Ett våldsamt imperiums uppgång och fall

John Newsinger
Imperiets skugga
Övers: Henrik Celander
Celanders förlag

Det brittiska imperiet sträckte sig under sin storhetstid över hela jordklotet. John Newsinger tecknar i Imperiets skugga en bred bild av ett våldsamt imperiums uppgång och fall. Boken blir extra aktuell revolutionsåret 2011.

För de av oss som inte lever med ett ständigt och närvarande hot om våld, eller för den delen som slipper att dagligen bli ett direkt offer för dess utövande, är det kanske svårt att föreställa sig dimensionerna av det. Är våld något vi bör förstå i förhållande till faktorer som mängd, period och motiv för att det ska bli accepterat eller fördömt? Eller är våldet något personligt; en känsla som lever kvar inom oss, alltför otydlig att tillskriva några konkreta egenskaper mer än smärta, sorg och förnedring. Av dessa olika förhållningssätt har John Newsinger valt det förra i sin bok om det brittiska imperiets bruk av våld som metod och strategi för att utvidga och bevara makten över dess kolonier. Det är en redogörelse över ett omfattande och flera hundra år långt projekt där rättvisa, empati och respekt har utmätts med ytterst stor försiktighet och först och främst för att hävda den enes rätt över den andre. Citat från brev och dagboksanteckningar låter oss dessutom komma nära flera av de personligheter som i egenskap av antingen politiker, befäl, bödel eller upprorsledare haft sin del i imperiets utveckling. Newsinger tar även fasta på och vill framhäva vikten av värdfolkens motstånd mot  britterna i Västindien, på Irland, i Indien och Kenya för att nämna några platser. Hur dessa rörelser har varit organiserade och ibland till och med har utnyttjats av britterna i kampen mot andra stater med imperialistiska ambitioner. Från ett ideologiskt perspektiv skildrar författaren dessutom självständighetskampernas komplexitet med interna politiska motsättningar och delade uppfattningar om frihetens form, vilket gör det oundvikligt att dra paralleller till utvecklingen vi idag ser i Nordafrika och Mellanöstern.

Newsinger tar avstamp i de slavuppror som blossade upp på sockerrörsplantager i den karibiska övärlden under 1700- och 1800-talet. Exporten av socker från kolonierna till London var extremt lukrativ och steg som mest 1815 till 73 849 ton på ett år. En avgörande förutsättning till vinstöverskottet var förstås den enorma tillgången på gratis arbetskraft, helt utan rättigheter eller några som helst värdighetsanspråk. För att utvinna mesta möjliga effektivitet och lydnad var det var med få undantag en sträng och brutal behandling av arbetskraften som förordades av plantageägarna. Regelbundenheten och omfattningen av misshandeln visar att den knappast kan kallas något annat än en strukturell metod med ett specifikt syfte. Denna ”rationella” grymhet hindrade dock inte somliga plantageägare att bejaka sitt godtycke och sin kreativa förmåga i utmätandet av straff mot slavarna. Behandlingen vilade förstås främst på en vedertagen föreställning om den vita rasens överlägsenhet och ansvar gentemot alla andra. Vad Newsinger indirekt poängterar, återkommande i samtliga av bokens exempel, är dock hur våldet, trots att det avgränsas och underordnas olika syften, har en oberäknelig tendens att bli ett självändamål för dem som utövar det.

Michael Collins 1922. Tio dagar senare mördades han i det irländska inbördeskriget.

I det följande avsnittet avhandlas hungersnöden på Irland under 1845, som fortsatte in på 1850-talet, då stora delar av den livsviktiga irländska potatisskörden angreps av potatispest. Newsinger visar på den brittiska regeringens ointresse till aktiva statliga åtgärder för att lindra en förestående massvält. Istället fick en blind tilltro till den fria marknadens helande kraft  företräde. Framförallt hänger han ut premiärminister Lord John Russel, ledare för den whigregering som tillträdde 1846, vilken på en irländsk delegations vädjan om bistånd svarade med att citera ur Nationernas Välstånd av Adam Smith. Följden blev att en miljon människor omkom i svält eller andra umbäranden relaterade till bristen på föda. Tillsammans med eller vid sidan av det fysiska våldet, tjänade den ekonomiska exploateringen som en återkommande metod i kuvandet av värdfolken med svår fattigdom till följd.

