Vad vill Oliver Stone säga med sin Castro-film?

filmer | 2003-09-12

Comandante
USA/Spanien 2003
Regi: Oliver Stone

Efter 99 minuter kommer slutscenen i Oliver Stones film ”Comandante”. Ett flygplan lyfter från Havanna, på väg mot USA, och vi ser ett staketmönster som kan tolkas som ett stängsel och så fladdrar ett citat av Benjamin Franklin förbi om verklig frihet och jag undrar vad vill Stone säga med denna slutscen: Är Kuba en fängelseö med en visserligen gemytlig, men ändå hänsynslös, dikatator vid makten? Eller är Kuba den mysiga socialistiska bastionen i Karibien under ständig attack från den elake George W Bush i Vita huset där människorna trivs med att gå till ett torg och lyssna på Castros långa tal?

Oliver Stone är en av USA:s mest intressanta filmskapare. Han skrev manus till ”Scarface” (1983), som inleds med massflykten från Kuba 1980 då 125 000 kubaner lämnade ön. 1986 kom ”Salvador”, Stones svidande uppgörelse med USA:s stöd till det smutsiga kriget i El Salvador och ”Plutonen”, baserad på Stones egna upplevelser i Vietnamkriget. I tre storfilmer; ”Född den fjärde juli” (1989), ”JFK”(1991) och ”Nixon” (1995) har Stone skildrat svåra kapitel i USA:s historia: Vietnamtiden, mordet på John F Kennedy och Nixons väg till och från makten.

Sedan 1959 har Fidel Castros Kuba varit en nagel i ögat på presidenter i Vita huset. De har försökt olika metoder för att bli av med honom. Det har varit regelrätta invasionsförsök. Det har gjorts försök att lönnmörda honom. Och i 42 år har USA upprätthållit en ekonomisk blockad, som varje år brukar fördömas av FN:s generalförsamling med undantag för USA, Israel, Marshallöarna och ibland Uzbekistan.
Hotet från USA är reellt och med tanke på de neokonservativa hökar i Washington som nyss lyckades dupera USA till att tro att Saddam Hussein låg bakom 11 september och snart kunde anfalla hela världen med kärnvapen så finns det idag en förnyad hotbild mot Kuba.
Ett land som har styrts av samma man i 44 år, en man som fördes till makten i en folklig resning och som styr enväldigt är naturligtvis intressant och det är inte konstigt att Oliver Stone och hans team är stolta över att de fick 30 timmars intervjumaterial med Fidel Castro. Den uniformsklädde kommendanten hade när som helst rätt att avbryta intervjun, en rätt han aldrig använde.

Kul tillsammans: Fidel Castro
och Oliver Stone på bilresa.

Av denna möjlighet och detta intressanta material lyckas Oliver Stone göra förvånansvärt lite. Han är uppenbarligen bländad av den charm som kommendanten uppvisar och det blir en del grabbigt ryggdunkande och skämt om viagra och ointressanta frågor om vilka kvinnliga skådisar Castro var kär i på 1950-talet! Och det går inte att ta miste på Stones förtjusning när Castro ansluter sig till en lightvariant på den avancerade konspirationsteori om flera gärningsmän som Stone lanserade i JFK.
Det är också irriterande att Stone oftast ställer indirekta frågor då samtalet förs genom tolk: ”Vad anser han…” och att filmens frågor pendlar mellan konstiga psykologiserande frågor, existensiella spörsmål och brännande politiska frågor, allt filmat på ett ryckigt sätt förstärkt med gamla och nya dokumentärbilder där kategorin ”jublande människor på torg” dominerar.

