Peru: Tvångssteriliserade kämpar för upprättelse

I Peru blev kriget mot fattigdomen ett krig mot de fattiga. I ett försök att hålla nere födelsetalen steriliserades hundratusentals kvinnor, främst från ursprungsfolken. Idag lever människor med sviterna av denna politik – och kämpar för upprättelse.

Nelly Quispe Huisa i Mujeres de Antas möteslokal i byn Ancahuasi. Här samlas kvinnorna en gång i månaden. Nelly var 23 år när hon tvångssteriliserades.

Den lilla byn Ancahuasi ligger på över 3 500 meters höjd i provinsen Anta, tre timmar med bil från Cuzco. Aurelia Pacco-huanca tar emot i sitt enkla hem, det som också fungerar som ett kooperativt stenugnsbageri och Mujeres de Antas föreningslokal. Kvinnorganisationen blev känd år 2001 då tolv quechuatalande kvinnor från Anta utkrävde ansvar av politikerna i huvudstaden Lima. Aktionen chockade landets ledare och gjorde att frågan om tvångssteriliseringar hamnade på den nationella agendan. Sedan dess har dock inte mycket konkret hänt.

Många av medlemmarna i Mujeres de Anta hade hoppats på Perus nya president Ollanta Humala. Han gick till val våren 2011 på att företräda folket men efter mer än ett år vid makten har han, precis som tidigare presidenter, ännu inte på allvar tagit tag i de tvångssteriliserades krav.
– Vi träffade Ollantas fru under valkampanjen och hon lovade då att de inte skulle glömma oss. Det verkar dock som att vi bara är en bricka i ett spel. Inget verkar hända. Därför planerar vi att inom kort ta oss till Lima och utöva påtryckningar, berättar Aurelia Paccohuanca och poängterar att de aldrig kommer att ge upp.
– Det vore som att ge upp livet, förklarar hon.

Aurelia Paccohuanca är ordförande för kvinnoorganisationen
Mujeres de Anta. De kämpar för upprättelse efter det mörka
kapitlet i Perus historia då närmare 300 000 kvinnor
tvångssteriliserades.

Aurelia Paccohuancas vittnesmål över hur det hela gick till är typiskt. Året var 1998. Hon var nybliven mamma till sitt fjärde barn och gick till byns sjukstuga för att göra en enkel registrering av barnet. Personalen där började istället berätta om ett ingrepp som de ville utföra på henne. Aurelia svarade att hon tog alla beslut tillsammans med sin partner som inte var närvarande och att de inte hade rätt att tvinga henne till något. Hon begav sig därefter hem.
– De skrämde upp mig, förklarar hon.
Dagen efter skickas en ambulans till Aurelia. Hon försöker undkomma, springer ut bakvägen ur huset men bilen hinner ifatt henne. Aurelia minns att hon skakade och att hon tvingades klä av sig framför en massa män. Hon minns den vita tråden och skalpellen innan hon somnar in. Operationen tar några timmar. Därefter vaknar hon upp:
– Jag skickades hem utan att ens få tillgång till smärtlindring. De hade ingen som helst medmänsklighet.

Från mitten av 1990-talet steriliserades uppemot 300 000 kvinnor och 22 000 män i Peru på detta sätt. Runt om i landet finns 18 dokumenterade fall där kvinnor avlidit direkt efter operationen men inga rättsliga påföljer har förekommit. Graden av tvång är omtvistad men kvinnorna i Mujeres de Anta vittnar om lögner, påtryckningar och hot som vanligt förekommande i detta system som närdes av grov rasism.

På landsbygden i Peru skulle fattigdomen bekämpas.

Nelly Quispe Huisa, som var 23 år när de steriliserade henne, har anlänt från grannbyn för att samtala med oss idag. Hon sätter sig ner på en träpall och tar fram ett anteckningsblock där hon noga noterat de punkter hon vill lyfta fram under intervjun. En av de saker hon berättar är att läkarna kunde göra lite som de ville eftersom många människor är analfabeter. I språkförbistringen som uppstod mellan spanskan och quechuan var det också många som inte fattade vad de utsattes för och än idag är okunskapen stor.
– Vi kräver att sanningen kommer fram, att de ansvariga ställs till svars och framförallt kräver vi korrekt vård och hälsokontroller, säger hon.
Hon avvaktar medan Aurelia översätter från quechua till spanska och fortsätter:
– Det är jätteviktigt att vi gör detta ihop. Själv skulle man inte orka. Vi drabbas av mycket diskriminering. Folk här ser ner på en kvinna som inte kan få barn.

