Musik om renen, naturen och att skydda sina traditionella marker

Mirja Palo är den klassiskt skolade sångerskan från Jokkmokk som bytte ut opera mot folk-electro och nu på sin första EP ”Bávllosa divttat” har tonsatt den samiske poeten Paulus Utsis dikter. – Paulus dikter skildrar den verklighet vi fortfarande lever i, trots att de är från 1970-talet. Jag ville tonsätta dem med musik som speglar både människors känslolägen och vädrets skiftningar, säger hon inför releasekonserten 30 maj.

reportage | 2020-05-30
Av: Clara Lee Lundberg
Mirja Palo släpper nu EP-n "Bávllosa divttat".

Mirja Palo släpper nu EP-n "Bávllosa divttat". Foto: Pär Bäckström

Det är en imponerande debutskiva som Mirja Palo har släppt.
Drömska, dramatiska och välkomponerande arrangemang där det finska stränginstrumentet kantele möter samisk poesi som sjungs fram med lika delar skörhet och styrka. Mirja Palo, som växte upp i Arvidsjaur i Norrbotten, visste redan som liten att hon ville hålla på musik och började tidigt att studera:
– Jag gick på kommunala musikskolan, sjöng i kyrkokör, och spelade piano, orgel och fiol. Efter gymnasiet gick jag förberedande musikkurser på folkhögskola och sedan flyttade jag till Malmö där jag kom in på Musik-högskolan. Jag var helt inställd på att jobba med klassisk sång, min dröm var att bli operasångerska.

Efter att tagit examen från Musikhögskolan och jobbat hårt i en bransch med mycket krav och osäkerhet tog Mirja en paus från sången, och gick ett år på Lantbruksuniversitetet. Efter det följde flera år av jobb på turiststationer och fjällstugor i norra Sverige.

– När jag kom tillbaka till mina hemtrakter i Norrbotten, efter en längre period i södra Sverige, så upptäckte jag den koloniala historien som finns här och som jag inte hade tänkt så mycket på, förklarar hon. Jag är inte själv same, men Arvidsjaur där jag är uppvuxen är ett samiskt område, och när jag flyttade tillbaka träffade jag också min sambo och pappan till mina barn som är same och jobbar inom renskötseln. Så genom honom och det liv vi lever nu har jag fått en större förståelse för den samiska kulturen.

Paulus Utsi stiger i land från roddbåt efter att ha fiskat. Jokkmokk, 17 juli 1948.

Paulus Utsi stiger i land från roddbåt efter att ha fiskat. Jokkmokk, 17 juli 1948. Foto: Foto:Okänd/Nordiska museet.

Att försöka lära sig samiska är en del av det nya livet som Mirja lever, och det var i samband med ett 100-årsjubileum för den samiske poeten Paulus Utsi som fröet till EP:n Bávllosa divttat föddes.

– Jag har alltid varit intresserad av naturlyrik och hade läst några av Paulus dikter tidigare. Min relation till honom förstärktes ytterligare när jag jobbade i det område han kommer ifrån, och som han beskriver i sina dikter.
Han skulle ha fyllt hundra år 2018 och i samband med det framförde jag en dikt av Paulus, tonsatt av Magnus Sjögren, i kyrkkåtan i Vaisaluokta. Jag var väldigt ödmjuk inför uppdraget att tolka en så viktig samisk poet, men det togs väl emot och det gav mig mod att fortsätta jobba med Paulus dikter.

Den samiske poeten Paulus Utsi föddes 1918 i Lyngseidet i Troms i Norge och dog 1975 i Suorva, Jokkmokks kommun i Sverige. Hans dikter har bland annat tonsatts och framförts av gruppen Norrlåtar och folksångerskan Turid.

– Många av hans dikter skildrar den verklighet som vi fortfarande lever i, trots att de skrevs på 70-talet, säger Mirja Palo. Han skriver om naturens skiftningar, om renens betydelse, det samiska folkets prövningar, men också om hur företag med ekonomiska intressen invaderade det samiska landskapet. Ett exempel är det stora vattenmagasinet som byggdes för att utnyttja Lule Älvs vattenkraft, och som tvingade honom och många andra samer att flytta från sina hem. Sånt pågår ju fortfarande i Sápmi. När jag flyttade tillbaka hit så pågick processen att starta en gruva i Gállok utanför Jokkmokk, och det var bara en i raden av ingrepp. Det finns ett ständigt hot mot urfolks rätt att bedriva sina traditionella näringar, inte bara i Sverige utan i hela världen.

Naturen spelar en viktig roll i Paulus Utsis dikter som Mirja Palo nu har tonsatt.

