Kuba: Konstnärlig balansgång i en osäker politisk framtid

Efter Obama-administrationens återupptagna diplomatiska relationer med Kuba och öppnandet av USA:s ambassad i huvudstaden Havanna kände många kubaner hopp om framtiden. Sedan Donald Trump valdes till president i USA har dock hoppet bytts ut mot hopplöshet och bland Kubas konstnärer finns olika åsikter om hur den aktuella situationen påverkar deras konst och möjligheter att producera kultur. Amnesty Press har varit i Havanna och pratat politik, konstnärlig frihet och censur med dansare, författare och musiker.

reportage | 2017-11-06
Av: Clara Lee Lundberg
Anna Lidia på sin takterrass.

Anna Lidia på sin takterrass. Foto: Gonzalo Vidal Alvarado

Från författaren Anna Lidia Vega Serovas enkla takterrass kan man se nästan hela Havanna och det karibiska, gröna, havet. Hon bor i ett femvåningshus nära den gamla marknaden Cuatro Caminos och bjuder oss på mangojuice, pumpasoppa och ryska auberginepiroger. Hon har, som många andra kubaner i hennes generation, en rysk och en kubansk förälder och har vuxit upp både på Kuba och i Vitryssland. Nu bor hon sedan många år i Havanna och arbetar som författare och målare.

– Jag definierar mig som en kubansk författare, jag har försörjt mig på mina böcker de senaste tjugo åren. Men till och från gör jag andra jobb också, för att dryga ut ekonomin. Man tjänar ju inte jättebra som författare. Ibland jobbar jag som tolk eller översättare från ryska till spanska, och så målar jag tavlor också som jag säljer, berättar Anna Lida.

Hennes arbete som författare innebär förutom skrivandet att undervisa universitetsstudenter, vara jurymedlem i olika litteraturtävlingar, medverka på uppläsningar av hennes böcker och föreläsa om skrivande och litteratur.

– Jag är någorlunda nöjd med min situation som kulturutövare, jag känner att jag har konstnärlig frihet när jag skriver och att mitt arbete respekteras. Jag tillhör två olika förlag, och mitt kontrakt ser ut så att när jag har ett bokmanus skickar jag det till dem och så får de utvärdera om de vill ge ut den. När jag skriver poesi ger jag ut dikterna på ett annat mindre förlag från Matanzas som gör jättefina, handbundna böcker, säger Anna Lidia.

För varje publicerad bok får hon ett fast arvode på mellan 400 – 600 amerikanska dollar, oavsett hur många böcker som säljs. Jag frågar henne om hon någon gång har censurerats eller känt sig tvungen att ändra sitt språk eller innehåll.

– Nej, här på Kuba har det inte hänt mig. Däremot hände det när jag fick ett uppdrag av en nordamerikansk litteraturtidskrift att skriva en novell. De skulle göra ett temanummer om hbtq och jag skrev en novell om en person som var gay och som dör i slutet. Då frågade de först om jag inte hade någon annan novell, och när jag sade nej sade de att slutet var för tragiskt och bad mig att skriva om det. Det var första gången under hela min författarkarriär som jag har blivit censurerad, säger Anna Lidia.

Trots att hon själv inte har upplevt censur eller påtryckningar på Kuba har hon en författarkollega som har andra erfarenheter.

– En nära vän och kollega som inte bor här längre, jag tror han bor i Spanien nu, hade skrivit en reportagebok om jineteras (prostituerade) där han intervjuade dem om deras liv. Den fick han inte publicerad med förklaringen att den inte hade tillräckligt hög litterär nivå. När han skulle skriva sin nästa bok, som handlade om Fidel Castros liv, kände han att det var lika bra att flytta eftersom han aldrig skulle kunna få den publicerad här, säger Anna Lidia Vega Serovas.

Anna Lidia Vega Serova säger att hon inte själv känner sig censurerad i sitt författarskap.

Anna Lidia Vega Serova säger att hon inte själv känner sig censurerad i sitt författarskap. Foto: Gonzalo Vidal Alvarado

Trots att hon själv tillhör gruppen etablerade författare som får förhållandevis bra betalt för sina böcker menar hon att det är musiker och konstnärer som målar som är de som har det bästa ekonomiska villkoren i kultursektorn på Kuba.

– Musiker som ger konserter på Kuba tjänar bra, för att inte tala om hur bra de tjänar om de ger konserter utomlands. Framgångsrika konstnärer har också ofta det rätt bra ställt, och framförallt om de ställer ut på privata gallerier dit turister och utlänningar kommer och köper. En del dansare har också fördelaktiga villkor om de till exempel dansar i ett stort, känt kompani som gör många internationella turnéer, säger hon.

