Flyktingar från Syrien – brickor i Erdoğans maktspel

I Turkiet sprider sig rädslan bland flyktingar från Syrien. Det har vuxit fram en arabofobi i Turkiet och president Recep Tayyip Erdoğan använder flyktingar som brickor i sitt maktspel, rapporterar Joakim Medin från Istanbul.

Krönika | 2019-12-10
Av: Joakim Medin
Även publicerad i AmnestyPress #4/2019
Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan.

Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan. Foto: Wikimedia

22-åringen som serverar mig en kopp te i ett kafé i Istanbul säger att jag kan kalla honom Mohammed, då han inte vågar ha sitt riktiga namn i en artikel. Mohammed bor och arbetar i Istanbul sedan flera år men är egentligen registrerad i en annan ort i Turkiet. Tidigare i år beslutade inrikesministeriet att alla syriska flyktingar måste återvända till platserna där de är registrerade. De hade fram till den 31 oktober på sig.

Ingen vet vad som händer med de syrier som stannat kvar i Istanbul efter deadline, eller just hur hårt staten kan komma att agera mot dem. Mohammed är rädd. Han är försiktig när han talar arabiska ute på gatorna. Han undviker områden där han vet att det finns många civilpoliser. Det talas om syrier som blivit bortförda till deporteringscenter.

Den politiska tonen mot syrierna i Turkiet har märkbart hårdnat under 2019. Flyktingarna blev en debattfråga i samband med lokalvalen i våras, när det hette att de är ”för många”. Turkiet har förvisso tagit emot 3,6 miljoner syrier, vilket är långt fler än vad hela Europa har velat ta emot. Under de senaste åren har en allt starkare främlingsfientlighet vuxit fram i Turkiet. Orsakerna är de samma som i Europa: flyktingarna uppfattas stjäla arbetstillfällen, de anses leva som parasiter på samhällskroppen, deras kultur och värderingar ses som ett hot mot den inhemska livsstilen. Men istället för en allmän islamofobi har det i Turkiet vuxit fram en arabofobi.

Vid en Istanbulkonferens om denna xenofobi hör jag den turkiska statsvetaren Pinar Uyan Semerci berätta om sina undersökningar bland anhängare till landets samtliga större partier. Sekulära väljare, kurdiska progressiva väljare, religiösa konservativa väljare som stödjer president Recep Tayyip Erdoğan – alla har de i någon utsträckning gett uttryck för ovanstående åsikter. De anser att flyktingarna är orättvist gynnade, har privilegier som medborgare inte har, och att de måste ge sig av.

Ras al-Ayn i norra Syrien den 11 oktober 2019 när turkiskt flyg anföll under sin offensiv för att ta kontroll över kurdiskt kontrollerade områden.

Ras al-Ayn i norra Syrien den 11 oktober 2019 när turkiskt flyg anföll under sin offensiv för att ta kontroll över kurdiskt kontrollerade områden. Foto: A. Lourie/VoA/Wikimedia

Populisten Erdoğan har anpassat sig efter hur vinden blåser. Han har övergivit tidigare retorik när han talade om syrierna som ”gäster” med sunni-religiösa termer. Idag varnar Erdoğan å ena sidan att han ska skicka samtliga syrier till Europa, om inte EU slutar att kritisera hans styre och övergrepp. Å andra sidan talar han öppet om att skicka två miljoner syrier till en ”säkerhetszon” som har upprättats på ockuperad mark i norra Syrien, sedan den turkiska armén invaderade och fördrev den syriskkurdiska befolkningen där i oktober.

Turkiet genomför också betydligt mer ljusskygga deportationer av syrier. Den 25 oktober släppte Amnesty International rapporten ”Sent to a War Zone” som samlar vittnesmål om hur flyktingar arresterats och sedan i somras har tvingats återvända till den krigsdrabbade Idlib-provinsen i Syrien. Andra människorättsorganisationer har bekräftat uppgifterna i egna rapporter.

Allting tyder också på att dessa illegala deportationer fortsätter. Det är dels ett brott mot flyktingavtalet som Turkiet undertecknat med EU-kommissionen och det underminerar bilden av Turkiet som ett säkert tredje land för asylsökande flyktingar. Men ingenting tyder på att EU:s medlemsländer idag skulle kunna enas om en annan politik som bättre hjälper syrierna.

Berättelsen om de syriska flyktingarna är en historia om otillräcklig assistans och om ett svek från omvärlden. Nu fruktar de både vad den upptrissade främlingsfientligheten i Turkiet kan leda till och vilka konsekvenser det blir när de reduceras till föga annat än brickor i president Erdoğans maktspel och populism.

Joakim Medin.

Joakim Medin. Foto: Kristian Borg

Joakim Medin
info@joakimmedin.se

Joakim Medin är journalist och författare. Hans senaste bok är ”Thailandssvenskarna” (Verbal förlag).

Fotnot: Denna krönika publiceras också i Amnesty Press nummer 4/2019 som utkommer 20 december.

Krönika | 2019-12-10
Av: Joakim Medin
Även publicerad i AmnestyPress #4/2019