I väntan på avrättning – ett brandtal mot dödsstraffet

I Kaliforniens äldsta statsfängelse väntar 708 människor på sin avrättning. Sedan år 2006 har inga avrättningar verkställts i Kalifornien. Den tyske journalisten Arndt Peltner har i 22 år hälsat på dödsdömde Reno i fängelset.

Krönika | 2019-03-04
Av: Arndt Peltner
Även publicerad i AmnestyPress #1/2019
San Quentin har den största anläggningen med dödsceller i USA.

San Quentin har den största anläggningen med dödsceller i USA. Foto: Arndt Peltner

Hyperpunktlig ställer jag mig i kö. Framför mig står flera kvinnor som ska besöka sina käraste i statsfängelset San Quentin, Kalifornien. Bland dem finns en engelska som åker fyra gånger om året till Kalifornien för att hälsa på sin man som väntar på sin avrättning på East-Block, dödscellernas avdelning. Hon är inte den enda från Europa som underhåller en relation med någon dödsdömd på distans. Även en kvinna från Nürnberg, Tyskland, åker några gånger om året till Kalifornien för att hälsa på hos sin 35 år äldre man, som hon har lärt känna som brevvän. Vid varje besök en kort kyss, en kram – mer tillåts inte.

När jag äntligen är framme vid kontrollen säger vakten att mina byxor är gröna, de är inte tillåtna. Mina byxor är gråa, försöker jag förklara för honom och påpekar att jag har haft dem på mig vid flera besök på San Quentin. Här råder en strikt klädordning. Inga blåa jeans, inget plagg i orange eller grönt. Det är fångarnas eller vaktarnas färger. Om det kniper vill man se skillnaden mellan besökare och fånge med en gång.

Till sist låter man mig passera med mina gråa byxor mot löftet att inte ta dem på mig vid nästa besök. Jag får problem med mitt klädförråd så småningom. Antagligen måste jag skaffa mig officiella anstaltsbyxor.

Vägen från ingången ända till East-Block är imponerande varje gång. Blicken faller på den bedårande vackra bukten, på staden Tiburon och Angel Island. Längst bak syns siluetten av San Francisco och Oakland. San Quentin har den största anläggningen med dödsceller i USA.

I Kaliforniens äldsta statsfängelse väntar 708 människor på sin avrättning, ytterligare 23 personer finns på sjukhus eller på vårdhem på grund av åldern. Och dödscellerna fylls på, sedan år 2006 har nämligen ingen avrättats i denna delstat. Nu dör fler fångar av naturliga skäl än i gaskammaren eller genom en dödlig injektion. Sedan över 12 år tillbaka har man diskuterat hur man ska kunna bedriva avrättningen på ett ”humant” sätt.

 San Quentin-fängelset.

San Quentin-fängelset. Foto: Arndt Peltner

Under de gångna åren har både förespråkare och motståndare till dödsstraffet vänt sig till domstol. År 2014 avgjorde en federal domare att dödsstraffet i Kalifornien är författningsvidrigt. Året därpå röstade en domarpanel i det nionde distriktet ned honom.

Samtidigt som presidentvalet år 2016 röstade man i delstaten parallellt om två lagförslag. Det ena lagförslaget gick ut på att avskaffa dödsstraffet i Kalifornien och att göra om dödsdom till livstids fängelsestraff utan möjlighet till benådning. 53 procent röstade emot. Det andra lagförslaget krävde att avrättningar skulle påskyndas och tillstyrktes av 51 procent.

Dessa båda resultat återspeglar stämningen i Kalifornien och USA. Två nästan lika stora väljargrupper står emot varandra vad gäller dödsstraffet. Motståndarna blir allt fler men är fortfarande inte i majoritet.

I början av oktober dömde delstaten Washingtons författningsdomstol att dödsstraffet var rasistiskt och därmed författningsvidrigt. Inte heller i denna delstat har någon avrättats sedan flera år tillbaka. Därmed är Washington den tjugonde delstat i USA som slutar döma till dödsstraff.

Jag har besökt Reno i San Quentin i 22 år. När vi sitter mittemot varandra i den lilla buren där man spärras in berättar han för mig att någon av internerna har stuckits till döds för några dagar sedan efter en strid utanför dödscellerna. Hur vapnet har kommit in på området är fortfarande oklart. Vardag i San Quentin!

