Fem röster om abortbeslutet

Så var då beslutet fattat, men diskussionerna om abortfrågan kommer att gå vidare. Vid årsmötet 2007 ska troligen nya beslut fattas i frågan. Amnesty ställde en fråga till fem medlemmar som var med i Göteborg:
Vad tycker du om Amnestys vägledande beslut i abortfrågan?

Elin Åman, 21 år från Göteborg, aktiv i grupp 118

– Jag tycker det är bra att man introducerar de okontroversiella bitarna först (avkriminaliseringen av abort, tillgång till abort efter ett övergrepp och sjukvård vid komplikationer efter en abort, reds. anm.), för det här är en så kontroversiell fråga. Jag tror det hade varit svårare att få igenom ett beslut där vi med en gång sagt att Amnesty ska arbeta för fri abort. Det kan fortfarande ta tid innan man kan introducera helheten i vissa länder, men jag vill att Amnesty så småningom ska arbeta för rätten till fri abort för alla kvinnor.

Amnesty ska inte backa för att det är en kontroversiell fråga. Som organisation har ju Amnesty traditionellt jobbat med mäns rättigheter och nu när vi även jobbar med kvinnors rättigheter ska vi inte börja inskränka det. Abort får absolut inte ses som en preventivmetod, men kvinnor har rätt till sin egen kropp.

Christian Gräslund, 64 år från Sollentuna, gruppsekreterare i grupp 167 och tidigare styrelsemedlem

– Det är ett bra beslut som överensstämmer med vad som är allmänt accepterat i Sverige. Rätten till fri abort är etablerad hos oss, och då är det naturligt att våra delegater ska driva abortfrågan internationellt. Jag tycker därför att de tre att-satserna som Christine Pamp ska stödja vid det kommande ordförandeforumet ligger väl i linje med Amnestys åtagande: att motverka kränkningar av mänskliga rättigheter. Bland dessa finns rätten till hälsa, och den gäller ju speciellt kvinnor som genomgår en abort! Men den andra delen av beslutet, att detta bara ska vara ett steg på vägen till fri abort, är kontroversiell i många länder. Det finns ju ett etiskt problem som handlar om när fostret har rätt till eget liv. Man kan inte bara hänvisa till att fostret är en del av kvinnans kropp för på något stadium får fostret en egen rätt.

Amnesty måste bestämma sig för hur man ska resonera etiskt kring den frågan. Jag tror också att vi kan få många frågor av typen »varför är vi emot dödsstraff, men för abort?« Jag tycker fortfarande att det är ett bra beslut från årsmötet, men Amnesty måste fundera på de här frågorna så att vi kan svara på ett trovärdigt sätt.

Anja Melin, 27 år från Lund, tidigare styrelsemedlem

– Jag är inte emot innehållet i beslutet som togs. Men jag tycker inte att Amnesty kan jobba för abort som en mänsklig rättighet, eftersom en abort innebär att man tar en människas liv. Det blir två rättigheter, mammans och barnets, som då står mot varandra. Jag tycker det är konstigt att det inte fördes någon diskussion om fostrets rätt till liv. Rätten till liv är ju grunden för Amnestys arbete. Det här beslutet innebär att vi bortser från att ett foster har den rätten och jag tycker inte att Amnesty ska ta ställning till när livet börjar. Jag tycker inte att abort ska vara olagligt, men det bör heller inte ses som en rättighet. Amnesty bör fortsätta att inte ta ställning när det gäller abort, vi kan ändå bedriva ett trovärdigt arbete vad gäller sexuella rättigheter.

Fri abort löser inte den strukturella diskriminering som kvinnor lever under. Jag har tagit en paus från Amnesty helt och hållet på grund av det här beslutet. Jag tycker inte att frågan fördes fram på ett bra sätt, och jag känner inte att mina synpunkter togs på allvar.

Christine Pamp, 42 år från Genarp, svenska sektionens ordförande

– Från mitt perspektiv var det ju egentligen bara en sak som är intressant: och det är om jag känner att jag har fått tydlig vägledning från medlemmarna inför ordförandeforumet i Portugal i sommar. Och det tycker jag att jag har fått. Det är roligt att få föra fram en åsikt som man vet att en stor del av deltagarna från årsmötet står bakom. Det känns även roligt att åka till ett internationellt möte och vara för en förändring. Den svenska sektionen är ju annars internationellt sedd som konservativ. Jag tror man har större möjlighet att påverka om man inte bara är emot utan ibland faktiskt vill ha en förändring.

För mig har det varit viktigt att försöka undvika att ha en personlig åsikt i abortfrågan innan årsmötet sagt sitt. Frågan för mig har inte varit om fri abort är självklart eller inte, utan om Amnestys roll ska vara att driva på för en förändring av folkrätten eller luta sig mot det som redan finns. Nu är jag glad över var årsmötet landade och ser fram emot att jobba för beslutet.
Det är väldigt svårt att veta hur Amnesty kommer att påverkas om vi börjar arbeta för rätten till fri abort. I Polen och Irland kan det bli många medlemmar som hoppar av medan sydamerikanska länder, där kvinnor lider av en mycket restriktiv abortlagstiftning, skulle välkomna vårt arbete. I Sverige tror jag vi skulle kunna få fler medlemmar som tidigare tyckt att Amnesty varit lite »vingklippta« för att vi bara tagit ställning i vissa kvinnorättsfrågor.

Anton Lidström, 20 år från Umeå, distriktsombud Västerbotten och aktiv i Umeås kvinnorättsgrupp och universitetsgrupp

– Jag tycker att beslutet var bra. Jag förstår varför man från början inte vill jobba fullt ut för rätten till fri abort. Så småningom vill jag att vi ska göra det, men under tiden känns det bra att vi i alla fall kan jobba för att kvinnor som utsatts för våldtäkt ska ha rätt att göra abort. Som jag har förstått det var det väldigt många delade uppfattningar i abortfrågan på Amnestys förra internationella möte och risken finns ju att man inte kan arbeta alls för abort.

När jag kom till årsmötet var jag säker på att jag var för alternativen under nummer ett [de mindre kontroversiellla alternativen i abortfrågan, reds. anm.], men i diskussionsgrupperna sedan förstod jag även argumenten om att Amnesty riskerar att uppfattas som konservativ ifall man skiljer mellan kvinnor som får göra abort och de som inte får. Fast jag tycker att det är viktigt att vara pragmatisk, att Amnesty jobbar för det vi kan jobba för.

Utfrågare: Lisa Nordenhem