Nu är homosexualitet lagligt i Moçambique

I somras togs den sista lagliga resten mot homosexualitet bort i Moçambique. – Många tror att homosexualitet är en psykisk sjukdom eller något personen har valt. Därför jobbar vi mycket med information, berättar Carina Capitine på Lambda.

Transpersonen Jossy har flyttat hem igen och försonats med sin familj. Foto: Carlos Zaya

Det bankas och byggs. Fräscha moderna bostäder tar form. Några meter till höger om byggområdet leker barn i en sophög. I vägens röda sand ligger vattenflaskor, en halv kokosnöt och de svarta plastpåsarna som finns i alla butiker. Vägen leder in bland små hus av omålat tegel med plåtskivor som tak. Det märks att Moçambique är ett av världens fattigaste länder och samtidigt har en av Afrikas snabbast växande ekonomier.

22-åriga Jossy visar in i huset där hon bor med sin familj. En familj som hon lämnade för några år sedan. De ser henne som man och menade att hon skämde ut familjen genom att gå och klä sig som en kvinna.
– Min pappa slog mig ibland, berättar hon. Jag förstod inte varför och kände mig mer och mer sårad. Mamma gillade inte heller mitt beteende och stod bakom bestraffningarna. Till slut flyttade jag hemifrån.

Ljuset som reflekteras i örhänget i höger öra. Försiktiga rörelser. Ett leende som ofta kikar fram. Jossy berättar att hon bodde själv i fyra år och försörjde sig som frisör. Saknaden efter den kärlek som ändå funnits hos föräldrarna blev dock för stark och till slut flyttade hon hem igen. Sedan dess har familjen inte gett ifrån sig ett negativt pip.
– De tittar men de säger inget, förklarar Jossy. Som om de ser situationen som ett förlorat krig, ”det finns inget vi kan göra, så vi får leva med det”. Jag tror att förändringen beror på att hbtq-personer oftare tas upp i medierna och syns mer i samhället nu. Min familj har haft tid att vänja sig.

Ett gult hus bakom grönt järnstaket i skugga från ett limeträd. Trafiken väsnas på Avenida Vladimir Lenin. Innan-för den vita snirkliga gallergrinden finns Lambda, den enda organisationen för sexuella minoriteters rättigheter i Moçambique. Ordförande Danilo da Silva sitter på andra sidan bordet och har ett stramt kroppsspråk. För honom var det en stor stund i juli 2014 när Moçambique bytte ut sin brottsbalk från år 1887 och paragrafen om ”brott mot naturens ordning” försvann.
– Det kändes som en seger, säger han.

Danilo da Silva, ordförande i Lambda, ser den nya brottsbalken som en stor seger. Foto: Carlos Zaya

Under fem år hade Lambda försökt påverka utformningen av brottsbalken tillsammans med andra organisationer. Argumenterat, skrivit förslag, publicerat artiklar, informerat, deltagit i möten och drivit opinionsbildning. Enligt Danilo da Silva användes inte längre paragrafen aktivt mot hbtq-personer men lagändringen innebär en försäkran om att människor inte heller i framtiden kommer att straffas för sin sexualitet.

– Det är ett stort steg, särskilt när vi jämför med trenden som syns i andra delar av Afrika, säger han. Moçambique sticker ut som progressivt.

Danilo da Silva tror att beslutet blev möjligt tack vare den politiska miljön, att homosexualitet inte används som ett politiskt slagträ och att konstitutionen inte tillåter diskriminering på grund av sexuell läggning. Den förre presidenten Joaquim Chissano har också uppmanat afrikanska ledare att vara mer toleranta mot sexuella minoriteter. Ett annat av Lambdas krav som uppfylldes var att lagen om våld i hemmet nu även inkluderar samkönade par, tidigare gällde den bara för kvinnor i heterosexuella förhållanden.

Danilo da Silva berättar att det fortfarande finns problem med negativa attityder, stigma och diskriminering. En rapport från det nationella hälsoinstitutet visar att 2,6 procent av män som har sex med män har blivit utsatta för våld på grund av sin sexuella läggning.
– Det fysiska och psykologiska våldet utövas framför allt av föräldrar och syskon. Det psykologiska våldet kan yttra sig genom att föräldrarna, om du är ung, inte betalar dina räkningar och skolavgifter eller att du inte får mat.