Ett av de största och mest kommersiella danskompanierna just nu på Kuba är Rakatán och där dansar Luis Carricaburo Collantes. Han jobbade under många år i det prestigefyllda, samtida danskompaniet Danza Contemporanea som tillhör Teatro Nacional, men lämnade kompaniet efter inbördes konflikter precis som flera av hans kollegor.

– Jag tror att det är svårt att jobba som dansare i hela världen, inte bara på Kuba. Det som gör det lite svårt här är att vi inte har så många valmöjligheter när det gäller i vilken form vi ska jobba. De flesta av oss jobbar i kompanier, det är väldigt svårt att frilansa som dansare eller driva egna projekt även om det så klart förekommer. Det är mer institutionellt här, säger Luis Carricaburo Collantes.

Luis Carricaburo Collante.

Luis Carricaburo Collante. Foto: Gonzalo Vidal Alvarado

Han tillägger att han dock är nöjd med sitt jobb i danskompaniet Rakatán där han får daglig träning, en veckolön på cirka 50 amerikanska dollar och möjlighet att turnera utomlands. Dessutom kan han kombinera det med sista året på danshögskolan I.S.A där han just nu skriver sitt examensarbete.

– Rakatán kanske inte representerar min stil och estetik direkt, det är mycket mer kommersiellt än det jag har gjort tidigare och vi gör föreställningar under en månad varje år på Sadles Wells i London. Men jag tycker ändå att det är helt ok, jag ser det lite som konstnärlig semester. Jag gör det som krävs av mig och kan till och med njuta av det, men lägger min konstnärliga kraft på mitt examensarbete som handlar om koreografi, säger han.

På frågan om det finns några tabun eller ämnen som dansare och koreografer känner att de bör undvika eller inte undvika när skapar sina verk svarar Luis Carricaburo Collantes dröjande:

– Inte direkt. Om du inte bryr dig om hur publiken reagerar så kan du göra vad du vill. Men om du vill beröra publiken till tårar kanske du känner dig lite begränsad till att behandla ett visst ämne eller något som du vet berör det kollektiva. När det gäller censur eller tabun så tror jag att det är intressant att utmana, att säga saker som kanske anses obekväma, men att göra det på ett sätt som inte är så uppenbart. Ett tema som jag har märkt att en del konstnärer intresserar sig för just nu, kanske inte inom dansen men i andra konstformer, är att undersöka vad som egentligen hände, att redogöra för vårt lands samtida revolutionära historia. Jag tycker den sortens kritiskt granskande konst blir som bäst när det görs subtilt och med mycket fingertoppskänsla, säger han.

Inti Santana Guerra är en av Kubas mest uppmärksammade trubadurer.

Inti Santana Guerra är en av Kubas mest uppmärksammade trubadurer. Foto: Gonzalo Vidal Alvarado

Kubanska musiker har världsrykte. De flesta som besöker Kuba imponeras av att livemusik på gatan håller en mycket hög nivå, och den som går på en konsert på någon av Havannas teatrar blir sällan besviken. De allra flesta trubadurerna på Kuba har på något sätt inspirerats av Nueva Trova, som var en musikrörelse som föddes efter revolutionen och där artister som Silvio Rodriguesz och Pablo Milanés hade och har en framträdande roll.

En av de mest uppmärksammade och intressanta trubadurerna på Kuba idag heter Inti Santana Guerra. Han är utbildad biolog och självlärd gitarrist, men definierar sig själv som singer songwriter och kompositör och ägnar sig sedan drygt tio år åt musik på heltid.

– Det är klart att jag ibland måste jobba med annat, jag har en dotter att försörja också. Jag bodde till exempel två år i Trinidad, en stad som lockar mycket turister. Där jobbade jag som konstguide på ett galleri och spelade min musik på kvällarna. När det är högsäsong jobbar jag generellt väldigt mycket, och sedan lever jag på det resten av året, berättar Inti Santana Guerra.

Han beskriver också en långsam och enligt honom positiv förändring när det gäller kulturarbetares arbetsvillkor på Kuba.

– I takt med att allt fler yrkesgrupper får öppna egna företag så finns det också möjligheter för oss musiker att till exempel spela på privata barer, starta kooperativ eller arbeta på andra sätt som inte innebär att vara del av en institution. Men samtidigt är jag oroad för att det statliga kulturstödet ska minska i och med de här förändringarna. Framförallt när det gäller musik som uttrycker social eller politisk kritik, säger han.

