Australiens farliga exempel

Den som försöker ta sig till Australien för att söka asyl släpps inte in i landet. Istället interneras asylsökande i läger i världens minsta stat, Nauru, eller på ön Manus i Papua Nya Guinea. I sin krönika varnar Per Liljas för att Australiens hårda politik ses som ett föredöme av en del i Europa.

Krönika | 2017-03-01
Av: Per Liljas
Även publicerad i AmnestyPress #1/2017
Per Liljas är Asienreporter för Svenska Dagbladet

Per Liljas är Asienreporter för Svenska Dagbladet Foto: Privat

En missad båt kan vara skillnaden mellan fristad och fängelse. Fråga Nayser Ahmed. År 2013 klämde hans familj in sig i en buss på väg mot den indonesiska kusten. De hade flytt förtrycket mot folkgruppen rohingya i Burma och satsade allt på att resa till Australien. Men Nayser fick inte plats i bilen. Han sade åt de andra att åka i förväg. Han skulle komma strax. Men då båten avgick var han inte på plats. Först en vecka senare anlände han. Då var det för sent. Australien hade hunnit ändra sina asylregler. Istället för att återförenas med sin familj skickades han till ett förvar på Manus Island i Papua Nya Guinea, 356 mil bort. Där sitter han än.

Australien, världens trettonde rikaste land och fjortonde minst tätbefolkade, har länge varit ökänt för sin hårda behandling av flyktingar. Över det senaste dryga decenniet har departementet för ”immigration och mångkultur” ändrat namn till ”immigration och gränskontroll”. Båtar stoppas och skickas tillbaks. Asylsökande interneras på avlägsna öar. De som får flyktingstatus omplaceras i tredje land. I februari verkade Donald Trump ta tillbaka USA:s erbjudande att välkomna dem, så var omplaceringen ska ske är nu oklart. Klart är i varje fall att Nayser Ahmeds återförening med sin familj i Sydney är körd.

FN och Amnesty kritiserar politiken som inhuman. Ändå överväger Europa att kopiera den. Tysklands inrikesminister har föreslagit att båtflyktingars asylfrågor ska kunna utredas på center i Afrika. Storbritanniens utrikesminister har föreslagit en EU-flotta i Medelhavet för att skicka tillbaka flyktingskepp. Danmarks konfiskering av flyktingars tillgångar påminner om hur Australien tvingat flyktingar att betala för sin tid i förvar. Danska parlamentariker har även besökt flyktingcentret på Nauru i Stilla havet och uttryckt sitt gillande.

Attraktionen ligger i att flyktingbåtarna till Australien slutat anlända. Därmed har även dödsfallen på havet eliminerats. Argumentet är att landet nu kan fokusera på att ta emot människor för vidarebosättning från flyktingläger. Årligen välkomnas 13 750 personer, men förra året beslutade man att ta emot ytterligare 12 000 från Syrien och Irak. Den konservativa regeringen hävdar att de har funnit den mest moraliska och hållbara lösningen.

Sydney är en mångkulturell stad.

Sydney är en mångkulturell stad. Foto: Per Liljas

Regeringens egen utredning, vilken presenterades i januari, talar däremot emot detta. Där kallas asylhanteringen ohälsosam, farlig, slösaktig och skadande för landets rykte. Lägren präglas av systematiska övergrepp, psykologisk ohälsa och självmordsförsök. En annan myndighetsrapport från september visar att varje person på Nauru och Manus Island kostar över 3,3 miljoner kronor per år. En förbjudande hög siffra i Europa, där 361 712 asylsökande anlände förra året. Taktiken att skicka tillbaka flyktingskepp har dessutom bedömts vara olagligt av EU. Oavsett är det långt mer problematiskt att sända människor till en kollapsad stat som Libyen än till Indonesien.

Mest av allt belyser den australiska situationen kanske ett bekant problem: flyktingars roll som politiskt slagträ. Under den liberala regeringen 2008–2013 monterades den hårda asylstrategin ned. Men då det stod klart att regeringen höll på att förlora valet kom de tillbaka med nya, ännu striktare lagar. Nu sitter politiker i båda sidor av spektrumet i samma båt.

Här i Sydney märks landets multikulturella karaktär och få ifrågasätter behovet av invandring. Men politikerna har målat in sig i ett hörn där det finns ”bra” och ”dåliga” migranter. Tragiskt nog är det en populär hållning, eftersom regeringen nu kan uppvisa ett sken av kontroll. Problemet är att det varken är hållbart eller humant. Det gäller att vara vaksam innan det här blir Europas modell.

Per Liljas
perliljas@gmail.com

Amnesty i Kanada demonstrerar utanför Australiens ambassad i Ottawa den 29 november 2016.

Amnesty i Kanada demonstrerar utanför Australiens ambassad i Ottawa den 29 november 2016. Foto: Amnesty International

Läs mer om Australiens flyktingpolitik

Australia is heading in the wrong direction with refugee ban (Amnesty International 1 november 2016)

Australia has turned Nauru into an open-air prison (Amnesty International 17 oktober 2016)

Nauru: Australia’s shame and a warning for Europe (Amnesty International 24 augusti 2016)

Läs också

International Criminal Court told Australia's detention regime could be a crime against humanity (The Guardian 13 februari 2017)

Offshore Justice: Could Australia End Up Facing the ICC for Abusing Asylum-Seekers? (Justice In Conflict 18 augusti 2016)

Krönika | 2017-03-01
Av: Per Liljas
Även publicerad i AmnestyPress #1/2017