Åter till 2001

Inget säkert livstecken finns från svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaak sedan år 2005. Här förklarar Carry Cooper, aktiv i grupp 195 i Amnesty, varför arbetet för att kräva frihet för Dawit Isaak måste fortsätta.

Krönika | 2019-06-27
Av: Carry Cooper
Även publicerad i AmnestyPress #2/2019
Carry Cooper är aktiv i Amnestys grupp 195 i Göteborg.

Carry Cooper är aktiv i Amnestys grupp 195 i Göteborg. Foto: Privat

Jag ser honom så fort jag kommer in i den lilla samlingslokalen i Göteborg. Aaron Berhane, grundaren av tidningen Setit som år 2001 var den viktigaste tidningen i Eritrea. Han har en ljus beige kostym och ser betydligt yngre ut än jag hade väntat mig. Han tittar ut över den samlade publiken med en varm blick.

Vi är ett drygt tjugotal för mig välbekanta ansikten i rummet som har kommit dit på Publicistklubbens inbjudan för att få höra Aaron Berhane berätta om de dagarna i september 2001 när hela den fria pressen i Eritrea stängdes. Många journalister, däribland den svensk-eritreanske medborgaren Dawit Isaak, fängslades. Aaron Berhane hann fly och lever idag i Kanada.

Tidigare under dagen har Aaron Berhane varit på besök på Utrikesdepartementet tillsammans med Björn Tunbäck från Reportrar utan gränser. De berättar för oss att UD håller fast vid sin tysta diplomati. Detta upprör Aaron Berhane eftersom han inte ser någon möjlighet till framgång i denna strategi som redan har prövats så länge.

Aaron Berhane delar med sig några minnen av Dawit, bland annat om hur han övertalade Dawit att flytta tillbaka till Eritrea från Sverige och hjälpa Aaron starta sin tidning. Dawit var då sedan länge ett känt namn även långt utanför Eritrea och hade vunnit flera priser för sina texter och pjäser. Aaron berättar om hur Dawit alltid blev snabbt klar med sina texter och sedan stannade kvar för att bistå yngre kollegor. Hans minne av Dawit handlar om en varm och ödmjuk man.

Vi som hade samlats den här aprilkvällen hos Publicistklubben har alla på ett eller annat sätt länge varit engagerade i kampen för Dawit Isaaks frigivning. Det har snart gått 18 år.

I september 2011 hölls en talarstafett utanför Eritreas ambassad på Lidingö för att kräva frihet för Dawit Isaak, tio år efter att han greps.

I september 2011 hölls en talarstafett utanför Eritreas ambassad på Lidingö för att kräva frihet för Dawit Isaak, tio år efter att han greps. Foto: Josefine Nilsman/Amnesty Press

Under denna tid har vi alla medverkat i många olika manifestationer och brevaktioner. Vi vet att ingen av de fängslade journalisterna har blivit dömd för något brott eller blivit frisläppt under den långa tid som har gått och att de flesta redan kan ha dött i fängelse. Varför fortsätter vi då att agera i vad för många måste anses vara ett hopplöst ärende?

Min amnestygrupp har länge varit engagerad i Dawits fall och vill inte släppa det. Hans familj med barn och många släktingar bor liksom vi i Göteborg vilket gör att hans öde berör oss på ett personligt sätt. Hans dotter Bethlehem är också med på kvällens möte.

En av Amnestys grundprinciper är att aldrig släppa ett fall förrän den person man arbetar för antingen har frigivits eller bevisligen har avlidit. Särskilt vid dödsfall är det viktigt för de anhöriga att få veta detta för att kunna påbörja sitt sorgearbete.

Dessutom vet vi att protester har effekt. De kan även påverka andra regimer som bryter mot de mänskliga rättigheterna. Amnesty har genom åren kunnat se många av sina adopterade fångar bli frisläppta men även i fall där man inte nått ett frisläppande så kan fången ha fått bättre villkor och vård i fängelse.

Amnestys envishet har bidragit till att vi ibland har lyckats långt efter att andra har gett upp. Den insikten gör att vi fortsätter arbeta för Dawit Isaak. Historien har visat gång efter gång att trägen vinner!

Carry Cooper
carrycooper@hotmail.com

Läs också

Eritrea: Government officials and supporters target critics abroad as repression stretches beyond borders (Amnesty International 27 juni 2019)

Eritrea’s Human Rights Crisis Requires Ongoing Scrutiny (Human Rights Watch 24 juni 2019)

Eritrea: Visiting US envoy must demand action on deplorable record of arbitrary detentions (Amnesty International 30 november 2018)

Läs mer om Eritrea från Amnesty Press

Dawit Isaak fick Unescos pris (22 juni 2017)

Allt fler eritreaner flyr till Etiopien (29 juni 2017)

Dawit Isaak får Unescos pressfrihetspris (2 april 2017)

Via satellit når Radio Erena in i Eritrea (23 februari 2017)

BOKMÄSSAN2016: Ett dystert jubileum – Dawit Isaak fängslad i femton år (26 september 2016)

Femton långa år (ledare i nummer 3/2016 23 september 2016)

Han tog flyget till Asmara (4 december 2015)

Vanessa Berhe kämpar för sin morbrors frihet i Eritrea (12 januari 2015)

”Sitt med Dawit” i Malmö: ”Hans liv hänger på att vi inte glömmer” (22 augusti 2014)

Samling för Dawit Issak - fängslad i Eritrea i 4 500 dagar (20 januari 2014)

ALMEDALEN: Femton minuter i Dawit Isaaks fängelsecell (4 juli 2013)

Eritrea - 20 år av självständighet men fortfarande ingen frihet för befolkningen (10 april 2013)

Djup klyfta mellan svensk-eritreaner (9 december 2011)

Eritreaner intervjuas i radio medan de torteras (24 oktober 2011)

Stämningsfull manifestation för Dawit Isaak (26 september 2011)

Nobelpristagare deltar i svart minnesdag för Dawit Isaak (23 september 2011)

Talarstafett för Dawit Isaak (21 september 2011)

Regeringen kallar FN:s sanktioner ”skrattretande”, Etiopien hyllar FN-beslutet (25 december 2009)

Manifestation utanför Eritreas ambassad (27 oktober 2009)

Massiv uppslutning för frigivning av Dawit Isaak (29 april 2009)

40 gånger en minut för Dawit Isaak (17 april 2009)

Teaterpjäs ska fria Dawit Isaak (20 september 2008)

Franskt stöd till Djibouti i konflikten med Eritrea (16 juni 2008)

Krigshot på Afrikas horn: Eritrea anklagas (8 maj 2008)

Dawit Isaak fick tryckfrihetspris (15 mars 2007)

Eritreaseminarium urartade (7 april 2004)

Dawit Isaac får stöd av Örgryte (Amnesty Press nummer 2/2004)

Historien om en fängslad svensk journalist (nummer 4/2003)

Krönika | 2019-06-27
Av: Carry Cooper
Även publicerad i AmnestyPress #2/2019