Att reggaeton har blivit Kubas främsta musikexport och att kubanska reggaeton-artister är dem som tjänar mest tycker Inti Santana Guerra är en aning problematiskt.

– Det är klart att det finns bra reggaeton av hög musikalisk kvalitet, men mycket är väldigt mainstream och tomt på innehåll. Som det är nu så dominerar reggaeton den inhemska musikmarknaden totalt. Det bidrar till att reducera det rika musikarv som vi har här på Cuba, säger han uppgivet.

Inti Santana Guerra startade kulturkooperativet ”El Spiral”.

Inti Santana Guerra startade kulturkooperativet ”El Spiral”. Foto: Gonzalo Vidal Alvarado

När det gäller konstnärlig frihet och censur har Inti Santana Guerra haft olika erfarenheter.

– Jag startade kulturkooperativet ”El Spiral” 2012 med några kompisar och kollegor, och det statliga musikinstitutet sade att det skulle stötta oss. Vi gjorde ett musikevent på konstmuseet Bellas Artes där vi också hade satt upp ett tillfälligt kafé utanför för att sälja mat och dryck i samband med konserterna. Det gillades inte och vi uppmanades att sluta med försäljningen.

Vad handlade det om tror du? Kan det ha att göra med idén om att alla ska ha möjlighet att uppleva kultur på statligt ägda, offentliga platser utan att uppmanas att konsumera och köpa?

– Kanske det, men det finns redan många platser, förvisso mest privatägda, där man blandar matförsäljning och kultur. Jag tycker att det är ett exempel på undantagspolicyn, att det alltid finns undantag där det är okej eller inte okej att göra vissa saker, säger Inti Santana Guerra.

Hans egna låttexter har ofta en samhällskritisk, om än poetisk, ton. En av hans kändaste låtar handlar om kärleken till hemstaden Havanna och en av textraderna lyder ”du är smutsig och skandalös, men du har din charm, det vet vi ditt goda folk”.

– En del tolkar det som att jag smutskastar Havanna, eller att det är en metafor för något annat. En gång när jag skulle sjunga den i ett TV-program bad de mig att inte sjunga den raden, men sedan sjöng jag den låten i ett annat TV-program och där sa de att jag skulle sjunga precis vad jag ville. Jag tror att det egentligen är obefogade rädslor som gör att folk på TV till exempel ber mig att inte sjunga den där textraden. Det är inte staten som kräver det, säger Inti Santana Guerra.

Text: Clara Lee Lundberg
clara@labellamaffia.com

Foto: Gonzalo Vidal Alvarado

Bakgrund/Kuba

I november 2016 avled Fidel Castro, Kubas premiärminister och president från 1959 till 2008. Under hans tid byggdes det kubanska samhällssystemet upp med kommunistpartiet, PCC, som enda tillåtna politiska kraft. Organisationer utanför kommunistpartiets ramar har mycket svårt att verka på Kuba.

Raúl Castro kommer att lämna presidentposten nästa år.

Raúl Castro kommer att lämna presidentposten nästa år. Foto: Presidencia de la República Mexicana/Wikimedia

När Fidel Castro år 2008 avgick av hälsoskäl efterträddes han av sin bror, Raúl Castro. Denne har meddelat att han inte ställer upp för omval vid nästa presidentval som ska hållas under 2018.

År 2015 återupptog USA och Kuba de diplomatiska förbindelserna och i mars 2016 besökte USA:s dåvarande president Barack Obama Kuba. Det var första gången på 88 år som en president från USA besökte Kuba. Barack Obama och Raúl Castro visade både på enighet och skilda uppfattningar vid en gemensam presskonferens.

Barack Obama uttalade sitt stöd för att häva de ekonomiska sanktioner USA införde mot Kuba år 1962 och resandet från USA till Kuba har ökat. USA:s blockad har dock inte hävts och det är inte troligt att USA:s nuvarande president Donald Trump vill fortsätta Obamas politik.

När FN:s generalförsamling den 2 november röstade om en resolution som kräver att USA:s handelsembargo upphävs fick den stöd av 191 länder. Endast två länder röstade mot; USA och Israel.

Det var en förändring jämfört med omröstningen år 2016 då 191 länder röstade för medan USA och Israel för första gången lade ned sina röster.