Hbtq-personer kan också utsättas för traditionella eller religiösa behandlingar där ”demonen ska drivas ut”. En del börjar själva tro att de är besatta.
– Familjen är ofta länken till samhället, har kontakter som kan ge jobb och så vidare. Det kostar mycket för en person att förlora det stödet. Då kan det hända att de anpassar sig till normen., påpekar Danilo da Silva.

Carina Capitine arbetar som informatör på Lambda. Foto: Carlos Zaya

Lambdas informatör Carina Capitine jobbar mot de negativa attityderna. Hon sitter vid bordets kortsida och bakom henne står ett träskåp med böcker som ”História da sexualidade III” och ”Sex and politics in South Africa”.
– Många tror att homosexualitet är en synd, att det är en psykisk sjukdom eller något personen har valt. Därför jobbar vi mycket med information, berättar hon.

Lambda ordnar också kulturella evenemang och erbjuder stödgrupper. De kämpar för att få bli registrerade som en officiell organisation men har på sju år inte fått någon reaktion från regeringen. FN:s kommitté för mänskliga rättigheter har uppmanat den moçambikiska regeringen att erkänna organisationen.
Sverige stöttar Lambda ekonomiskt och politiskt. Bland annat är ambassadbilarnas bakrutor prydda med en liten regnbågsflagga.

– Det betyder att det är fler än vi som driver frågan. Regeringen tenderar tyvärr att lyssna mer på sina bilaterala partners än på sitt folk, även om det håller på att förändras, säger Danilo da Silva. Och något har hänt.
– Alltfler unga personer är bekväma med att komma ut och medierna är inte längre lika rädda för att ta i ämnet. När vi startade Lambda år 2006 räckte det med att nämna homosexualitet för att väcka starka negativa reaktioner hos folk, säger han.

Transpersonen Jossy känner sig trygg och accepterad bland sina vänner men tycker att det generellt är svårt att ses som homosexuell i Moçambique. Folk kommer med nedsättande kommentarer och en del hbtq-personer har blivit attackerade på gatan. Det är svårt att få ett jobb. Hon suckar, ler sedan brett och säger att det är lätt att hitta en kortvarig pojkvän men att stadiga relationer är svårare.
– Jag tror att många vill men de har bara levt i heterosexuella relationer och den sociala pressen sätter stopp. Samma personer anser att det är okej med tillfälliga förbindelser, säger hon.

Jossy känner inte till den nya brottsbalken där homosexualitet blivit lagligt men ser att det har skett en förändring. Om folk tidigare tittade snett har de flesta i dag respekt i blicken. Men det finns fortfarande mycket att göra. Jossy skrattar igen och säger att hon inte vill bo kvar här i Moçambique:
– Jag skulle vilja bo i USA, England eller Frankrike, ha en make och vara lycklig. Och så skulle jag vilja bli fotomodell.

Text: Jennie Aquilonius
[email protected]
Bild: Carlos Zaya
[email protected]

OBS! OBS! I papperstidningen finns dessvärre ett grovt faktafel i nedanstående bakgrund. Sydafrika var inte först i världen med att tillåta samkönade äktenskap, det var Nederländerna. Sydafrika var däremot först i Afrika. Vi beklagar misstaget.

Ulf B Andersson

Bakgrund/Hbtq i Afrika

I 36 afrikanska länder är samkönat sex kriminaliserat och i Nigeria och Gambia skärptes förra året lagstiftningen mot homosexuella. I Tchad antogs en ny lag där samkönat sex kriminaliseras och kan bestraffas med upp till 20 års fängelse. I Uganda upphävde konstitutionsdomstolen av tekniska orsaker den skärpta lagen mot homosexualitet som började gälla i februari 2014. Ett nytt lagförslag förbereds nu i parlamentet. I Sydafrika finns sedan apartheids avskaffande år 1994 ett förbud i författningen mot diskriminering på grund av sexuell läggning och år 2006 blev landet först i världen med att tillåta samkönade äktenskap.
Ulf B Andersson