Trots att Stone uppenbarligen har läst på en hel del inför mötet med Castro blir det ibland helt fel. När han talar om Ernesto ”Che” Guevaras framgångar i Afrika, undrar man vad som åsyftas. Fidel Castro skickade Che till Afrika där han skulle sprida revolutionen till Kongo. Det enda resultatet var en tröstlös vistelse i östra Kongo där Che konstaterade att Laurent Kabila 1965 var anhängare till den mördade premiärministern Patrice Lumumba,folkvald i det hittills enda fria valet som hållits i landet. Lumumba blev skändligen bortförd och skjuten på order av den belgiska nykolonialismen 1961. Kabila hade ett litet marxist-leninistiskt parti, men som revolutionär var han ett fiasko. Något framgångsrikt gerillakrig skulle han aldrig kunna föra konstaterade Che. Kabilas intresse för whisky och kvinnor var för stort och Kabila lämnades av en besviken Che till en obskyr tillvaro vid Tanganyikasjön. Där ägnade sig Kabila åt smuggling tills Rwanda och Uganda, med USA:s stöd, 1996 beslöt att Kabila skulle föras till makten i Kinshasa och ersätta CIA:s gamle hantlangare Mobutu.

Ibland är det helt enkelt följdfrågorna som fattas i filmen. Huruvida det beror på att de aldrig ställdes är svårt att veta. Låt mig nämna ett exempel. I filmen skildras hur Kuba, utan tanke på egennytta, räddade MPLA-regeringen i Angola undan det sydafrikanska angreppet 1975. Där hade det varit intressant att höra hur Castro motiverade Kubas militära bistånd till Mengistus militärdiktatur i Etiopien. Ett bistånd som också inkluderade soldater och stridsflyg som gick till anfall mot den eritreanska självständighetsrörelsen.

Fidel Castro i möte med folket.

Oliver Stone nämner namnet Huber Matos, men går inte vidare i den intressanta diskussionen om revolutionens vägval den första tiden efter att diktatorn Batista vid nyåret 1959 hade övergett Havanna.
Castro hade som ledare för 26 juli-rörelsen lovat ”representativ demokrati, social rättvisa och välplanerad ekonomi”. Av dessa löften har efter 44 år möjligen det om social rättvisa infriats. Några fria val blev det aldrig och det kommunistparti som styr sedan 1965 håller knappast några kongresser, nationalförsamlingen är maktlös och Castros syn på valförfarandet som ytterst demokratiskt framstår som ett skämt. Den form av ”dialog” med folket som består av massmöten där Castro talar i timmar och sedan ställer retoriska frågor till åhörarna kan knappast i längden ersätta organisationsfrihet och valhemlighet med flera alternativ.
Huber Matos var en av de militära ledarna i 26 juli-rörelsen men reagerade under revolutionens första år mot den dubbla bokföringen där det vid sidan av den provisoriska regeringen fanns ett hemligt styre med Castro och hans närmaste som till sist utmynnade i att 26 juli-rörelsen, studentrörelsen och kommunistpartiet slogs samman. Det bör dock påpekas att många obekväma ur dessa tre rörelser rensades ut och fängslades av Castro på ett tidigt stadium.
Castro svarar på Stones fråga om Huber Matos att denne var ”en fegis” och ändå bara hade deltagit under upprorets sista åtta månader och att det var rätt att döma honom till 25 års fängelse. Rättegången mot Matos anses av många ha varit en skenrättegång men andra anser än idag att den nu 84-årige Matos är en förrädare.

Ett hjärtligt farväl.

När Castro sedan förnekar att tortyr skulle ha använts på Kuba sitter Oliver Stone tyst och vi får aldrig höra om han ställer några frågor om dödsstraffet. Redan under revolutionens första år valde Castro att avrätta hundratals Batista-anhängare och så sent som i år avrättades tre fartygskapare.
För den som är intresserad av Kuba och Fidel Castro är naturligtvis Oliver Stones film nödvändig att se. Men en traditionell intervjufilm med tydliga frågeområden och följdfrågor hade förmodligen blivit betydligt intressantare. Att till och med prostituerade på Kuba enligt Castro har univetsitetsexamen, att läskunnigheten är hög och att medicinstuderande kommer från USA för att få utbildning på Kuba är naturligtvis stora framsteg. Om förutsättningen för detta är en avsaknad av yttrandefrihet är en fråga som vi inte får svar på i denna film. Inte heller vem som kommer att efterträda den 75-årige Fidel Castro.

Ulf B Andersson
vik redaktör Amnesty Press

filmer | 2003-09-12