Naturen spelar en viktig roll i Paulus Utsis dikter som Mirja Palo nu har tonsatt. Foto: Pär Bäckström

Inför arbetet med skivan tog Mirja Palo kontakt med Stina Kuoljok Huuva, ett av Paulus Utsis barnbarn som äger rättigheterna till hans texter och som har möjliggjort användandet av material som tidigare inte givits ut.

– Jag fick också hjälp med uttal och översättning av Paulus dikter av en vän till familjen. Även om jag kunde lite samiska så kändes det jättesvårt i början att veta hur jag skulle tolka texterna, så hon läste in alla dikter så att jag kunde lyssna. Sen när jag själv började spela in skickade jag alltid inspelningarna till henne så att hon kunde korrigera och rätt till uttal och betoningar.

På skivan medverkar bland andra folkmusikern Sara Parkman, trummisen Markus Larsson, konstnären Inga Wiktoria Påve och Anna-Kajsa Nutti som framför dikter i flera av låtarna.

– Jag ville lyfta fram den tematik som Paulus Utsi har i sina dikter; renskötsel, renens roll i den samiska kulturen, djurens förhållande till naturen, landskapet och människorna som rör sig där. Jag ville bygga den världen runt hans ord och låta dem klinga i universum.

De senaste åren har samiska erfarenheter och historia tagit mycket större plats i den svenska populärkulturen. Filmen Sameblod, Augustpris-vinnande boken Aednan (Linnea Axelsson) och artister som Maxida Märak och du själv. Varför tror du att det händer just nu?

– Jag tror att gruvprojektet i Gállok och den uppmärksamhet det fick blev en ögonöppnare för många utanför den samiska gemenskapen. Minoriteterna i Sverige har väl överlag blivit mer synliga, och den samiska kulturen och språken har väl gått i bräschen för det tror jag. Det har varit ett gäng väldigt starka samiska kulturpersonligheter som har tagit plats i debatten, och att identitetsfrågan har varit en så stark politisk fråga tror jag har bidragit till att det även återspeglats inom kulturen.

Mirja Palo med instrumentet kantele.

Mirja Palo med instrumentet kantele. Foto: Pär Bäckström

På frågan hur hon, som själv bor och lever i Sápmi, skulle beskriva samers situation i dagens Sverige svarar Mirja Palo att hon bara kan prata om sin egna verklighet och inte föra andras talan.

– Jag lever tillsammans med en renskötare och för oss så har klimat-förändringarna gjort att det blir svårare och svårare att jobba med renskötsel för varje år. Klimatet har förändrats så mycket att det inte finns mat till renarna, bland annat är det så stora temperaturskiftningar att marken fryser vilket gör att renarna inte kommer åt betet. Jag ser också på nära håll hur rasismen mot samer tar sig uttryck som skrämmer mig. Samtidigt upplever jag att det finns en väldig styrka, engagemang och gemenskap hos många samer som jag möter. Det ger mig hopp.

Clara Lee Lundberg
clara@labellamaffia.com

Livestreamad konsert:

Mira Palo´s releasekonsert livestreamas på Youtube den 30 maj kl 19. För att få tillgång till stream köps biljett via följande länk.

Mer information om konserten här.

Läs mer om samer från Amnesty Press

MR-DAGARNA2019: Många urfolkspersoner lider av ohälsa (16 november 2019)

MRDAGARNA2018: ”Det finns ett hat mot samer” (16 november 2018)

EUROPRIDE2018: Koloniseringen av Sápmi – en fråga för hbtqi-rörelsen? (2 augusti 2018)

Efter tvångsassimileringen av samer: När språket försvinner dör kulturen (28 april 2017)

MR-DAGARNA I GÖTEBORG: ”Det räcker inte bara med fina ord” (10 november 2015)

ÅRSMÖTET I UMEÅ: ”Kräv en sanningskommission om övergreppen mot samer” (11 maj 2005)

MR-DAGARNA I UMEÅ: Queering Sápmi lyckades bryta tystnaden bland samerna (19 november 2014)

MR-DAGARNA I UMEÅ: ”Varför har vi inte fått veta? Det här handlar ju också om Sveriges historia” (Amnesty Press 17 november 2014)

PRIDE: “Jag blev utfryst av både svenskar och mina muslimska landsmän när jag kom ut” (30 juli 2014)

ALMEDALEN: Het debatt om Sveriges nationella minoriteter och svenska staten (7 juli 2014)

Urfolk temat för MR-dagar i Luleå (Amnesty Press 18 november 2008)

Vad har en same, en dalit och en masaj gemensamt? (16 december 2006)

reportage | 2020-05-30
Av: Clara Lee Lundberg