Korsdrag i lyxens Los Angeles

Sofia Coppola fortsätter i denna film att etablera sig som en regissör med en alldeles speciell balans mellan populärmusik, läckert foto och ett lågmält hanterande av filmens dialogscener. Och för det mesta så fungerar denna balans mellan dessa element även i denna hennes senaste film ”The Bling Ring”.

Emma Watson, Israel Broussard, Katie Chang och Taissa Farmiga i "The Bling Ring". Foto: Merrick Morton/SF

Film: The Bling Ring
Regi: Sofia Coppola
Manus: Sofia Coppola, Nancy Jo Sales
Skådespelare: Katie Chang, Emma Watson, Israel Broussard, Claire Julien
Land: USA, Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Japan

Liksom ofta i Sofia Coppolas tidigare produktioner så är en av stöttepelarna även för denna film det färgstarka gestaltandet av den strandsatta människan, letande efter att kort sagt fördriva sin tid. Ett berättargrepp som leder till att hon härigenom injicerat sina filmer med både känslan av att allt kan hända i hennes filmer, då färdplan till stor del saknas. Men även med en filmisk intimitet, då det kort sagt är ovanligt att se skådespelare utan stora orkestrerade repliker och tydliga avsikter.

Men i denna hennes senaste film, ”The Bling Ring”, så fungerar just detta grepp inte fullt lika väl. Detta av den enkla anledningen av att filmen tar sin grund i verkligheten, i en spektakulär historia om ett gäng blasé och välbeställda ungdomar som använde sig av internet för att söka reda på och i höga klackar promenera in för att råna olika celebriteters hemadresser på smycken, handväskor och annat bling, under tidpunkter då kändisarna själva enligt Internets skvaller befann sig hemifrån, på olika galor, eller filminspelningar.

Spektakulärt i sin ovanlighet är det absolut. Men det som filmen dock nästan till fullo saknar när vi får följa gänget någonstans mellan stämningarna av den sexuella attraktionen mellan filmens två huvudkaraktärer och inbrottets smått nerviga presentation är en avreseort. Vi saknar nämligen stora delar av all dialog som är karaktärsbyggande i denna film. En dialog som i kontrast till Sofia Coppolas stora genombrott ”Lost In Translation” (2003) här hade behövts i något högre grad för att känslomässigt ladda handlingarna med någon form av driven substans. Och det är synd, då detta kan göras med mycket små medel.

Men samtidigt så är filmen också stundtals dråpligt rolig i sin dialog ifrån de olika karaktärerna i gänget som bara i förbifarten förmodar och tar för givet att de ska växa upp för att rädda världen, regnskogen, eller något sånt. Fraser som tagna ifrån de plastiga celebritetskoncept som till exempel den för filmen centrala nutidssymbolen Paris Hilton gestaltar. Dessutom är filmens foto och musik härtill läckert och effektivt gestaltat. Men trots att det ibland mer känns som en snygg musikvideo än en film så är det ett pris som i slutändan, brister till trots, står väl värt att betala.

Andreas von Scherling