Bakgrunden till det inträffade var Alberto Fujimori önskan att framstå som handlingskraftig under sin tid som president 1990–2000. Efter att ha levt i exil i Japan återvände han till Latinamerika och dömdes 2009 till 25 års fängelse för att ha varit ansvarig för mord och kidnappningar. Brist på respekt för de mänskliga rättigheterna var ett genomgående tema under Fujimoris tid vid makten.

Här i den numera nedlagda sjukstugan i byn Ancahuasi steriliserades över 300 kvinnor.

1996 hade Fujimori bestämt sig för att fattigdomen skulle minska, kosta vad det kosta ville. Målet var att hålla nere barnafödandet bland landets mest utblottade grupper, främst på landsbygden men också i städernas utkanter. Läkare och sjuksköterskor fick därför kvoter att fylla. Bonusar utdelades sedan till dem som blev framgångsrika i sin jakt.
– De såg på oss som kaniner som föder barn i ett, säger Nelly Quispe Huisa och berättar att i hennes by Colquipata var det 360 kvinnor och sex män som steriliserades.

Det börjar dugga lite lätt i dalen. Tittar man ut över fälten är himmeln klarblå, åt andra hållet, bakom bergen, tornar dock regntunga moln upp sig. Medan Aurelias 14-åriga son övar på sin panflöjt berättar mamman om effekterna av att bli steriliserad:.
– Många lider av sviter från ingreppet och är ofta sjuka. Man har svårt att gå upp ur sängen och svårt att bidra i arbetet på åkern. Jag gråter väldigt ofta, det gör vi alla. En sak som smärtar mig mycket är att mina barn också blir traumatiserade av att se mig så här.

Aurelia Paccohuanca betonar att i egenskap av ordförande för organisationen har hon trots allt varit priviligierad och haft möjlighet att resa till huvudstaden där hon kommit i kontakt med duktiga läkare. Dessa beslutade nyligen att hon behövde operera bort sin livmoder – den hade skadats i samband med steriliseringen och gjort henne sjukt.
– Jag mår fortfarande inte bra men kanske hjälper det, konstaterar hon.
Förutom ex-presidenten Fujimori anser Mujeres de Anta att flera av de dåvarande ministrarna, som än idag innehar topposter i den peruanska politiken, borde ställas till svars. Också läkarna och sjuksköterskorna bär en del av skulden liksom FN-organ och olika internationella biståndsgivare som stödde den peruanska regeringens hälsoprogram.

Hilaria Supa är kongressledamot och arbetar för upprättelse för de tvångssteriliserade.

Politikern Hilaria Supa – den första som svors in i landet kongress på quechua – företräder Mujeres de Anta i landets parlament och har varit helt avgörande för att frågan ska hamna på den politiska agendan. Hon understryker vikten av att aldrig glömma när vi träffar henne på kontoret i centrala Lima.
– Vi kämpar mot århundraden av rasism, konstaterar hon. Det här är inget som hände i det förflutna, utan är en del av vårt moderna Peru. Att det kunde ske under så lång tid och mot så många kvinnor säger väldigt mycket om detta land och hur maktens män uppfattar landsbygdens befolkning.

Text: Leandro Schclarek Mulinari
Bild: Jesper Klemedsson

Bakgrund

Uppemot 300 000 kvinnor och 22 000 män steriliserades inom ramen för statens hälsoprogram i Peru år 1996–2000. Trots enträget arbete har de politiska framgångarna för de tvångssteriliserade varit få – mycket har handlat om tomma ord. I samband med Alejandro Toledos regeringsperiod (2001–2003) bad den peruanska staten offren för steriliseringarna för första gången offentligt om ursäkt.

Den peruanska staten åtog sig 2002 även att ekonomiskt ersätta anhöriga till en kvinna som dog i samband med steriliseringen. I kongressen skapades parallellt en särskild kommission som fick i uppgift att undersöka händelserna. Undersökningen låg under många år på is hos åklagarmyndigheten men 2011 återupptogs fallet.
Brist på resurser – och enligt kritikerna intresse – gör emellertid att arbetet fortskrider långsamt.