Kan det kallas för fred?

Krönika | 2007-12-21

Aktivister från OFP i en manifestation mot våldet i Colombia. Foto: OFP/AI

Bokstäverna på flygbladet var suddiga efter tusentals kopieringar. Men den svaga svärtan kompenserades av skärpan i budskapet.
Paramilitärens ordningsregler för vardagen i Barrancabermeja reglerade i sexton punkter, allt från sophämtning och spritservering till motorcykelåkning och ungdomars studiedisciplin.
Och konsekvensen av att inte följa detta reglemente skapat med automatkarbinens argument var enkel: flytta eller dö.
I maj 2002 reste jag runt i staden Barrancabermeja i Colombia med Yolanda Becerra, ordförande på kvinnoorganisationen OFP (Organizacion Femenina Popular). Vi åt lunch i en av de matsalar som OFP driver i fattiga kvarter och Yolanda visade mig det flygblad som spridits i kvarteren. Titeln var: »Manual för samlevnad mellan AUC och Civilbefolkningen«.
– Paramilitären styr nu i princip hela staden och genomför sitt långsiktiga politiska program som går ut på social rensning och total underkastelse, sade Yolanda då.
Matsalen var full av folk från kvarteret som åt grönsakssoppa, majsbröd och skivad mango. En kvinna med tre barn berättade att detta var familjens viktigaste måltid varje dag. Några äldre män satt i ett hörn och drack kaffe och spelade kort.

Några veckor tidigare hade en av de kommunala matsalar OFP startat bränts ned av paramilitären. Trots detta avböjde OFP polisens erbjudande om att placera ut beväpnade vakter vid husen och livvakter åt ledningen.
– Vi vill inte bidra till en ytterligare militarisering och beväpning av samhället. Och istället för att erbjuda oss skydd är det polisens uppgift att gripa de kriminella gäng som hotar oss, sa Yolanda.
Staden Barrancabermeja är centrum för landets oljeindustri. Detta har lett till att alla parter i Colombias långa väpnade konflikt försökt ta kontroll över den strategiskt viktiga staden och Barrancabermeja var länge ett starkt fäste för ELN-gerillan.
I slutet av 2000 inledde den paramilitära högermilisen Autodefensas Unidas de Colombia (AUC) en offensiv för att ta över Barrancabermeja. Listor med påstådda gerillasympatisörer cirkulerade och de utpekade mördades eller uppmanades att lämna staden. AUC-patruller gick från hus till hus, kvarter för kvarter för att rensa ut oönskade personer. Under ett år mördades 900 personer i en stad med 250 000 invånare.

Sedan milisen tagit kontroll över stora delar av norra Colombia och konsoliderat sin makt politiskt och ekonomiskt inledde de förhandlingar med regeringen. Efter en utdragen process lade stora delar av AUC ned sina vapen och ledarna överlämnade sig till myndigheterna. Ledarna, skyldiga till grova övergrepp och makabra massakr-er, erbjuds lindriga straff i utbyte mot att de berättar om sina brott. Regeringen kallar det för en lyckad fredsprocess.
Kombinationen av en militär offensiv mot vänstergerillan och högermilisens avväpning har lett till att våldet minskat i Colombia de senaste åren. Mord, kidnappningar och massakrer är drastiskt färre men konflikten är långt ifrån över och även om våldet minskat så är det fortfarande en daglig realitet för alltför många människor.
20 november 2007 träffar jag Yolanda Becerra på Älvsjömässan i Stockholm där hon precis tagit emot svenska regeringens Per Anger-pris, utdelat av Forum för Levande historia, för sitt arbete. Hon berättar om attacken mot henne i början av november. Två män trängde sig in i hennes hem, tryckte en pistol mot hennes huvud och gav henne 48 timmar på sig att lämna staden.
– Paramilitären har fortsatt politisk och ekonomisk kontroll och mitt och OFP.s arbete att försvara livet är fortsatt förenat med dödshot. Kan det kallas för fred?

Text: Johan Schmidt

Johan Schmidt är frilansjournalist och arbetar med Reportrar utan Gränsers Colombiaprojekt.
I Amnesty Press nummer 2/2004 kunde man läsa hans reportage om paramilitärens demobilisering; »Nu går milisen i jeans«.

Krönika | 2007-12-21