Dagarna då Zimbabwe höll andan

__I kö för att få rösta utanför en vallokal i Harare. Foto: PRIVAT/AI

Två kvinnor möts i ett kök i Zimbabwe. Den ena har flytt landet. Hon är på tillfälligt besök och anländer till landet dagarna efter valet den 29 mars.
Den andra kvinnan bor i Harare. Hon välkomnar sin väninna med ett stort varmt leende och en kram.
– Välkommen! Välkommen hem till ett nytt Zimbabwe!
Den besökande kvinnan stammar.
– Är det sant? Är det verkligen sant? Får vi förändring? Då kan jag återvända hem!
– Jo. Nu händer det vi väntat på. Nu går Mugabe och Tsvangirai är vår nya president, blir svaret.
Valresultatet har inte officiellt tillkännagivits, men det märkliga i Zimbabwe dessa dagar är att alla ändå vet utgången. Genom att varje vallokal satt upp sitt resultat så fort rösterna räknats kunde både oppositionspartiet MDC och oberoende organisationer snabbt räkna ut resultatet.
Således höll MDC presskonferens och utropade sig till segrare, bara timmar efter att vallokalerna hade stängt.

Zimbabwierna röstade till såväl parlament, senat, kommun som till den viktigaste posten – presidentposten. I presidentvalet krävs att en kandidat får minst 50 procent av rösterna, annars blir det en andra omgång.
De flesta oberoende bedömare är överens om att oppositionsledaren Morgan Tsvangirai vunnit. Vissa säger att han fått knappt 50 procent medan MDC själva hävdar att han fått drygt hälften av rösterna och därmed slipper en andra valomgång.
På gatorna firas segern. Människor sjunger sånger till Tsvangirais lov, medan det fruktade presidentpalatset svarar med ihålig tystnad.
Zimbabwe är idag ett land i djup kris. Inflationen har brakat iväg över 100 000 procent och varje dag höjs priserna i affärerna på de få varor som finns att tillgå. Samtidigt är arbetslösheten enorm – 80 procent.
Sjukvården har havererat. Mediciner, sprutor, ja, all slags utrustning saknas och läkare liksom sjuksköterskor flyr landet på jakt efter ett bättre liv.
Zimbabwe har idag världens lägsta medellivslängd, cirka 37 år. Aidsepidemin i kombination med svälten och sjukvårdskrisen har nästintill halverat den förväntade livslängden.
I köket i huvudstaden Harare är glädjen stor denna torsdagsmorgon. De bägge kvinnorna skrattar lyckligt och brister ut i sång. Kanske kan Zimbabwe än en gång resa sig och bli det välmående, blomstrande land som det en gång var. Då beskrevs landet som Afrikas framgångssaga, istället för dagens katastrofala tillstånd.
Övriga världen står redo att bistå. Robert Mugabe har under sina 28 år vid makten gjort sig djupt impopulär. Från att ha varit västvärldens gunstling, då han efter fredavtalet och de första fria valen tog över det självständiga Zimbabwe 1980, har han gått till att bli dess paria.
Under sina första år vid makten blundade omvärlden för övergreppen mot mänskliga rättigheter. När Mugabes armé 1983 genomförde massak-rer i Matabeleland i södra Zimbabwe slapp han kritik från såväl Sverige som andra biståndsländer.
Vändpunkten kom med parlamentsvalet år 2000. När Mugabes parti Zanu-PF för första gången mötte politiskt motstånd i det nybildade MDC, förvandlades valet till en orgie i våld. Politiska motståndare förföljdes, torterades och mördades. Jordbruk som ägdes av vita zimbabwier invaderades under brutala former av så kallade krigsveteraner. Så småningom gavs de till presidentens släktingar och förtrogna inom partiet.
Omvärldens kritik kom omedelbart. Idag, åtta år senare, vill det internationella samfundet inget hellre än att se ett slut på Mugabes styre.
Storbritannien och USA har redan annonserat massbistånd den dag förändring kommer. I Stockholm planeras det för en stor givarkonferens.

