Homofobi och sexualupplysning på Kuba

reportage | 2009-06-24

Kuba var en gång i tiden ökänt för hårda metoder mot homosexuella, där en del män sattes i arbetsläger. De senaste åren har mycket hänt och landet ses nu som ett föredöme när det gäller rättigheter för homosexuella. Cenesex, Kubas centrum för sexualupplysning, har genom enträget arbete lyckats förändra attityderna när det gäller sexuell mångfald.

Tisdagen den 16 juni anordnade ABF och Svensk-Kubanska föreningen ett seminarium på ABF-huset i Stockholm med Mariela Castro, sexolog och chef för Kubas centrum för sexualupplysning, Cenesex och läkaren Alberto Roque som länge arbetat med sexuell mångfald och som engagerat sig i organisationen. De båda berättade inför en publik på cirka 100 personer om arbetet mot homofobi på Kuba och en samhällsutveckling som på många sätt kan ses som positiv för homo, -bi och transpersoner.** Mariela Castro och Alberto Roque gästar Sverige i samband med den världssexologikongress som denna vecka pågår i Göteborg.

Seminariet började med att Mariela Castro, även känd som den kubanske presidenten Raúl Castros dotter, berättade vad Cenesex arbetar med och hur man genom åren drivit fram ökad sexualupplysning i landet. Eva Björklund från Svensk-Kubanska föreningen agerade samtalsledare och tolk för de båda spansktalande gästerna. Mariela Castro förklarade att när det gäller sexualupplysning på Kuba så är det främst kvinnoförbundet och det kommunistiska ungdomsförbundet som försöker nå ut till befolkningen, men det är ett arbete som involverar många olika organisationer.
- Sexualupplysning är hela samhällets ansvar, sade hon. Sexualupplysning och sexologi är tvärvetenskapligt och Cenesex arbetar med en rad ministerier beroende på temat för samarbetet.

Eva Björklund (till höger) från Svensk-Kubanska föreningen tolkade när Mariela Castro berättade om arbetet mot homofobi på Kuba.

Mariela Castro gav en historisk återblick om hur Cenesex bildades och har utvecklats och betonade att det ursprungligen var kvinnoförbundet som låg bakom centrets grundande.
- På 1960-talet gjordes det stora framsteg vad gäller kvinnors rättigheter och det växte fram krav på en institutionalisering av sexualundervisning, förklarade Mariela Castro. Cenesex bildades utifrån krav som dessa kvinnor ställde på att deras barn skulle få sexualundervisning i skolan. Under 1970-talet när centret grundades var arbetet främst inriktat på reproduktiva aspekter och på att förebygga sjukdomar och garantera hälsovård i samband med graviditet och födsel.

Även denna typ av sexualupplysning möttes dock med ogillande på Kuba.
- Det blev ett starkt motstånd när man försökte föra in sexualundervisning i skolan, men vi lyckades publicera böcker och artiklar om sex i alla fall och under 1980- och 90-talen fick vi fram ett program för att inkludera sexualundervisning i skolan på alla nivåer, sade Mariela Castro.
Hon gick vidare med att beskriva genusperspektivet i arbetet med sexualundervisning:
- Efter arbetet med kvinnofrigörelsen som utvecklats sedan 1960-talets början fick sexualundervisningen en inriktning på genusfrågor i allmänhet. Att arbeta utifrån ett genusperspektiv innebär att man inte bara har fokus på kvinnors jämställdhet utan även på samhället och mannens roll. Genus är nu en stomme i sexualundervisningen. Genusperspektivet gör det möjligt för oss att arbeta med männen som problem, till exempel med könsbaserat våld. Det gör också att vi kan ifrågasätta heterosexuella normer som utesluter andra sexuella läggningar från samhällsbilden.

Mariela Castro menade att fördomarna mot homosexuella varit många.
- Vi tog initiativ till att ändra de här kulturella mönstren, sade hon. Utifrån vårt genusperpektiv kunde vi undersöka inte bara sexismen utan även heterosexismen.

Genom Cenesex’ arbete lyckades man 1975 få igenom den så kallade ”Familjelagen”. Familjelagen slår bland annat fast att män och kvinnor har lika rättigheter. Nu har centret lagt fram ett förslag till ändring av lagstiftningen där alla ska åtnjuta samma rättigheter oavsett sexuell läggning.
- Då kan vi bryta de traditionella förhållandena inte bara för kvinnor och män utan för andra typer av familjer. Vårt förslag likställer samkönade och olikkönade förhållanden. Vi har dessutom fått veta att kvinnoförbundet redan 1974 lade fram ett förslag om att äktenskap ska gälla två personer, inte en man och en kvinna. Nu går vi igenom lagar för att försäkra oss om att det inte finns kvar rester av lagar som diskriminerar homosexuella, sade Mariela Castro.

