Under dånet av kryssningsmissiler Carl Söderbergh bland flyktingarna i Pakistan

Den 9 november lämnade Carl Söderbergh, generalsekreterare i svenska Amnesty, Pakistan. Under tre veckor hade han ingått i en Amnesty-delegation som bland annat gjort ett stort antal intervjuer med flyktingar från Afghanistan.

Talibanerna höll ett möte på ett hotell i närheten av där vi bor. De kom i sina bilar och lastbilar. Plötsligt började de amerikanska planen bomba dem. Vi hade väldigt bråttom, vi var mycket rädda. Bomben träffade vårt hus och bombsplitter träffade min sons hjärta då han låg i mina armar. Min son dog och sedan bestämde vi oss för att fly. Suhaila, 25 år gammal

Hon var den tredje afghanska flyktingkvinnan vi intervjuade den dagen på kliniken i utkanten av den pakistanska staden Peshawar. Redan när hon kom in i rummet kunde vi se att hon var svårt traumatiserad, och sedan fick vi veta varför. Suhaila hade kommit från Kabul. Sonen var bara sex år gammal. Suhaila hade varit på flykt i tre dagar, innan hon lyckades korsa gränsen till Pakistan. Även den härdade klinikchefen började gråta när hon fick höra Suhailas berättelse.

Nu uppskattar FN:s flyktingkommissariat, UNHCR, att det finns mer än 100 000 flyktingar som kommit sedan USA:s bombningar startade den 7 oktober. Hittills har man inte lyckats förmå den pakistanska regeringen att öppna gränsen. Istället skall myndigheterna tvinga de nya flyktingarna in i läger så nära gränsen som möjligt för att de skall få tillgång till bistånd.

Lägren ligger i de så kallade tribal areas där laglöshet och blodiga stamfejder tillhör vardagen. De flyktingar som väljer att stanna kvar i Peshawar och andra städer förväntas inte bli registrerade och riskerar därmed inte att få tillgång till någon hjälp.

Vad ska då hända Suhaila och de andra kvinnorna vi träffade? De är tadzjiker och kommer nog inte att välja att åka till lägren, som ligger i pashtunskt dominerade områden. Om de blir arresterade hoppas FN att de bara blir tvångsförflyttade till de nya lägren och inte till grannlandet. Men ingen jag talade med kunde lova mig att Suhaila och de andra kvinnorna skulle få stanna kvar. Pakistan vägrar ge de nya flyktingarna någon form av uppehållstillstånd eller flyktingstatus. Detta betyder att alla de som nu kommer över gränsen lever under ett ständigt hot att bli tillbakaskickade till ett land där krig länge har varit en bister verklighet.

Under tiden försöker den lilla kliniken hjälpa närmare 150 kvinnor om dagen. De som i likhet med Suhaila lider av svåra depressioner får bara några sömntabletter. Annars finns det väldigt lite kliniken kan göra.

Även FN har ett stort ansvar efter de misslyckade förhandlingarna. Man har gett efter vad gäller de nya lägrens ödsliga och farliga läge nära gränsen i hopp om att Pakistan skulle öppna gränsen. På sätt och vis kan man kanske förstå pakistanska regeringens stränga hållning. Landet har gett miljontals afghanska flyktingar skydd över väldigt många år. På 1990-talet började biståndet sina i takt med att de stora bidragsgivarna tröttnade på den afghanska flyktingsituationen. Sedan följer Pakistan mycket noggrant det andra länder gör vad gäller just asylrätten. När till exempel Australien sänder fartyg ut till havs med några hundra flyktingar ombord leder det direkt till att Pakistan ifrågasätter varför just de skall ta emot hundratusentals nya flyktingar.

Emellertid gynnar den stängda gränsen bara människosmugglarna och de korrumperade gränsvakterna som tar pengar från dem som söker en fristad. Detta innebär att de fattiga och mest utslagna inte har några möjligheter att lämna Afghanistan. På grund av talibanernas förbud mot arbete för kvinnor, har många änkor och andra ensamma kvinnor den senaste tiden överlevt genom att tigga på öppen gata. Utan resurser riskerar de nu att fastna på andra sidan gränsen eftersom de inte har råd att betala smugglarna.

I skrivande stund lämnar jag Pakistan efter själv ha deltagit i intervjuer med många flyktingfamiljer. En del av intervjuerna ägde rum precis invid den afghanska gränsen och under dånet av kryssningsmissiler på väg mot mål i Afghanistan. Detta är bara en första början till ett långvarigt Amnesty-arbete.

Amnesty International tar inte ställning vad gäller USA:s bombningsaktion, men vi har ett ansvar att försöka kartlägga allt det som påverkar de mänskliga rättigheterna i Afghanistan, inklusive den effekt bomberna har på de civila. Det kan finnas flera anledningar till att afghaner nu tvingas lämna sitt land, men alla de flyktingar jag träffat säger att det var USA:s bombningar som ledde till att de flydde från Afghanistan.

USA och de andra länderna som ingår i koalitionen har ännu inte erkänt det ansvar de bär på när deras handlingar bidrar till att skapa en ny flyktingkatastrof. Suhailas berättelse ger då en obekväm bild av verkligheten. Det är kanske därför vi inte får höra så mycket i medierna om de humanitära följderna av bombningskampanjen. Under tiden får Suhaila och de andra jag träffat bara lida av den ovissa framtid som väntar dem.

Carl Söderbergh