I april 2018 var det i USA 2 743 fångar som väntade på sin avrättning. 42 procent av dödsdömda var vita, 41 procent svarta, 13 procent latinos. Dessa siffror används som argument för att dödsstraffet är rasistiskt. Afroamerikaner utgör nämligen bara drygt 12 procent av hela befolkningen. Fattigdom, social status, hudfärg och bristande tillgång till utbildning är ofta avgörande när någon döms till döden. Så har det varit och så är det fortfarande.

Det finns ingen likabehandling inför domstolen och alldeles för många felaktiga domar. En studie från 2014 – publicerad i magasinet ”Proceedings of the National Academy of Sciences” – konstaterade att domen mot 144 dödsdömda från 1973 och framåt har reviderats, då de dömda var oskyldiga och släpptes fria. Det är 1,6 procent.

Seriösa uppskattningar anser att till och med fyra procent av de dödsdömda inte har begått dåden som de har dömts för. 30 delstater i USA har fortfarande maximistraffet i sina lagböcker men i många av dessa var det länge sedan någon avrättades. Opinionen svänger och antalet motståndare mot dödsstraffet stiger för varje år. Det är bara en tidsfråga innan dödsstraffet avskaffas för gott.

Efter två timmar är mitt besök slut. 73-åringen som måste stöda sig på en käpp förs bort med handbojorna på. Sedan öppnas buren på min sida. Innan han går talar Reno om för mig att han firar ett jubileum i slutet av oktober 2018, 40 år i fängelset San Quentin!

Arndt Peltner.

Arndt Peltner. Foto: Privat

Det är väl ingen anledning att fira, menar jag. Visst är det det, skåla för mig, säger han och skrattar. Ses nästa gång!

Arndt Peltner
aprad@earthlink.net

Arndt Peltner är tysk journalist bosatt i Kalifornien. Sedan 22 år tillbaka har han besökt 73-årige Reno i fängelset i San Quentin, Kalifornien.

Texten har tidigare publicerats i tyska Amnesty Journal.
Översättning: Susanne Gerstenberg

En kortare version av denna text publiceras i Amnesty Press nummer 1/2019.

Läs mer om dödsstraffet från Amnesty Press

Döden uppskjuten (29 november 2017 – även i nummer 4/2017)

En kamp på liv och död (Amnesty Press 29 november 2017 – också i nummer 4/2017)

Amnestys 40-åriga kamp mot dödsstraffet (AMD:s seminarium den 10 oktober 2017 – Amnesty Press 19 oktober)

Maldiverna: De första avrättningarna sedan 1954 kan komma ”inom några dagar” medan den politiska krisen i landet skärps (2 augusti 2017)

En lång kamp mot dödsstraffet (Intervju med Lars Åke Augustsson 7 december 2016 – även i nummer 4/2016)

Efter tortyren och dödsdomen: Nu ser Moses Akatugba ljust på framtiden (3 december 2016)

Proteststorm mot avrättningar i Indonesien (29 juli 2016)

Dramatisk ökning av avrättningar (nummer 2/2016)

Det overkliga dödsstraffet (Intervju med Carina Bergfeldt nummer 2/2015)

Fri från dödscell – nu kämpar han mot dödsstraffet (25 oktober 2013)

Manifestation mot dödsstraff (15 oktober 2013)

Fri efter 18 år (11 maj 2011)

Sista avrättningen i Sverige uppmärksammades bildligt (24 november 2010)

Caroll Pickett 95 avrättningar senare: Fängelseprästen som bytte åsikt (11 oktober 2010)

Kerry Max Cook- oskyldig men satt 20 år i dödscell (20 november 2009)

Plädering mot dödsstraff (Amnesty Press 20 januari 2009)

Brott, straff och vedergällning (21 november 2006)

Kampanjdag mot dödsstraff (12 oktober 2006)

En fin dag för en hängning (nummer 3/2005)

22 år i dödscell – oskyldigt dömd (2 november 2004)

Uzbekistan: Om tortyr, godtyckliga avrättningar och de anhörigas osvikliga kamp (27 oktober 2004)

En strimma ljus i dödsskuggans dal (nummer 4/2004 – reportage av Lars Åke Augustsson från Uganda)

Krönika | 2019-03-04
Av: Arndt Peltner
Även publicerad i AmnestyPress #1/2019