Hon tror att en förändring av lagstiftning kan förändra det kubanska samhället i grunden:
- Att föra in detta i familjelagstiftningen innebär stor kulturell förändring. Idag är det inte ovanligt att en far behandlar en homosexuell son illa eller till och med utesluter denne ur familjen, vilket alla inblandade naturligtvis lider av. Genom att få in olika sexuella läggningar i Familjelagen så talar vi om för samhället att ett accepterande av barnets läggning är att vara en god förälder. Samtidigt försöker vi etablera tanken att samkönade par har samma rättigheter, skyldigheter och status som heterosexuella.

Man har dock inte kunnat gå fullt så långt som Cenesex skulle vilja:
- På grund av protester från den katolska kyrkan så beslöt vi att ta bort den del i förslaget som skulle gett homosexuella rätt att ingå äktenskap. När vi säger att vi ska avskaffa all diskriminerande lagstiftning gäller det även äktenskapet, men efter samtal med homosexuella gick vi en annan väg. De har uppmanat oss att inte försöka driva äktenskap och adoptioner i nuläget. Vad gäller adoption så sker det ändå nästan aldrig på Kuba men ingenting förbjuder homosexuella att vara vårdnadshavare.
- Man får ta det stegvis, menar Mariela Castro. Man får igenom en sak och sedan nästa sak. Samhället är ännu inte redo för det sista steget, men jag är övertygad om att Kuba håller på att förändras.

Och en hel del framsteg har uppnåtts. Förra året kom en lag som ger transsexuella rätt till könsbyte utan kostnad inom ramen för sjukvårdssystemet.
- Sjukvården har visserligen varit tvungna att vårda transsexuella sedan 1970-talet, men den enda könsbytesoperationen som ägde rum 1988 avbröts på grund av massiva protester. Nu arbetar vi med ett nytt förslag där transsexuella ska kunna accepteras som ett annat kön utan operation, sade Mariela Castro.
Vi har haft många framgångar, konstaterade Mariela Castro innan hon lämnade över ordet till Alberto Roque, som länge drivit kampen för sexuell mångfald.
- ”Sexuell mångfald” är ett nytt begrepp som underlättar vårt arbete med homosexualitet, könsidentitet och heteronormativitet, inledde han. Arbetet för sexuell mångfald innefattar dessutom alla läggningar, även den heterosexuella.

Den kubanske läkaren Alberto Roque har länge drivit frågan om sexuell mångfald.

Han berättade att Cenesex även har startat en hemsida för sexuell
mångfald.
- Den har fått mycket stort genomslag, sade Alberto Roque. I materialet på hemsidan delar vi med oss av forskning och kunskap. Vi vill informera för att utmana traditionella tankesätt i samhället. Vi har ett område som ägnar sig åt familjer och en förebyggande avdelning som arbetar med sexuellt överförbara sjukdomar som aids. Här ligger fokus på männen eftersom hiv främst sprids av män på Kuba. MSM, män som har sex med män, är den mest sårbara gruppen. Hemsidan har också en debattsida och en kulturdel som vi kallar ”Jordgubbe och choklad” (Fresa y chocolat__e) efter filmen med samma namn.

Alberto Roque höll med Mariela Castro om att det ännu finns en hel del att arbeta med trots de framgångar som har uppnåtts:
- Vi har fortfarande många utmaningar att möta, sade Alberto Roque. Med tålamod klarar vi av det också. Genom systematiskt och ihärdigt arbete kan vi bryta sekler av homofobi och normativitet som grundar sig på diskriminering. Vi är säkra på att vi kommer att gå framåt!

Mariela Castro och Alberto Roque var båda optimistiska över utvecklingen i hbt-frågor men framhöll att det fortfarande finns mycket att förbättra.

Kommunistpartiets inställning till homosexualitet var efter revolutionen 1959 öppet fientlig och homosexuella män skulle på 1960-talet ”omskolas” genom att skickas till arbetsläger på landsbygden. Först 1979 avkriminaliserades homosexualitet men långt in på 1990-talet rapporterades om hur polis trakasserade homosexuella och det förekom att människor fängslades. Ända fram till 1997 fanns det en löst utformad lagparagraf där homosexuella kunde straffas om de skrytsamt framhöll sin läggning.
De senaste åren har regeringens politik förändrats och den 17 maj, en internationell kampanjdag mot homofobi (Idaho), har de två senaste åren uppmärksammats på Kuba. I år visades Ang Lees uppmärksammade film ”Brokeback Mountain” i den statliga televisionen den 17 maj och en filmfestival för sexuell mångfald hölls i Havanna.