”Slutet på eran Mugabe?”. En MDC-anhängare på massmöte i
Chitungwiza den 27 mars. Foto: PRIVAT/AI

I framtiden kanske kylskåpet här i köket än en gång fylls till bredden.
Och denna torsdag firas det inte bara i ett kök. I brödkön som ringlar sig runt kvarteret har den trista väntan bytts ut mot ett surrande om vad som komma skall.
– Affärerna kommer snart att ha varor… vi får jobb.. Mugabe sticker, han har redan lämnat landet…
Förväntansfullt fnitter fyller luften.
Utanför ett internetkafé hänger ungdomar. De röker, dricker öl och det påminner nästan om ett Folkets Hus-disco i en svensk småstad, där tonåringar smusslar med sina flaskor runt hörnet från entrén och tuggar mintpastiller för att klara andedräkten.
Fast vid internetkaféet smusslas det med politik. MDC-ungdomar planerar för framtiden.
– Vad heter vår president, ropar en berusad kille.
– Ssch, svarar några andra och teaterviskar svaret: »Morgan Tsvangirai«.
Det tycks som om Mugabe redan avgått. Som att det är en fråga om timmar.
Och framför datorerna på kaféet jobbar utländska journalister som smugglats in i landet. Nästan alla internationella medier har bannlysts från att rapportera om valet. Istället åker korrespondenter in illegalt, som turister.

President Robert Mugabe avslutar valrörelsen på Gwanzura-stadion
den 28 mars. Foto: PRIVAT/AI

Denna aprildag är den vanliga försiktighet som präglar ett undercover-uppdrag bortblåst. Ingen sneglar efter den fruktade säkerhetspolisen CIO, alla jobbar glatt.
Ändå är det som om Harare vilar i ett vakuum. Förhoppningarna och den glada sången ifrån köket till trots, så är det ingen som säkert vet vad som väntar.
Och i fjärran, bortifrån presidentpalatset, bryts plötsligt den ihåliga tystnaden av ett buller.
Robert Mugabe, som inte synts till sedan valet, framträder med ett segervisst leende. Timmarna innan har valkommissionen offentliggjort resultatet i parlamentsvalet och för första gången sedan 1980 har hans parti Zanu-PF förlorat majoriteten. Ändå är Mugabe segerviss.
Timmarna därpå slår han tillbaka. Säkerhetspolis stormar två hotell där journalister bor och utländska reportrar förs till häktet.
Oppositionens kontor stormas likaså, medan Zanu-PF bestrider valresultatet och anklagar MDC för valfusk.
– Det vore första gången i världshistorien som ett oppositionsparti lyckats valfuska, säger en MDC-anhängare storögt. Det är så galet, hur skulle någon kunna tro på det?

En segerviss Morgan Tsvangirai talar på ett valmöte i Chitungwiza
den 27 mars. Foto: PRIVAT/AI

Och resultatet av presidentvalet hålls hemligt. Dag ut och dag in. Vecka ut och vecka in. Som om det aldrig ägt rum.
Ändå talar Zanu-PF om en andra omgång och skickar sina fruktade krigsveteraner på marsch genom centrala Harare. Militär sänds till de delar av landet där väljarna svikit, där befolkningen vågat rösta på en annan kandidat än presidenten.
Rapporter strömmar in om våld på landsbygden. De som röstade fel straffas.
Några farmer som fortfarande ägs av vita ockuperas av beväpnade män. Demokratiarbetare fängslas. En av dem grips ombord på ett plan då han försöker lämna landet.
Inifrån köket har sången tystnat. De bägge kvinnorna ser oroligt mot varandra. Alltför mycket påminner plötsligt om våldsvågen år 2000 och 2002. Ska deras Zimbabwe än en gång explodera? Hur ska de själva drabbas? Och deras familjer?
Den besökande kvinnan packar långsamt sina väskor och gråter.
– Jag kunde inte tro att det faktiskt skulle bli förändring, men jag hoppades så, säger hon.
– Jag ville så gärna att det skulle vara sant. Jag längtar efter att flytta hem, men så länge han sitter kvar, då går det inte. Hur ska jag kunna försörja mina barn och min mamma här i Zimbabwe?
Hennes värdinna ler ömt.
– Du får inte ge upp hoppet. Det är inte över än. Jag tror och hoppas att jag får se dig här snart igen. Vi ska fortsätta kämpa tills han försvinner, säger hon. π

Text: Carolina Jemsby

Fotnot: I valet till parlamentet fick oppositionen majoritet. I början av maj meddelades att en andra valomgång i presidentvalet ska hållas.

Läs mer: Fackföreningsmedlemmar riskerar tortyr (Pressnotis från Amnesty 15 maj)