Kubansk dissident om förtryck och framtid

– Det är omöjligt att vara oliktänkande på Kuba. Regeringen accepterar inte en enda artikel i Allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna. Det säger Héctor Palacios Ruiz, som var en av de 75 oppositionella som greps på Kuba i mars 2003. Han är nu villkorligt frigiven av hälsoskäl, och i januari besökte han Sverige. Besöket gjordes innan Kubas president Fidel Castro hade meddelat att han inte ställer upp för omval.

Héctor Palacios är i Sverige på inbjudan av SILC, Swedish International Liberal Center. Under sin vistelse träffar han Amnestymedlemmar ur Grupp 95, som har arbetat speciellt med Kubas samvetsfångar. Amnesty press är med vid mötet.
– Om det här mötet skedde på Kuba, så skulle det stå 500 poliser utanför, säger han.

Héctor Palacios fanns bland det stora antal oppositionella som greps på Kuba runt den 18 mars 2003. Världens blickar var då riktade mot Irak där förberedelserna för USA:s invasion var i full gång och händelserna på Kuba fick lite uppmärksamhet. De gripna anklagades för ”konspirationshandlingar” och samröre med USA: s högste representant på Kuba, James Cason. 75 personer dömdes till fängelsestraff på mellan sex och 28 år. Amnesty fördömde gripandena och menar att de 75 är samvetsfångar. Enligt Kubas regering är de kontrarevolutionärer och landsförrädare.

Héctor Palacios är villkorligt fri av medicinska skäl.

15 av de 75 gripna har frigivits villkorligt, de flesta av hälsoskäl. Bland dessa finns Héctor Palacios, som fick utresetillstånd för att söka vård i Spanien. I mitten av februari, några veckor efter Héctor Palacios besök i Sverige, meddelades det att ytterligare fyra fångar har släppts och flugits till Spanien, efter påtryckningar från den spanska regeringen. Även dessa har släppts på grund av dålig hälsa. Enligt Amnesty finns det nu minst 58 samvetsfångar på Kuba.

Héctor Palacios säger att många drabbas av kroniska sjukdomar i fängelset, trots att de var fullt friska när de fängslades. Han själv lider av dålig blodcirkulation som påverkar hjärtat och andningen, och han har haft 17 små blodproppar i hjärtat, hjärnan och lungorna.
Han berättar om förhållandena i fängelset: små celler där det knappt går att röra sig och som saknar skydd mot den starka hettan, dålig tillgång till vatten, och usel, rutten mat. Tillgång till grundläggande läkarvård saknas också.
– Ibland kunde det gå en vecka utan att de tittade till mig genom gluggen i dörren, fortsätter Héctor Palacios. På två och ett halvt år såg jag inte solen.

Han överlämnar dokument från Comisión Cubana de Derechos Humanos y Reconciliación Nacional (Kubanska kommissionen för mänskliga rättigheter och nationell försoning), innehållande bland annat en lista på alla politiska fångar på Kuba, vad de dömts för och hur långa straff de har fått.
– Vi har det största antalet samvetsfångar per capita i världen, säger Héctor Palacios. Vi har fler fängslade journalister än Kina. Och det sitter fler än 20 bibliotekarier i fängelse, dömda för att ha lånat ut böcker.

Med på resan är Héctor Palacios fru, Gisela Delgado Sablón, som startat projektet Kubas oberoende bibliotek. Också hon har ett hot om fängelse hängande över sig, för sin verksamhet i det underjordiska nätverk som sprider förbjuden litteratur, ordnar diskussioner och visar oberoende film.
– Man kan få tio års fängelse för att man delar ut FN:s Allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna till folk på gatan, berättar hon.
– Oppositionen arbetar i hemlighet, illegalt. Vi har ett blad som vi sprider via våra nätverk, säger Héctor Palacios.
Jag förstår först inte att det verkligen rör sig om ett blad, ett papper som vandrar från hand till hand.

I september 2003 skulle Giselda Delgado ha besökt Bokmässan i Göteborg 2003. Men då fick hon inget utresetillstånd.

Gisela Delgado tillhör också gruppen Kvinnorna i vitt (las Damas en Blanco), som bildades efter massgripandena i mars 2003. Varje söndag protesterar till stöd för sina fängslade söner, män och bröder. Helt klädda i vitt samlas de först till mässa för att sedan tyst vandra runt kvarteret. 2005 tilldelades de Europaparlamentets Sacharovpris, som delas till individer och organisationer som arbetar för mänskliga rättigheter och demokrati.