Opiumkrigen i Kina under 1840- och 50-talen är ett bra exempel på hur britterna inte såg några hinder med att tvinga fram en tvivelaktig men ack så inkomstbringande marknad med hjälp av våld. Vid samma tid i Indien hade man lagt ut stora delar av den koloniala förvaltningen på ett privat företag – det Ostindiska kompaniet – som förutom vinsten från import och export även kunde räkna den skatt man drivit in från indiska bönder till sina intäkter. Den kanske allra mest inkomstbringande kolonin var dock Iran som i början av 1900-talet officiellt sett var självständigt men ändå tvunget att låta Anglo-Iranian Oil Company (idag British Petroleum) få ensamrätt till landets oljetillgångar. 51 procent av företaget ägdes av den brittiska staten och 1950 hade man en vinst på 200 miljoner brittiska pund där endast 16 miljoner tillkom den iranska staten i form av avgifter och skatt. I nästan alla exempel som presenteras i boken lyfter Newsinger fram den ojämna fördelningen av resurser som den största anledningen till värdfolkens resningar mot imperiet. Författaren vill därför också understryka fackföreningarnas roll i organiserandet av det koloniala motståndet.  I Kenya 1949 förenades flera föreningar i East African Trades Union Congress vilket orsakade stor oro hos den koloniala förvaltningen och i Indien var 1920 en stor del av landets arbetstagare anslutna till den nybildade fackorganisationen All-India Trades Union Congress. Som mest gick 1,5 miljoner arbetare ut i strejk under perioden 1920-1921 i Indien.

Ett slag i Kanton under opiumkriget i Kina.

Upproren som härjade sockerrörsplantager i den karibiska övärlden hade oftast sina upprinnelser i hemliga sammansvärjningar. I ett av sina exempel berättar Newsinger om upproret på Jamaica 1831 där omkring 60 000 slavar revolterade mot sina förtryckare. Som i fallet med flera av de andra upproren, möjliggjordes mobiliseringen mycket tack vare de till synes oskyldiga sammankomster som utgjordes av gudstjänster. Upproret 1831 kom därför mycket att förknippas med den svarte baptisten Samuel Sharpe som i täckmantel av sin position som förste diakon i kyrkan, lyckades svära över ett stort antal slavar för att inleda en strejk mot plantageägarna. Rent ideologiskt inspirerades ofta revolterna av tankar om medborgerlig frihet som spritts från den franska revolutionen, och såklart också från ett stort missnöje gentemot den grymma behandling som präglade slavarnas vardag.

Ytterligare ett exempel står att finna i Egypten vid 1880-talet då britterna förorsakade befolkningen svåra umbäranden med de besparingsåtgärder som infördes för att bekosta landets statsskuld. I protest mot detta växte en folklig opposition fram med sina rötter i vad Newsinger kallar muslimsk modernism. Ideologin förespråkades av en man vid namn Sayyid Jamal ad-Din al-Afghani och tillhörde på inga sätt en fundamentalistisk idétradition. al-Afghani föreslog istället att alla muslimer skulle protestera mot det västerländska inflytandet och skapa egna demokratiska styrelseskick. Motståndet fick ett allt bredare fäste och fann en ledare i överste Ahmed Urabi som med hjälp av stora delar av den egyptiska armén gav sitt stöd åt den civila rörelsen. Alliansen mellan armén och folket är ett i världen ganska sällsynt förbund men har i Egyptens historia bevisligen varit återkommande i kampen mot tyranni och förtryck in i vår samtid.