I debatten i generalförsamlingen varnade Kubas utrikesminister Bruno Rodriguez Parrilla för att USA nu är på väg att återgå till forna tiders konfrontation. Rodriguez påminde om att president Donald Trump i ett ”fientligt tal” den 16 juni hade talat om nya åtgärder för att skärpa blockaden. Enligt Kubas utrikesminister utgjordes publiken av ”anhängare till Batista-regimen”, som störtades 1959, och ”annekteringsanhängare och terrorister”.

USA:s FN-ambassadör Nikki Haley påminde om att USA:s kongress är den enda instans som kan häva sanktionerna. Hon anklagade Kubas regering för att fortsätta repressionen trots att många varit hoppfulla när USA och Kuba återupptog de diplomatiska förbindelserna år 2015:

– Under år 2016 rapporteras 10 000 politiskt motiverade fängslanden. Nu är Kubas regering fullt upptagen med att välja efterträdare till Castro-diktatorerna, resultatet av valet bestäms redan innan den första valsedeln har lämnats. I fortsatt solidaritet med Kubas folk är USA motståndare till resolutionen.

FN-representanten för Saint Vincent och och Grenadinerna, som talade för den karibiska CARICOM-gruppen, påpekade att motståndet mot embargot är nästan totalt i världen och lade till att undersökningar visar att 73 procent av medborgarna i USA, och 63 procent av kubaner som bor i USA också vill ha blockaden hävd.

Danilo Maldonado Machado, känd som ”El Sexto”.

Danilo Maldonado Machado, känd som ”El Sexto”. Foto: Amnesty International

Flera fall av förföljelser mot kulturarbetare på Kuba har fått internationell uppmärksamhet. Graffitikonstnären Danilo Maldonado Machado, känd som ”El Sexto”, har retat upp myndigheterna. Den 25 december 2014 greps han när han transporterade två grisar i bilen. Grisarna hade fått namnen ”Raúl” och”Fidel” målat på sig och skulle släppas ut på en konstnärlig show i Centralparken i Havanna. Danilo Maldonado Machado satt sedan i häkte i nästan tio månader innan han släpptes fri utan att ställas inför rätta.

När Fidel Castro avled den 26 november 2016 greps Danilo Maldonado Machado igen sedan han skrivit ”Se fue” (Han har gett sig av) på en vägg i Havanna. Den 21 januari frigavs han från ett högsäkerhetsfängelse i Havanna utan att ha åtalats. Amnesty har betraktat honom samvetsfånge.
Efter frigivningen reste han till Miami i USA.

Amnesty har fortsatt rapportera om hur oppositionella grips och i vissa fall döms till fängelse. Människorättsförsvararen Eduardo Cardet, aktiv i kristdemokratiska MCL, greps i slutet av 2016 och dömdes i maj i år till tre års fängelse.

Graffitikonstnären Yulier Perez har också enligt Amnesty trakasserats och hotas med att gripas. Han har målat på övergivna väggar i Havanna.

Människorättsförsvararna Anairis Miranda Leyva, Adairis Miranda Leyva och Fidel Manuel Batista Leyva som är syskon greps den 27 november 2016 och anklagades för att ha lämnat sitt hem under perioden av nationalsorg efter Fidel Castros död. De dömdes till ett års fängelse för att ha kränkt ”institutioner, organisationer och hjältar och martyrer i republiken Kuba”. Efter en hungerstrejk frigavs de villkorligt de den 2 april.

Amnesty har också påtalat kontrollen över internet där regeringen blockerar hemsidor med kritiskt innehåll.

Ulf B Andersson

Läs mer om Kuba från Amnesty Press

Tania Bruguera – Konstnären som inte uppskattas av regimen i Kuba (18 mars 2015)

Första oppositionelle bloggaren som fått lämna Kuba i Sverige: ”Internet är ett hot regimen tar på allvar” (18 mars 2013)

Homofobi och sexualupplysning på Kuba (24 juni 2009)

En svart låda i en lampa Krönika av Diana Wallhager i Amnesty Press nr 1/2008

Kubansk dissident om förtryck och framtid (22 februari 2008)

Kvinnor i vitt – de utmanar regimen på Kuba (reportage i Amnesty Press nr 3/2006)

Kampen för det fria ordet slutade i exil (3 oktober 2005)

Hon kämpar för fri press på Kuba (6 oktober 2004)

Frihet eller förtryck? Två x Kuba (Amnesty Press 4 november 2003)

Vad vill Oliver Stone säga med sin Castro-film? (12 september 2003)

reportage | 2017-11-06
Av: Clara Lee Lundberg