Nobelpristagaren ingen stod upp för

Den 13 juli avled Liu Xiaobo efter att ha suttit fängslad sedan december 2008. Han fick Nobels fredspris år 2010 men fick aldrig hämta priset. Omvärlden svek Liu Xiaobo, skriver Jojje Olsson i en krönika.

Krönika | 2017-09-27
Av: Jojje Olsson
Även publicerad i AmnestyPress #3/2017
Paret Liu Xia och Liu Xiaobo. Liu Xiaobo avled 13 juli efter att ha suttit fängslad sedan 2008. Liu Xia har hållits i husarrest utan domstolsbeslut.

Paret Liu Xia och Liu Xiaobo. Liu Xiaobo avled 13 juli efter att ha suttit fängslad sedan 2008. Liu Xia har hållits i husarrest utan domstolsbeslut. Foto: Privat/Amnesty International

Det är svårt att avgöra vad som var sorgligast; Liu Xiaobos död eller efterspelet. När nobelpristagaren i slutet av juni diagnostiserades med långt framskriden levercancer uppmanade EU, USA och flera länder att Lius sista önskan om vård utomlands skulle uppfyllas. Ett hundratal nobelpristagare gick samman och skrev ett öppet brev med samma budskap, och även Nobelkommittén i Oslo utfärdade ett sällsynt uttalande om Kinas skuld då Liu inte fått nödvändig sjukvård under fångenskapen.

Men när det verkligen gällde var det ingen som vågade stå upp. För samtidigt som Liu sakta vittrade bort i ett avspärrat sjukhus, så samlades världens mäktigaste ledare vid ett G20-möte i Hamburg. Väl där yttrades inte ett enda ord om Liu offentligt; världsledarna var upptagna med att stärka sina handelsrelationer till president Xi Jinping som gavs en central roll under mötet. Human Rights Watch varnade för att flatheten ”uppmuntrar Kina att fortsätta behandla politiska aktivister illa”.

Detta blev tydligt när Liu gick ur tiden bara några dagar senare. Kina inte bara avfärdade kritiken utan protesterade även öppet mot “oansvariga kommentarer” från USA, Tyskland, Frankrike och FN:s råd för mänskliga rättigheter. Utrikesministeriets talman Geng Shuang gick så långt som att kalla Lius fredspris för ”en blasfemi” mot Nobelpriset.

Endast ett par familjemedlemmar tilläts närvara vid den hastigt genomförda begravningen. Flera av deltagarna som syntes i TV var civilklädda poliser. För att hindra företeelsen av ett minnesmärke kastades askan omedelbart ut i havet. Under en efterföljande presskonferens tvingades Lius äldsta bror upp till ett podium där han tackade kommunistpartiet för den “humana behandling” och “personliga omsorg” som familjen åtnjutit under processens gång. Han leddes sedan av scenen utan att närvarande media fick ställa frågor. Samtidigt greps tiotals aktivister och vänner som genomförde privata minnesstunder.

Sedan var det dags att ta itu med änkan Liu Xia. Hon hade försvunnit spårlöst efter begravningen, vilket förklarades med att hon var så utmattad av sorg att hon varken ville tala med media eller diplomater. Men även fast hon sades vara fri, så visste inte ens familj eller närmaste vänner var hon befann sig. Hemmet var tomt och telefonen avslagen. I skrivande stund - två månader efter begravningen - sägs Liu just ha dykt upp i Peking igen. Men anhöriga tillåts varken ringa eller besöka henne, ungefär som under de senaste sju åren av hennes helvetiska liv.

Nya uppmaningar har kommit från omvärlden om att låta Liu Xia resa utomlands om hon så önskar. Men samtidigt riktas även stark kritik mot omvärldens tafatthet. Steve Tsang, ordförande för Kinainstitutet vid anrika School for African and Oriental Studies, menade att inget land gjorde något konkret för att påverka Liu Xiaobos situation innan hans död. Likaledes har flera regeringar höjt rösten angående Liu Xia, men ingen har backat upp “kraven” med någonting av substans.

European Council of Foreign Relations noterade samtidigt att europeiska regeringar allt oftare lägger samtal om mänskliga rättigheter med Kina ”på entreprenad” till EU, FN eller civilsamhället. På så vis behöver inget enstaka land stöta sig med Peking. Enligt den tyska forskaren Katrin Kinzelbach innebär detta inte bara en begränsad inverkan. Avhållsamheten ses rentav som ett svaghetstecken, vilket ger Kinas regim ökat mod att begå liknande övergrepp även i det öppna.

Jojje Olsson.

Jojje Olsson. Foto: Privat

Stefan Löfven var på plats i Kina när Liu Xiaobos cancer tillkännagavs. Statsministern valde att vara helt tyst. Men om Liu, liksom många andra politiska fångar behandlas på detta vis, så finns heller inga garantier gällande den svenska bokförläggaren Gui Minhais hälsotillstånd.

Jojje Olsson
jojje@inbeijing.se

Jojje Olsson är journalist och författare. Hösten 2016 kom hans bok ”Det nya Kina - den repressiva stormakten”. Nästa år släpper han en bok om Gui Minhai och Peter Dahlin. Han har också bloggen InBeijing – följ Kina!.

Läs också

Kina: Poet fängslad för ”illegala affärer”- Wu Mingliangs advokat och vänner tror att gripandet beror på att han varit inblandad i en poesiantologi till minne av Liu Xiaobo (Fatta Pennan i Amnesty Press nummer 3/2017)

Amnesty kräver omedelbar frigivning av cancersjuke Nobelpristagaren Liu Xiaobo (Amnesty Press 27 juni 2017)

I Amnesty Press nummer 5/2010 finns en längre intervju med Liu Xiaobo

Krönika | 2017-09-27
Av: Jojje Olsson
Även publicerad i AmnestyPress #3/2017