektor i socialt arbete vid Högskolan i Kristianstad, lade år 2009 fram avhandlingen "men du har ju blivit våldtagen” – om våldtagna mäns ordlöshet.

– Jag intervjuade 17 män och jag slogs av hur svårt de hade att sätta ord på det som hade hänt, förklarade Hans Knutagård. Jag tycker att är en skandal hur lite som görs när det gäller våldtagna män. För en våldtagen man är det enormt stigma att våga anmäla. Mänskliga rättigheter sitter inte i hjärtat på myndigheter.
Enligt de senaste siffrorna från Brå, Brottsförebyggande rådet, var 97 procent av brottsoffren för sexualbrott mot vuxna kvinnor och medan 3 procent var män. Antalet män som anmäler våldtäkt fortsätter att öka.

Ulf B Andersson

Paraden - varför gå tillsammans och glädjen på Stockholms gator i bilder

Årets tema för parade är ”Tillsammans”. Amnesty Press frågade paraddeltagare vem de gick i paraden tillsammans med och varför det är viktigt att gå tillsammans.

Granu Jasmine, 60 år, från Stockholm.
- Jag går tillsammans med mina vänner och positHIVa gruppen. Vi har gjort klänningarna av gamla förpackningar för hiv-medicin.
- Det är roligare att gå tillsammans! Delad glädje är dubbel glädje.

Ronny, 31 år från Malmö (med pojkvännen Andreas, 22år, från Malmö).
- Jag går med min pojkvän.
- Det är viktigt att visa att vi inte skäms.

Shaz, 27 år, från Stockholm.
- Jag går med mitt rugbylag Berserkers.
- För oss som håller på med lagsport är det viktigt att arbeta gemensamt. Tillsammans är vi starka.

Unni Björklund, 24 år, från Uppsala (med lillasyster Freja Björklund, 17 år, Uppsala).
- Jag går med min lillasyster.
- Det ar viktigt att vi går tillsammans för de som är utsatta i andra länder. Det är viktigt också att visa de nazister som är i Stockholm idag att de inte inte får stjäla vårt budskap.

Mio Schörling, 19 år från Borås.
- Jag går med RFSL Ungdom i Stockholm.
- För att vi i RFSL vill bli fler. Haha, vilket reklamigt svar.

Bilder från Stockholm lördag 4 augusti 2012

Bild: Yvette Lindholm & Josefine Nilsman

Läs mer

Amnesty Press på Stockholm Pride 2012

Pride: Det hårda hbtq-klimatet i Östeuropa, hederns olika ansikten och counterjihad (3 augusti)


Pride: En invigning tillsammans, Stefan Löfvens hbt-debut och Assi Azars film om homosexuella i Israel (2 augusti)

Pride i Stockholm: Nya vindar i KD, Stig-Åke Pettersson hoppar av samtal med Migrationsverket, hbt i Ryssland och hoten i Europa (1 augusti)

Kultur:
En lesbisk kvinna som hamnar i säng med den man som systern i hemlighet älskar. Lynn Shelton Your sister's sister är ett relationsdrama med lysande rolltolkningar. Läs Amnesty Press recension

reportage | 2012-08-05