Var och varannan kolonial erövring skildras ofta på ett ingående sätt där Newsinger synliggör de olika nivåerna i imperiets hierarki. Från heta och intensiva debatter i parlamentet till demokratiskt genomförda omröstningar, vilka slutligen blir till grund för arméns fysiskt imperativa interventioner i kolonierna. Av de olika politiska partierna vill han inte framhäva något som mer humant än det andra, utan är istället klar med att fördöma samtligas agerande. Det gäller synnerligen Labour, vilkas drivande roll tonats ner allt för mycket, enligt Newsinger. Det kan många gånger framstå som absurt hur demokratiska processer har samverkat med ett despotiskt maktutövande; hur respekt och lyhördhet för somligas åsikter helt å hållet kan negligeras inför andras. Newsinger visar dock att precis som vid spanjorernas och portugisernas erövrande av den nya världen, trehundra år innan britterna kom att dominera det södra halvklotet, fanns det även de, dock inte många, som såg med skepsis på att människovärdet var något delbart.

Personer som, likt munkarna Antonio de Montesino och Bartolomé de las Casas hade manat till human och lika behandling av indianerna, ifrågasatte med vilken rätt deras landsmän annekterade land efter land mot ursprungsbefolkningarnas vilja. Framförallt omnämns Richard Cobden, en parlamentsledamot från torypartiet, som bland annat i fallet med Opiumkrigen motsatte sig förslaget till en invasion av Kina. Han lyckades driva igenom sin motion i underhuset men detta hinder röjdes snabbt undan av utrikesministern Lord Palmerston som valde att upplösa parlamentet och få sig själv omvald, denna gång med ett parlament utan några imperiekritiska röster.

Newsinger låter oss ta del av en personlig reflektion från den besegrade Cobdens:”’Jag anser att vi just nu som nation inte är stort bättre än banditer, mördare och giftmördare så som vi beter oss’”. Här bör kanske också nämnas den abolitionistiska folkrörelsens insatser på brittisk hemmaplan, som vid ett tillfälle kunde lämna över några petitioner signerade med hela 1 309 931 underskrifter i protest mot slaveriet.

Vykort som visar kröningen i Delhi den 12 december 1911 av den brittiske kungen George V till kejsare av Indien. Foto: Frederik Bremner

Boken behåller överlag sitt distanserade perspektiv till brutaliteten, den berörs mest i förhållande till mängden drabbade, vare sig det gäller antalet döda i en massaker eller antalet internerade i en massarrestering. För tydlighetens skull kan det tillstås att antalen oftare räknas i tusental än i ental. I vissa avsnitt ägnas dock en djupare inblick i metoderna och känslorna inblandade i våldet, vilket kompletterar bilden och ger upplevelsen av dess verkningar ytterligare en dimension. Den 20 oktober 1952 utlyste kolonialguvernören Evelyn Baring undantagstillstånd i Kenya för att stävja det så kallade Mau-Mau-upproret. Beslutet gjorde det möjligt att internera upp till 160 000 misstänkta upprorskollaboratörer, varav tiotusentals hölls i fångenskap utan rättegång.

I ett utdrag från en intervju med en före detta polisman som vid tiden var aktiv som förhörsledare, får man som läsare en betungande insikt i den kyliga och godtyckliga mentalitet som tyckts ha präglat många av imperiets representanter i kolonierna. Ett annat exempel står att finna i ett avsnitt som skildrar den repression som följde striderna mellan britter och indier under upproret 1857. Här kombinerar Newsinger en kall och rationell redogörelse av händelserna tillsammans med dagboksanteckningar och brev från brittiska befäl och tjänstemän. Resultatet blir en otroligt pregnant och rörande framställning, där man som läsare själv ges utrymme att reflektera och sätta sig in i den overkliga brutaliteten.

