På Paradise Hotel

Medan EU har försökt stängt sina gränser för asylsökande och migranter finns människorna kvar, som på Samos i Grekland. Jennie Aquilonius träffar frivilliga från hela världen som har kommit för att hjälpa människor på flykt.

Krönika | 2016-09-24
Av: Jennie Aquilonius
Även publicerad i AmnestyPress #3/2016
Jennie Aquilonius

Jennie Aquilonius Foto: Privat

Den lille pojken håller hårt om sin boll. Hans bruna ögon ser skeptiskt på mig. De andra volontärerna visar flyktingbarn i olika åldrar hur de ska göra för att förvandla pappersbitarna till valar. Saxar, pennor och lim skickas runt i skuggan under träden. En del gravida kvinnor och kvinnor med barn har fått flytta in här på Paradise Hotel i stället för att bo i tälten i flyktinglägret. Vi befinner oss i Vathi, huvudstad på den grekiska ön Samos som ligger ett par kilometer från den turkiska gränsen.

Jag har tagit en av mina tre semesterveckor för att volontärarbeta med Samos Volunteers. Det är en organisation som försöker skapa en dräglig tillvaro för de drygt 900 flyktingar som i dag bor på ön. Mellan januari 2015 och augusti 2016 har enligt UNHCR över 117 000 personer klivit iland på Samos. Volontärerna delar ut kläder och hygienprodukter, målar schackbräden av pappkartonger, håller kurser i engelska, bygger ventilationssystem av plywood och vattenflaskor och har skapat ett litet barnbibliotek med böcker på bland annat arabiska, farsi, grekiska och engelska.

Jag lyckas vika en val, men pojken är inte särskilt imponerad. I stället börjar han göra prickar på papperet. Ger pennan till mig. Jag ska också göra prickar. Han ser till att vi får ungefär lika mycket pricktid. Så vill han att vi ska kasta bollen mellan oss. Han skrattar när den kommer rullande. Han skrattar, men han hade lika gärna kunnat vara Alan Kurdi, den syriske pojken som drunknade på vägen till Europa och vars bild den 3 september 2015 fick människor världen över att vakna.

Jag är, trots omständigheterna, lycklig här. Efter det senaste årets flyktingdebatt i Sverige ger de här volontärerna, som har tagit sin tid och sina pengar för att hjälpa andra, nytt hopp. Som den amerikanske marinsoldaten, han som hade krigat i Irak. Han som förlorade sin flickvän och sin hund och till slut bestämde sig för att begå självmord genom att åka och slåss med kurderna mot IS, Islamiska staten. I stället hamnade han på den grekiska ön Lesbos och drog upp flyktingar ur havet tillsammans med organisationen Northern Lights. Han säger att han har hittat viljan att leva igen, genom att hjälpa andra. Nu bygger han en gunga till barnen i Samoslägret tillsammans med en träslöjdslärarinna från Skottland.

Här finns också paret från Nya Zeeland, den bullrige rumänske killen och italienskan från Milano som var här i mars och kom tillbaka. Här finns den brittiska kvinnan som börjar gråta när hon skjutsar mig till klädlagret. Hon har varit ledig för första gången på två veckor sedan hon kom till Samos och upplevelserna har hunnit ikapp. Hon pratar om de fina personerna som hon har träffat och det hemska liv de tvingas leva. Hon bestämmer sig för att stanna några veckor till och ta över en kurs i engelska. Kvinnan som har kursen ska åka hem. Hon säger att det svåra inte är att vara här, utan att komma hem till vardagen igen.

Efter EU:s avtal med Turkiet blev flyktinglägret på Samos ett ”closed detention centre”, vilket innebär att flyktingar hålls instängda i 25 dagar innan de får röra sig fritt. The Guardian rapporterade nyligen att 50 000 människor är strandsatta i Grekland. Många lever under svåra förhållanden i flyktinglägren, med ovissheten om framtiden som en dimma omkring sig.

Jag tillbringar större delen av min vecka i ”The Warehouse”. Sorterar kläder i lådor. Kortärmat och långärmat och tror ni att den här kan fungera som hijab? Och varför skickar folk skidoveraller? Det är konstant brist på byxor och skor till män, BH:ar och underkläder till kvinnor. Jag får upp en Bamse-t-shirt och blir lite glad. Någon i Sverige har vikt ihop den, lagt den i en låda och skickat hit den. Kanske kommer den att bäras av en liten skrattande pojke med en boll.

Jennie Aquilonius
[email protected]
Jennie Aquilonius är frilansjournalist

Läs mer av Jennie Aquilonius i Amnesty Press

ALMEDALEN2016: Konflikter i medieskugga (9 juli 2016)

ALMEDALEN2016: ”Ett mörkt år för asylrätten (8 juli 2016)

ALMEDALEN2016: Stor utsatthet för kvinnor på flykt (8 juli 2016)

ALMEDALEN2016: Nya vittnesmål om våld och hot på asylboenden (7 juli 2016)

Estland: Nu en hbtq-pionjär i det tidigare Sovjetunionen (25 augusti 2015)

Nu är homosexualitet lagligt i Moçambique (Amnesty Press nummer 1/2015)

Krönika | 2016-09-24
Av: Jennie Aquilonius
Även publicerad i AmnestyPress #3/2016