Nihilismens kraft på ungersk landsbygd

Världen rämnar och en by på ungerska landsbygden blir skådeplats för en surrealistisk följd av händelser. I ”Motståndets melankoli” utforskar ungerska kultförfattaren László Krasznahorkai nihilismens förstörande kraft.

böcker | 2015-05-29
Av: Elias Kukkola Settervik
László Krasznahorkai introduceras nu på svenska.

László Krasznahorkai introduceras nu på svenska. Foto: Hartwig Klappert

Bok: Motståndets melankoli
Författare: László Krasznahorkai
Översättning: Daniel Gustafsson Pech
Förlag: Norstedts

Världsordningen i László Krasznahorkais Motståndets melankoli är i upplösningstillstånd och befolkningen i den lilla ungerska provinsstaden kurar ihop sig inför en stundande apokalyps. Än anar de bara mörka moln i horisonten, men oroväckande incidenter som nedfallna träd, oförklarliga elavbrott och kringflackande skuggestalter talar järtecknens tydliga språk. När en märklig cirkus under ledning av den ljusskygga "Fursten" anländer till staden med ett kolossalt valkadaver som enda, bisarra attraktion, bubblar oron till ytan och invånarna barrikaderar sig i sina rum. Berg av sopor kantar gatorna och förvildade katter driver runt i hotfulla flockar. Kompositören Eszter stämmer sitt piano efter uråldriga harmonier medan hans avståndstagande fru smider politiska ränker och byfånen Valuska stirrar upp i skyn.

"Motståndets melankoli" öppnar med en ödesmättad men barskt humoristisk stämning. Till synes är vi i det sena 1980-talets Ungern men en överjordisk atmosfär hänger över berättelsen och det hade lika gärna kunnat vara en annan tid och en annan plats. Det pågår tveklöst oroväckande saker i den lilla staden, men som läsare vävs vi in i en sedativ naivitet av att få följa den verklighetsfrånvände Valuska. Den laddade stämningen är särskilt effektfull i romanens inledning, då anspråkslösa iakttagelser känns märkligt betydelsefulla. Det är ett skickligt hantverk: romanens verkliga urladdning etableras tidigt men är ändå omöjlig att förutse.

Krasznahorkais domedag är inte plötslig eller omedelbar, även om berättelsen har sin beskärda del av kataklysmisk dramatik. Apokalypsen i "Motståndets melankoli" börjar inte med död och förstörelse, utan gror i de försupna bybornas apati och nihilism. Kaos är istället dess slutstation – oordning som självändamål, snarare än verktyg för förändring – men där spåren tar slut hävdar Krasznahorkai bestämt att andra stigar tar vid. På andra sidan undergången väntar dock varken uppståndelse eller frälsning, utan en lika håglös och svårnavigerad existens.

Det finns förstås en politisk verklighet som vid romanens utgivande, revolutionsåret 1989, måste ha funnits i Krasznahorkais omedelbara tankar. Men att kalla ”Motståndets melankoli” för politisk allegori eller dra en rak linje mellan händelserna i romanen och tidens omvälvningar i centrala och östra Europa är att underskatta berättelsens allmängiltighet. Karaktärernas ibland drömska (i huvudkaraktären Valuskas fall kosmiska), ibland pragmatiska inställning till tillvaron och romanens medvetet vaga beskrivningar av tid och rum lindar in berättelsen i en metafysisk mystik.

Motståndets melankoli.

Motståndets melankoli. Foto: Norstedts

Romanens karaktärer, hur arketypiska de än kan verka – polismästare, statssekreterare, konstnärer – känns inte som representanter för olika sfärer av tidens ungerska samhälle, utan snarare som mänsklighetens villkor personifierade. I Krasznahorkais begreppsvärld återgår vi inte till ett egocentriskt stadium där djuriska drifter och ren överlevnadsinstinkt driver vårt handlande, utan till letargiska (visserligen fullkomligt egoistiska) varelser som vältrar sig i melankoli. Det är ingen munter slutsats, men Krasznahorkai balanserar skickligt den obarmhärtiga svärtan med humor.

Det distinkt surrealistiska stråket i Motståndets melankoli för tankarna till den ryske författaren Michail Bulgakovs ”Mästaren och Margarita”, men romanen är samtidigt så förankrad i en visserligen förvriden verklighet men likväl en verklighet att de svävande associationerna rycks ner till jorden igen. På så sätt påminner ”Motståndets melankoli” mer om Nikolaj Gogols författarskap och kan kanske beskrivas som magisk realism. Samtidigt trotsar ”Motståndets melankoli” sådana kategoriseringar och existerar lite vid sidan om etablerade referensramar. Satiren är mångtydig och det är omöjligt att formulera en singulär idé som löper enspårigt genom romanen. Faktum är att den största behållningen är att slå igen pärmarna efter de 328 sidorna och inte riktigt ha en aning om vad man precis har läst.

En nästan lika imponerande insats står Daniel Gustafsson Pech för, som med sin översättning har fångat det eteriska såväl som det mättade djupet i Krasznahorkais språk. Med tanke på den intrikata meningsbyggnaden och extremt sparsamma interpunktionen är det en imponerande bedrift. Svenska läsare kunde knappast ha blivit introducerade för László Krasznahorkais fascinerande författarskap på ett bättre sätt.

Elias Kukkola Settervik
elias.k.settervik@gmail.com

böcker | 2015-05-29
Av: Elias Kukkola Settervik