Flyktingar hindras från att söka asyl

Krönika | 2000-06-14

Amsterdamfördraget från maj förra året innebar att asyllagstiftningen i de olika EU länderna började göras om till gemensam EU-lagstiftning. Ett av de områden som berörs av detta är transportöransvaret. Detta ansvar innebär att stater på olika sätt bestraffar de transportföretag som släpper ombord personer utan giltiga identifikations- eller resehandlingar på sina flygplan, båtar eller andra transportmedel.

Bestraffningen kan bestå i böter eller, som i Sverige , att bolaget får bekosta återresan för personen. Transportöransvaret är dock inte nytt. Redan i Schengenavtalet (såväl som i en del nationella lagstiftningar före detta) fastslogs att stater hade ansvar för att lagstifta om sanktioner mot de företag som transporterade utlänningar, utan korrekt dokumentation, in i EU.

Bestämmelser om transportöransvar har kommit att få en enorm inverkan på rätten att söka asyl och därmed för det internationella skyddet för flyktingar. Genom att hota företag med böter för att transportera personer utan de nödvändiga handlingarna, så tvingar staterna företagen att göra kontroller av giltigheten för personers identitets- och resehandlingar.

I syfte att undvika både kostnaderna för att föra personer som nekas inträde i EU tillbaka till sina hemländer, samt eventuella böteskostnader, så vägrar företag ofta att ta ombord sådana personer som de tror kommer att vägras tillträde i det aktuella EU landet.

Transportöransvaret har ofta kritiserats för bryta mot staters skyldigheter att respektera de mänskliga rättigheterna. Detta inkluderar till exempel staters skyldighet, enligt Flyktingkonventionen, att inte bestraffa flyktingar för att de inte innehar giltiga identitets- och passhandlingar. Även om de relevanta bestämmelserna uttryckligen säger att transportöransvaret inte får innebära ett brott mot principen om non-refoulement så blir detta ändå ofta den praktiska konsekvensen.

Principen om non-refoulement innebär förbudet att återsända personer till länder där de riskerar att utsättas för allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna. Transportbolagets personal tvingas göra bedömningar om en persons asylskäl då man ska avgöra om denna person ska tillåtas att gå ombord på flygplanet eller båten. Sådana bedömningar ligger dock inom immigrationsmyndigheternas kompetensområden och kan inte, och bör inte, avgöras av till exempel privatanställd flygbolags personal utan kunskap om flyktingrätt eller mänskliga rättigheter. Resultatet blir att individer, som riskerar allvarliga kränkningar av sina mänskliga rättigheter, hindras från att ta sig till ett säkert land för att söka asyl.

EUs medlemsstater har åtagit sig att skapa ett gemensamt asylsystem, som grundar sig på en "fullständig och absolut" tillämpning av Flyktingkonventionen och andra relevanta internationella bestämmelser, som till exempel Europakonventionen för de mänskliga rättigheterna. Alldeles oavsett hur bra detta system blir så är det aldrig tillräckligt om det förhindrar personer från att överhuvud taget nå säkerheten från förföljelse.

Amnesty International har alltid framhållit att ett effektivt skydd för flyktingars rättigheter, inklusive principen om non-refoulement, förutsätter tillgången till en säker och korrekt asylprocess. Amnesty erkänner staters rätt till en kontrollerad invandring till det egna territoriet men menar samtidigt att stater måste ge potentiella asylsökande en effektiv tillgång till asylprocessen. Kontrollmekanismer som visumregler, transportöransvar och liknande instrument får aldrig motverka den praktiska tillgängligheten av denna process.

Maria-Teresa Gil
ansvarar bland annat för flyktingfrågor på Amnestys EU-kontor i Bryssel

Krönika | 2000-06-14