Héctor Palacios arbetar för en plattform som heter Unidad liberal de la republica de Cuba, Kubas liberala union. Han får frågan om hur många procent av Kubas befolkning som är politiskt medvetna och tänker i banor av förändring:
– Jag är nästan säker på att 85 procent kommer att rösta för förändring. Tio procent kommer att vara rädda och avstå. Och fem procent är gamla och bryr sig inte. Men det bästa sättet att ta reda på det är att hålla ett demokratiskt val.

Héctor Palacios undviker att beröra splittringen inom den kubanska oppositionen, som främst rör förhållandet till USA, såväl som USA:s handelsembargo. Han undviker också att besvara frågan hur förändringen – el cambio – ska ske, om han tror att den kommer att bli våldsam eller fredlig. Han tror dock inte att någon förändring är möjlig förrän Fidél Castro har avlidit.

Nya partier har börjat bildas på Kuba, såväl liberaler som socialdemokrater och kristdemokrater. Héctor Palacios tror dock att människor på Kuba länge kommer att koppla samman allt som är ”vänster” med kommunismen, vilket gör att ett socialdemokratiskt parti kan bli tvunget att hitta ett annat namn. Men han poängterar att många vänsterinriktade partier finns i den liberala union som han arbetar med.

Héctor och Gisela uppmanar Amnesty att fortsätta att arbeta för mänskliga rättigheter på Kuba. Han tycker inte att omvärlden ska säga åt den kubanska oppositionen hur den ska arbeta, men han vädjar han om fortsatt stöd, och säger att kampanjer av den typ som Amnesty genomför, med brev till regeringen, fängelsedirektörerna och de fängslade och deras familjer är oerhört värdefulla. De säger att det är oerhört viktigt för fångarna att veta att någon kämpar för dem.
– Jag vill att ni inte ger upp, säger Gisela Delgado. Arbetet ni gör påverkar och spelar roll, även om ni inte får några reaktioner från Kuba.

De tänker återvända till Kuba, trots att Héctor Palacios fortfarande har 21 år kvar att avtjäna på sitt fängelsestraff och när som helst kan gripas igen.
– Någon måste ju stanna på Kuba. Jag har redan tagit så många risker, jag är van, säger han och skrattar.
Hans fru ser allvarligare ut och understryker att det är riskfyllt, men hon tänker återvända för att berätta vad hon har upplevt under sitt första besök utanför Kuba.

Text och bild: Jenny Sjöö Saers

Fotnot: Den 24 februari ska de 614 ledamöterna i nationalförsamlingen utse president på Kuba. Val till nationalförsamlingen hölls den 20 januari. Det fanns 614 kandidater till de 614 platserna. Den nuvarande presidenten, Fidel Castro, meddelade den 19 februari i ett brev som publicerades i La Granma, kommunistpartiets organ, att han inte ställer upp för omval.

Läs mer:

Nytt ledarskap - tillfälle för reform (Pressnotis från Amnesty den 19 februari)

Läs Amnesty Press reportage (nr 3(2006) om Kvinnorna i vitt

”Leve Che Guevara, nu och alltid” (Amnesty Press 15 februari 2006)

Internationellt tryck behövs för demokrati på Kuba (Amnesty Press 6 februari 2006)

Kampen för det fria ordet slutade i exil (3 oktober 2005)

Frihet eller förtryck? 2x Kuba (Amnesty Press 4 november 2003)

Amnesty och Kuba

Amnesty betraktar alla de 75 personer som fängslades i mars 2003 som samvetsfångar. 15 av dem har frigivits, i de flesta fall villkorligt av medicinska skäl. I mars 2006 beräknade Amnesty att det fanns 72 personer i kubanska fängelser som var samvetsfångar. Amnesty uttryckte då också oro för att antalet våldsamma attacker mot oppositionella ökar. Det handlar om regeringsanhängare, ofta i samarbete med säkerhetsstyrkorna, som samlas utanför dissidenters bostäder.
Amnesty är också kritiskt mot USA:s ensidiga embargo mot Kuba, som i många år har kritiserats av en överväldigande majoritet i FN:s generalförsamling. Amnesty kräver att embargot omedelbart upphävs.
Den 30 oktober 2007 fördömdes återigen handelsembargot i en resolution från FN:s generalförsamling. 184 länder röstade för resolutionen medan USA, Israel, Palau och Marshallöarna röstade emot.