Kvällen avslutades med en frågestund där publiken fick komma med frågor och kommentarer till gästerna. En åhörare undrade över grunderna till optimismen och hur mycket folkets attityder verkligen har förändrats och en annan om samhället är redo att erkänna och kompensera de homosexuella för deras tidigare lidande.
Alberto Roque gav ett försiktigt svar. Han menade att det är svårt att sammanfatta framstegen och gav sig på en redovisning av landets framåtskridande i hbt-frågor.
- Det är min uppfattning att det viktigaste inte är att arbeta för att framföra ursäkter utan att uppnå konsensus kring att alla former av diskriminering ska bort. På 1960-, 70- och 80-talen skiljde sig Kuba inte särskilt mycket från de andra latinamerikanska länder vad gäller homofobi och under dessa årtionden begicks flera allvarliga politiska misstag. Men att se det endast politiskt är ytligt då det är ett mycket komplext socialt fenomen.

Publiken verkade mycket engagerad i kvällens föreläsning och bröt stundvis ut i spontana applåder.

Fram till 1960-talet fanns till exempel ingen sexualundervisning på Kuba och analfabetismen var utbredd, påpekade Alberto Roque:
- Att tänka på sex på något annat sätt var som att tänka på månfärder. Det homofobiska samhället hade sin grund i den judisk-kristna traditionen och afrikanska kulturer och religioner. Det fanns också en stark nationalism efter frigörelsen från Spanien 1898 där virilitet betonades.
Sedan kom samarbetet med Sovietunionen och det socialistiska blocket som var starkt homofobiskt. Soviet gjorde upp med Stalins brott men inte med homofobin.
Alberto Roque menade också att man är tvungen att sätta in arbetet mot homofobin på Kuba i ett tidsperspektiv.
- Kuba inledde kampen mot homofobi ungefär samtidigt som amerikanska psykiatriker tog bort homosexualitet som sjukdomsbeteckning på 1970-talet, förklarade Alberto Roque.
Han påpekade också att Världshälsoorganisationen WHO först 1990 tog bort homosexualitet som sjukdomsklassificering. I Sverige valde Socialstyrelsen efter protester 1979 att ta bort homosexualitet från listan över sjukdomar.

Alberto Roque poängterade att homofobi inte är den enda formen av diskriminering i samhället.
- Jag är övertygad om att det finns politisk vilja att bekämpa all form av diskriminering, sade han hoppfullt. Men det är en lång process framöver.
- Det finns hela tiden folk som motsätter sig det vi gör, inflikade Mariela Castro. Men vi använder allt motstånd och alla protester till att förbättra vårt arbete.
Men hon blundade inte heller för de problem som kvarstår utan valde att runda av kvällen med en uppmanande ton.
- Att vara homosexuell är problematiskt överallt i världen. Därför måste vi alla tillsammans bekämpa diskriminering. Jag är övertygad om att den kubanska revolutionen har förmåga att dra lärdomar och utvecklas, sade hon och fick applåder från publiken.
Medan delar av publiken skanderade ”Kuba sí, Yanqui no” fanns uniformerad polis på plats i korridoren för att se till att det inte blev några sammanstötningar mellan den stora del av publiken som stödjer Kubas regering och de exilkubaner som kräver att det kommunistiska enpartisystemet avskaffas. Allt gick dock lugnt till.

Désirée Pethrus Engström, riksdagsledamot (KD) och ordförande i kristdemokraternas fackligt sociala råd, protesterade i ett pressmeddelande dagen efter mötet mot att
”ABF i Stockholm samarbetar med diktaturkramare”.
- Det förvånar mig mycket att ABF i Stockholm har valt att ställa sig bakom ett arrangemang som Svensk-Kubanska föreningen anordnar, sade Désirée Pethrus Engström. Det ter sig väldigt konstigt för mig att ABF väljer att samarbeta med en förening som totalt förnekar att det idag finns samvetsfångar på Kuba, som förnekar att människor fritt får organisera sig i fackföreningar och andra organisationer.

Text och bild: Louise Sundström

reportage | 2009-06-24