Deporterad från Bangladesh

Krönika | 2012-09-13

Omkring klockan sex på kvällen den 21 juli stannade bussen jag färdades i vid en militär vaktpost och jag blev ombedd att kliva av. Alla västerlänningar måste stanna här, vid gränsen till den omstridda regionen Chittagong Hill Tracts, CHT, i sydöstra Bangladesh och visa upp sitt tillstånd för att få fortsätta sin resa.

Eftersom bussen tidigare hade fått punktering hade den bråttom att åka vidare. Jag skulle få ta nästa buss och jag lyfte därför in mitt bagage i den lilla vaktkuren. Efter att ha lämnat över mitt pass och tillstånd började minuterna flyta förbi. En buss kom och passerade. Ännu en buss kom och jag undrade om jag skulle få åka med den men soldaterna bad mig vänta. Det började skymma och soldaterna bröt sin fasta. De bjöd mig av dadlar, puffat ris och friterade grönsaker. En av dem bad. Först då en tredje buss vinkades vidare började jag ana oråd. Det hade gått mer än en halvtimme och ingen ville berätta för mig vad som pågick. Då anlände en jeep och en officer klev ur. Strömmen hade gått och jag kunde inte se hans ansikte men officerens röst var barsk. Han sade till mig att följa med och snart susade vi upp i jeepen längs kullarna mot polisstationen.

Demonstration för rättigheter i CHT. Foto :Per Liljas

Jag blev förd in till polischefen och fick se ett fotografi. Det var från
”Ursprungsbefolkningens dag” året innan och visade mig på en manifestation i CHT.
Om jag kom till ditt land, skulle jag få delta i en demonstration, frågade polischefen mig.
– Javisst, svarade jag.
Låt säga att det var en demonstration mot regeringen då?
– Naturligtvis, svarade jag men sade inte att manifestationen jag deltog i knappast hade varit revolutionär.
Nå men nu är du i mitt land och då måste du följa våra regler!

Det finns inga regler som förbjuder deltagande i fredliga, lagliga demonstrationer i Bangladesh – lika lite som det finns i Sverige. Men i CHT är det militären som bestämmer vad man får och inte får göra. Sprida information om ursprungsbefolkningens kamp för sina mänskliga rättigheter är en av de saker man inte får göra. Sedan jag sist var i CHT och skrev om just ursprungsfolkets kamp, bland annat för Amnesty Press, hade jag förstått att läget hade blivit mer spänt. Två brittiska volontärer hade blivit utvisade och till och med landschefen för FN:s utvecklingsorgan UNDP hade börjat få problem att resa in i regionen.

Som tur var fick jag behålla min telefon och kunde hålla kontinuerlig kontakt med min flickvän som befann sig i huvudstaden Dhaka. Hon i sin tur ringde ett par vänner med inflytande i regeringen. Risken var att den lokala domstolen skulle sätta ett rättegångsdatum för mig och att jag skulle tvingas vänta i en cell de månader det skulle kunna ta. Vid tiotiden på kvällen fördes jag till en jeep som satte av i ilfart över kullarna för att hinna ikapp den sista bussen till Dhaka.

Tillbaka i huvudstaden stod det snart klart att jag skulle bli deporterad, frågan var bara när. Konstaplarna på ”Special Branch”, där jag hölls, tog flera gånger min arm i en ansats att föra mig till flygplatsen. Till slut beslutades det ändå att jag skulle få stanna kvar en vecka i Bangladesh, om än med mitt pass i den svenska ambassadens förvar.

Dagen efter publicerades nyheter i de lokala tidningarna att jag rest till CHT för att uppvigla till protester under årets ”Ursprungsbefolkningens dag.” En lokal vän till mig nämndes även vid namn och dagen efter anordnades en protest mot honom, mig och ursprungsbefolkningens kamp. Jag var redan långt bort medan han var tvungen att vara kvar och ta den stress det medförde.

Nu är det bra med min vän. Eller, rättare sagt, det är som förr. Han, och resten av ursprungsbefolkningen i CHT, lever under en fortsatt militär och civil ockupation. Deras rättigheter kränks regelbundet, samtidigt som de saknar rättsskydd. Om militären får som de vill kommer tystnaden kring kampen i CHT att fortsätta även den. π

Per Liljas är frilansjournalist. Hans reportage från CHT publicerades i Amnesty Press nummer 1/2012.
Han har tidigare rapporterat bland annat från Kashmir och om burmesiska flyktingar från folkgruppen rohingya som flyr till Bangladesh.

Krönika | 2012-09-13