Kan kyrkan öppnas för andra än heterosexuella?

Hatar gud bögar? Teologiska förståelser av homo-, bi- och transpersoner. En befrielseteologisk studie. 2005. Karlstads universitet. Lars Gårdfeldt. Förlag: Normal

Prästen Lars Gårdfeldt har skrivit en fascinerande avhandling med utgångspunkt i de kristna helgonlegenderna. Han utmanar det heteronormativa med kyrkans eget symbolspråk.

Lars Gårdfeldt är präst i Svenska kyrkan, homosexuell och flitigt aktiv i debatten om hbt-personers (homo-,bi- och transpersoner) rättigheter. Utgångspunkten för avhandlingen ”Hatar Gud bögar?” är Lars Gårdfeldts längtan efter bland annat en värld där han kan hålla sin man i handen utan att bli jagad och efter en kyrka i vilken hbt-personer behandlas som fullvärdiga människor med samma värde som heterosexuella. Med avstamp i det förtryck som hbt-personer har utsatts och utsätts för, inom såväl kyrka, teologi och samhälle, i såväl Sverige som i övriga världen, vill Gårdfeldt synliggöra förtryckets mekanismer. Genom att synliggöra förtryckets grunder och genom att ställa frågan om hur den aktuella diskrimineringen av hbt-personer upprätthålls och motiveras hyser Gårdfeldt en tro på att förtrycket kan motverkas.

I Hatar Gud bögar? kritiseras dock inte bara hbt-personers underordning, utan Gårdfeldt presenterar ett konstruktivt projekt som syftar till att ge förutsättningar för en teologi inom vilken hbt-personer erkänns som fullvärdiga människor. Avhandlingens syfte är således emancipativt och riktar in sig på just en teologi som inte exkluderar utan inkluderar.

Avhandlingen är en fördjupning av det arbete som Lars Gårdfeldt gjorde tillsammans med fotografen Elisabeth Ohlson Wallin, H.O.M.O- en helgonkalender (2004). I den träder hbt-personer från olika länder fram med sina erfarenheter av förtryck. Deras förtryck förbinds med de berättelser om mänskligt förtryck som uttrycks i de kristna helgonlegenderna. Till varje månad finns ett fotografi där någon eller några av personerna gestaltar ett eller flera helgon. Januari, till exempel, är utnämnd till minnet av de bibliska Rut och Noomi för att fira kärleken mellan kvinnor och på bilden ser man det lesbiska paret Olga och Janna , bosatta i Minsk (fotografierna finns med i avhandlingen). Det är helgonlegenderna i kombination med de resor som Gårdfeldt företagit och de personer han intervjuat, både i utlandet och i Sverige, som utgör avhandlingens material.

Lars Gårdfeldt. Foto: Elisabeth Ohlson Wallin

Till teserna som Gårdfeldt driver hör flera teoretiska antaganden, däri att diskriminering på grund av sexuell läggning till stor del är en fråga om diskriminering på grund av kön. Exempel på detta är, enligt Gårdfeldt, att Svenska kyrkan förnekar män möjligheten att fira kyrkobröllop med män och kvinnor med kvinnor. Han menar att homosexuella par blir diskriminerade eftersom de anses producera fel könskonstellation; man-man respektive kvinna-kvinna. Vidare bygger diskrimineringen på principen om den individuella mänskliga plikten att fortplanta sig, som blir till en skapelsens norm. Det handlar om en guds- och människobild av att Gud bedömer en människa utifrån hans eller hennes förmåga och vilja att fortplanta sig.

Gårdfeldt vill i istället förflytta fokus från människans plikt att GE LIV till det faktum att människan av gud har FÅTT LIV och då blir det genast en omöjlighet att göra skillnad på människa och människa – varje människa har ett fullvärdigt människovärde. Och hon behöver inte förtjäna det genom att ge liv. Därtill tar han itu med de gamla föreställningar, vilka lever kvar än i dag, om att mannen har till uppgift att vara ”manlig” och kvinnan ”kvinnlig”. Mot bakgrund av aposteln Paulus metafor av kroppen med de många lemmarna som kan sägas utgöra en vision om mänsklig samhörighet där ingen del av kroppen förtjänar att utsättas för utstötning och där varje människa har samma värde ger sig Gårdfeldt i kast med en djuplodande och mångfacetterad analys.

Gårdfeldt har lagt upp sin analys i form av essäer om helgonen och de verkliga personerna och i dem ryms inte bara förtryck och elände, utan också vänskap, kärlek och medmänsklighet. Gårdfeldt förankrar helgonen i dagens värld och de situationer och personer han mött tolkas i ljuset av legenderna. Han upprättar en ömsesidig relation mellan det religiösa fenomen som helgonlegenden utgör och den aktuella situationen för HBT-personer i dag. Och han gör en poäng av att utsätta legenderna för kritisk granskning som strider mot den kanske mer vanliga skönmålningen utav dem.

Som exempel kan nämnas Jeanne d’Arc som Gårdfedt sätter i samband med dagens transpersoner. Jeanne d’Arc stred i manskläder och på grund av dessa förvägrades hon nattvarden när hon var i fångenskap. Hon brändes på bål för kätteri men redan i sin samtid vördades hon som ett helgon och 1920 kanoniserades hon formellt av påven Benedictus XV. Kyrkan omvärderade således hennes beteende och den könsöverskridande Jeanne fick respekt, samma respekt som dagens transsexuella därför borde få, anser Gårdfeldt.

