Jag tar tåget tillbaka till 1984

Som turist är det bara tänkt att jag ska se de undersköna tusenåriga templen, inte det urfattiga Burma där 50 miljoner människor i snart 50 år förtryckts av olika militärregimer. Lena Bejerot reser till Burmas huvudstad.

Lena Bejerot reste till Burmas huvudstad Naypyidaw och fann en spökstad. Foto: Lena Bejerot

Jag sitter på ett överfullt nedslitet tåg på väg till Naypyidaw, Burmas nya huvudstad som landets militärjunta låtit bygga mitt inne i djungeln, en dagsresa från Rangoon.

Men som till så många delar av landet, krävs det tillstånd för att besöka Naypyidaw, också för burmeser. Utländska journalister är överhuvudtaget inte välkomna i Burma, och som turist är det bara tänkt att jag ska se de undersköna tusenåriga templen, inte det urfattiga Burma där 50 miljoner människor i snart 50 år förtryckts av olika militärregimer.

Men Naypyidaw är inte fattigt, det har jag förstått. På ett par år har den paranoida militärjuntan i tysthet byggt upp en miljonstad, men i staden får bara de styrande och landets statsanställda bo.

Min plan är att spela sjuk, om jag skulle hindras från att stiga av tåget vid en liten station som jag räknat ut måste ligga bara någon halvtimme från Naypyidaw. Men det behövs aldrig, ingen stoppar mig. Vare sig Burmas överdimensionerade arme eller dess hemliga polis har uppenbarligen tillräckligt med fantasi för att föreställa sig ett så enkelt knep som att man bara bryter mot reglerna.

Då, för knappt ett år sedan, hade inte många bilder läckt ut från Naypyidaw, så när jag bakom tonade bilrutor glider fram längs de bilfria vägarna känns det helt overkligt. Inte främst för att jag är där, utan för vad jag ser.

De pampiga ministerierna ligger på kilometers avstånd från varandra. Sedan ser jag inget annat än nedhuggen djungel, men så dyker ett bostadskomplex, byggt i västerländsk förortsstil upp. Sedan inget igen, innan nästa bostadskomplex i en ny pastellfärg blir synligt.

Men inga människor på vägarna, inga butiker, inga restauranger, inga av de för Asien så typiska gatuförsäljarna och inga rödklädda munkar. Jag har kommit till en spökstad.

Det är som att glida runt bland kulisser, ändå vet jag att många faktiskt bor här. De statsanställda forslas med buss mellan de olika zonerna. Ministeriezonen, hotellzonen, militärzonen, bostadszonerna och så ambassadzonen dit ännu ingen utländsk ambassad låtit sig lockas,de håller sig kvar i det lummigt vackra Rangoon med dess förfallna brittiska kolonialhus.

Burmeserna som mot en ansenlig penning kör mig runt, berättar att de statsanställda också bor tillsammans. Alla som jobbar på till exempel turistministeriet bor i ett bostadskomplex, de på energiministeriet i ett annat.

Det känns som om jag har förflyttats till 1984, George Orwells roman om storebrorssamhället där alla ständigt är bevakade . Vid varje busshållplats finns en blå telefon. Det går inga telefonstolpar till bostadshusen, så jag tänker att det måste vara behändigt ur avlyssningssynpunkt. Något mobilnät finns nämligen inte i Naypyidaw, inte heller någon internationell flygplats, vilket huvudstäder brukar ha, men Naypyidaw har bara en liten landningsbana för militärens flyg.

Generalerna har dragit sig undan omvärlden och slutit sig helt i sin genomkontrollerade spökstad, där demonstrationer och protesttåg aldrig kan uppstå.

Det är också lite spöklikt hur George Orwell, som på 1920-talet bodde och arbetade i Burma, kunde beskriva Naypyidaw så väl, redan 60 år innan staden byggdes.

Lena Bejerot

Lena Bejerot är reporter och producent på ”Godmorgon,världen!” i Sveriges Radios P1.