”Här finns ingen framtid”

Krönika | 2007-09-20

Axel Nyström i Hebron på Västbanken. Foto: Sunniva Axelssen

Det är en het sommareftermiddag den 21 juli, dagen efter att Israel har frigivit 250 fångar. En ganska obetydlig allmosa i förhållande till de över tiotusen palestinier som sitter i israeliska fängelser. Jag sitter i trädgården till en samlingslokal en bit utanför Tulkarem på norra Västbanken. Det har firats hela dagen. Stora följen med bilar klädda med Fatah-flaggor har kört omkring i staden under pampig musik. Skottsalvor med Kalasjnikov har avfyrats i luften. Kvällen innan hade alla frigivna sina privata bjudningar.

I flyktinglägret spelades det levande musik och folk dansade inne i gränderna till sent på natten. Den här mottagningen är det officiella välkomnandet i Tulkarem. Ur ett par högtalare strömmar Fathas parti- musik. Det bjuds på kaffe och det söta mördegsbakverket baklava. De inbjudna sitter på stolar av plast i en stor cirkel i gräset. Mitt emot mig sitter två av de nyss utsläppta fångarna. Unga, vältränade män, som poserar med var sitt automatvapen i famnen, diagonalt riktade uppåt. Den ena har en mindre Kalasjnikov, den andre har en gigantisk M-16. De sitter en stund, sedan reser de sig och försvinner bort med de sina.

Lokalen som vi sitter i var från början tänkt som ett kulturcentrum och byggdes med ekonomiskt stöd från bland annat Europeiska kommissionen. En vän till mig har tillsammans med ett gäng kamrater från Tulkarem en musikgrupp. De spelar egen musik enligt den traditionella arabiska skolan, oftast med politiserade texter om frihet och motstånd. Kanske kan musiken fungera som ett vapen i en icke-våldskamp. »Vi hade hoppats på att kunna repetera här«, säger han. Men det blev aldrig ett kulturcentrum. Förutom officiella sammankomster som denna har lokalen blivit ett kafé där viktiga personer, framförallt inom Fatah-rörelsen, kan dricka kaffe och röka vattenpipa om kvällarna. Han formar handen till ett rör och lägger den mot mungipan för att demonstrera vattenpiperökandet.

Det här är min allra sista dag på Västbanken. På plaststolen bredvid mig sitter en annan bekant. Jag berättar för honom att jag ska åka och säger att jag med all sannolikhet kommer tillbaka förr eller senare. Jag hoppas att allt är bättre då, säger jag. Kanske det är fred. Kanske palestinierna har getts en stat, som de är berättigade till. Han lutar sig mot mig, och säger att det tror han inte:
– Om jag ska gissa så kommer det snart att vara ännu värre här. Grundproblemet är den israeliska ockupationen, men vi har faktiskt också oss själva att skylla.

Västbanken är väl knappast en plats som någonsin har präglats av hopp. Ändå var det någonting i stämningen som dog de där dagarna i mitten av maj i år. Hamas grep då makten i Gazaremsan genom en kupp. Fatah svarade med att upplösa regeringen och bildade en undantagsregering. Israel och världssamfundet erkände omedelbart den nya »regeringen«.
Biståndspengar, som i över ett år hade stoppats, utlovades. För den stora grupp palestinier som är anställda av den palestinska myndigheten betydde det att kanske, kanske skulle ordentliga löner kunna betalas ut igen. Och troligtvis kommer de flesta på Västbanken att få det bättre.

Trots detta var det någonting som hände. Ögon, som tidigare har haft ett skimmer av hopp över sig, falnade. Vår vän Fayyez, som alltid har trott på ickevåld och internationellt påverkansarbete som metod för att på sikt häva ockupationen, bröt samman när jag besökte honom dagen efter regeringsupplösandet.
– I tjugo år har jag trott på det här, nästan snyftade han. Jag har tagit hit grupper från utlandet, visat dem muren som skär rätt genom min åker och hoppats på att de skall återberätta vad de har sett när de kommer hem. Men nu börjar jag ifrågasätta det jag gör. Världen utanför verkar inte göra någonting för oss.

På väg hem från festligheten sitter vi i en taxi. Vi småpratar lite med chauffören om senaste nytt och om situationen i stort. Han frågar varifrån jag kommer. Efter en stund lutar han sig bakåt.
– Kan jag be dig om en tjänst?, frågar han. Kan du ta mig härifrån? Kan du ta mig till Sverige? Här finns ingen framtid.

Text: Axel Nyström

Axel Nyström har arbetat vid det Ekumeniska Följeslagarprogrammet i Palestina och Israel.

Krönika | 2007-09-20