Utöver legenderna är historien en viktig beståndsdel som löper likt en röd tråd genom avhandlingen. Här finns kopplingen mellan den tidiga förföljelsen av kristna under kejsare Nero i det gamla Rom och dagens hatbrott mot homosexuella. Då avhumaniserades de förföljda och detta gäller även dagens offer för hatbrott, vilket gör att det för förövaren blir legitimt att kränka deras mänskliga rättigheter, enligt Gårdfeldt.

Ytterligare en koppling som Gårdfeldt gör är den mellan pestens 1300-tal och aidsepidemin på 1980-talet. Under medeltiden lades anklagelser fram om att pesten skulle vara ett syndastraff och oskyldiga människor pekades ut som ansvariga för epidemin. I vår egen tid, berättar Gårdfeldt, har cynismen och likgiltigheten drabbat dem som smittats av hiv och insjuknat i aids. Och så det kollektiva skuldbeläggandet som förekom av homosexuella under 1980- och 90-talen på grund av aids. Men aids fick också en positiv konsekvens då sjukdomen förenade homosexuella världen runt som en grupp, skriver Gårdfeldt.

I den historiska skissen får läsaren också reda på vad som karaktäriserat 1900-talets sena decennier i fråga om de homosexuellas rättigheter. Från 1970-talet då kyrkan försökte motverka friskförklaringen av homosexuella till det tidiga 2000-talet då striden till stor del handlar om samkönade äktenskap.

En annan viktig historisk koppling, som bör nämnas, är den Gårdfeldt gör till den nazistiska ideologin i Tredje riket. Där var målet var att föröka den ariska rasen och där homosexuella betraktades som svikare, män som inte fullgjorde sin plikt mot nationen. Därför sågs de som ett hot mot Tredje rikets anspråk att bli en världsmakt och paradoxen i det här var att en makt som så gärna ville alstra liv också törstade efter att släcka det.

Men Gårdfeldt lyfter även fram positiva fenomen och personer som representerar en överordning, vilka riskerar sin ställning och sitt privilegium, genom att visa solidaritet med de underordnade, i det här fallet homosexuella. En sådan person är ärkebiskopen Desmond Tutu som bidrog till störtandet av apartheidsystemet i Sydafrika. En man, en kyrkans representant, som erkänner de underordnades människovärde och som inte nöjde sig med att svarta skulle få samma rättigheter som vita och som bland annat uttalat; ”förföljelse av homosexuella är lika orättfärdigt som apartheid”. Genom att plocka in personer som Desmond Tutu nyanserar Gårdfeldt bilden av kristenheten.

Ytterligare ett exempel på situationen för dagens hbt-personer som avhandlas här är flyktingpolitiken, ett område inom vilket bland andra Sverige kritiseras av Gårdfeldt. Länder som Sverige eller Storbritannien, demokratiska länder som fördömer statligt sanktionerat våld mot homosexuella – vilket enligt Gårdfeldt förekommer i bland annat Saudiarabien och Iran – har visat prov på en människosyn om att ”alla människor har samma värde, men alla människors människovärde är inte lika skyddsvärt”. Hbt-personer kan nämligen avvisas till länder där de riskerar att förföljas och dödas.

Hatar gud bögar? är en viktig pusselbit för att förklara hur vårt heteronormativa samhälle fungerar. Den här avhandlingen behövs för att upplysa om och synliggöra ingrodda föreställningar och diskrimineringsmetoder samt för att ruska om de normer som råder, vilka utesluter dem som inte är heterosexuella. Gårdfeldt intar inte rollen av en opartisk, objektiv och kylig forskare, utan skriver emotionellt och engagerat, vilket inte ger avkall på den vetenskapliga och sakliga kvalitén. Som den avhandling den är karaktäriseras Hatar gud bögar? av ett akademiskt och stundom svårtuggat språk. Men Gårdfeldts personliga engagemang genomsyrar avhandlingen rakt igenom och det gör den väldigt personlig och rolig att läsa. Samtidigt blir detta till en svaghet ibland i form av en övertydlighet och lite väl känslomässiga beskrivningar.

Gårdfeldts bok saknar, tack och lov, den torftighet som kan finnas i verk som enbart är förankrade i litteraturhänvisningar och skrivna utan fältstudier som involverar riktiga personer. Här figurerar riktiga människor, men något ovanligt är nog det faktum att personerna uppträder, nästan samtliga i alla fall, på bild med namn. Detta skänker dock avhandlingen en mer autentisk och dokumentär känsla än om personerna skulle vara anonymiserade.
Och så är den skriven av en kyrkans man och det blir extra intressant med ett dokument betraktat dels med prästens –
den överordnades ögon – dels med den underordnades ögon, det vill säga med perspektiv ur den homosexuella minoriteten.

Hatar Gud bögar? är ett välbehövligt alster i vår samtid. Ett nödvändigt sådant. Det vore intressant att se hur avhandlingen skulle tas emot om den översattes, med bibehållen titel, till språk som talas i strikt katolska länder. Jag darrar vid tanken vilket ramaskri det skulle bli bara över själva rubriken.

Agnes Franzén