Vid första världskrigets slut hade imperiet nått sin kulmen. Turkiets fall hade inneburit ännu mer territorium att fördela bland de segrande makterna och britterna kunde bland annat införliva Palestina och Irak i sitt herravälde. Mellankrigstiden skulle samtidigt bli den mest kritiska perioden i imperiets historia då hopp om frigörelse och självständighet gav liv till en ny våg av uppror som svepte över kolonierna. På Irland hade Sinn Fein 1918 genom allmänna val lyckats vinna ett antal platser i det brittiska parlamentet. Dessutom var ett seglivat gerillakrig i antåg där den Irländska republikanska armén, IRA, skulle göra sin debut med den notoriske rebelledaren Michael Collins i spetsen.
1919 bröt det åter ut massiva folkliga protester mot britterna i Egypten efter att ett egyptiskt politiskt sändebud nekats att närvara vid fredskonferensen i Versailles. Resningen har slående likheter med den vi har sett i Libyen den sista tiden. Även då väcktes ett militant motstånd till liv efter att britterna försökt stävja protesterna med hjälp av soldater och låtit ett antal demonstranter betala med sina liv.

Början på slutet sammanfaller dock med andra världskrigets slut. Och det är kanske i ljuset av det lidande och de brott mot mänskligheten som drabbade Europas folk vid denna tid som imperiet visar sig i alla sin absurditet och förskräcklighet. Samtidigt somWinston Churchill ansträngde sig för att befria Europa från tyranni och diktatur såg han inga hinder att samtidigt, med ”Svärdets hjälp”, kväsa friheten i Indien. Efter kriget tillträdde en ny regering, denna gång labour och ledd av Clement Attlee, som styrde 1945-1951 och flera stora kolonier, Brittiska Indien, Ceylon (nuvarande Sri Lanka) och Burma, skulle till slut bli emanciperade. Imperiet gjorde dock också några sista försök att tillskansa sig nytt land. Till dessa kan bland annat räknas kampanjerna i Sydostasien då britterna efter att ha hjälpt till att besegra japanerna försökte roffa åt sig delar av Borneo och Malaysia innan folket där hunnit vänja sig vid frihet. Idag betraktar Newsinger Storbritannien som en nation vilken har fått finna sig i en ny världsordning och som till skillnad från förr tvingats underordna sig en annan stormakt: USA.

Den brittiske historieprofessorn John Newsinger. Foto: Privat/Celanders förlag

Emellanåt förskjuts Newsingers perspektiv från ett övergripande kritiskt historieperspektiv till renodlad politisk kommentar, vilket dessvärre får en del påståenden att framstå som spekulation. Det ska dock tillstås att författaren inte hymlar med sin hållning i frågan om imperiet. Boken, konstaterar han i inledningen, är ämnad att vara ett tydligt kritiskt angrepp mot imperiets etiska överträdelser i synnerhet, samt den ohejdade rovdriftskapitalism som föranlett dessa våldsdåd, i allmänhet. Samtliga av de historiska exempel som presenteras i boken gör skäl för ett hårt fördömande men som läsare frågar jag mig ibland vari nödvändigheten ligger i att krydda hemskheterna med fyndiga personliga omdömen.

Sitt tydligaste och mest genomträngande upplägg finner istället Newsinger i kombinationen av en kall och rationell redogörelse samt personliga vittnesmål hämtade ur brev och dagböcker från brittiska befäl och ministrar. På så sätt engageras man som läsare att själv reflektera, att hämta sympati och medkänsla från djupet av sin egen empati inför något som annars kan te sig avlägset och ihåligt. Newsinger bidrar kanske inte med så mycket nytt stoff till vår historieskrivning, styrkan och relevansen med Imperiets skugga ligger snarare i att den aktualiserar och uppmärksammar processer som för den stora allmänheten har försjunkit i glömska. Det är slående hur många av de befrielseförsök som har gjorts av Egyptens, Kenyas och Indiens folk som påminner om dagens revolutionsvåg. Och just därför blir det kanske extra viktigt, då de frigjorda står inför besluten om hur friheten ska förvaltas och komma alla till del, att finna nyanserade utgångspunkter som underlag i utstakandet av framtiden.

Text: Martin Karlsson