Vägen till helvetet

filmer | 2006-05-04

Titel: The Road to Guantánamo
Regi: Michael Winterbottom och Mat Whitecross
Medverkande: Rizwan Ahmed, Farhad Harun, Arfan Usman, Waqar Siddiqui med flera.
Land: Storbritannien (Inspelad i Storbritannien, Afghanistan, Pakistan och Iran)
Premiär: 5 maj

Ibland avgör slumpen. Du befinner dig på fel plats vid fel tidpunkt och hamnar i en situation du aldrig har kunnat föreställa dig i dina mörkaste mardrömmar. Det råkade de tre brittiska muslimerna Asif Iqbal, Shafiq Rasul och Ruhel Ahmed ut för, vars öde nu har fått ett ansikte i filmen The road to Guantánamo.

De kom att kallas för ”The Tipton Three” efter staden Tipton i Storbritannien som de växte upp i.
Drygt tio dagar efter 11-septemberattacken mot World Trade Center reser Asif till Pakistan för att gifta sig. Några dagar senare kommer hans vänner Shafiq, Ruhel och Monir Ali ner. Samtliga är i 20-års åldern.

Filmen bjuder på vackert landskap mitt i all tragik.

I luften hänger ett tungt hot över grannlandet Afghanistan, man säger att det ska utsättas för bombanfall. USA:s president George W Bush har inlett kriget mot terrorismen och jakten på Usama bin Ladin och hans anhängare. I en moské får vännerna höra talas om att det finns en möjlighet att med busstransport ta sig till Afghanistan för att hjälpa folket. Tillsammans med ytterligare en ung man, Zahid som är Shafiqs kusin, beger de sig ut på resan som skulle bli ett äventyr och en insats för det afghanska folket.

I Afghanistan avlöser händelserna varandra snabbt. Männen ramlar in i amerikanernas krig mot talibanerna. Ett inferno - bombregn som faller ner, människor som dör. De blir vittne till att människor som fortfarande lever kastas ner i massgravar. Utan möjlighet att ta sig hem blir de kvar allt längre i krigszonen. I december befinner de sig i det sista talibanfästet Kunduz. Nu går det ännu fortare, som tittare blir det svårt att hänga med i detta kaos. Monir försvinner och de får aldrig veta vad som hände med honom, de tror dock att han dog i ett fånguppror.

Talibanerna tvingas att lämna ifrån sig makten. När talibankrigare, civila och stridande från andra länder försöker lämna Kunduz stoppas de av Norra alliansen, den afghanska grupp som är allierad med USA i kriget mot talibanerna. De blir bestulna på sina ägdodelar och vissa misshandlas. Människomassan knuffas in i en container, bland dem finns Asif, Shafiq, Ruhel och Zahid. Där inne bultar och skriker människor på hjälp. Det är svårt att andas och människor dör. En av männen kramar ur en trasa för att få i sig vätska.

  • Jag var som en zombie, jag kunde känna stanken av död, berättar en av de verkliga huvudpersonerna efteråt.

De fraktas de till det överfyllda fängelset Sherberghan. Flera dagar kan gå utan att de får bröd eller vatten och de får turas om att sova för att det är så trångt. Efter att Röda korset anländer får fångarna det lite bättre,** men de förhörs och utsätts för kränkande behandling. Trots att de tror att de ska släppas inträffar det inte, utan Zahid blir kvar i fängelset medan de andra tre förs till flygbasen i Kandahar som blir ett fängelse för misstänkta medlemmar av al-Qaida.

The road to Guantánamo.

Asif, Shafiq och Zahid är nu i amerikanskt förvar. Vid ankomsten får de ligga på marken med huvor och lyssna till hundskall. De släpas över marken med bakbundna händer. Fångarna får inte prata eller se på vakterna, det är hett på dagen och iskallt på natten, de väcks en gång i timmen, de får springa med fotkedjor, deras kläder blir kastade i urin. Förhören som hålls kan gå till på följande sätt: Du är al-Qaida! Nej, svarar en av dem. Och så fälls han med ett slag i nacken.

Efter drygt två veckor på flygbasen är det dags för förflyttning. Asif och Shafiq kläs av, kroppsvisiteras, fotograferas och får sina huvuden rakade. De får springa nakna med huvor ackompanjerade av hundskall. De orangefärgade overallerna, huvorna och öronlurarna åker på. Ruhel blir kvar i Kandahar, medan de andra förs till Kuba. Han förs dock dit senare. Sommaren därpå, 2002, transporteras de till det nybyggda Camp Delta.

Det är i Guantánamo som filmen sparkar igång. Allt annat har varit ett förspel. Man skulle kunna beskriva Sherberghan som ett första gradens helvete, flygbasen som ett andra gradens och Guantánamo som helvetet personifierat. Alla föreställningar som man har haft och alla bilder som man har sett från både Camp X-Ray och Camp Delta bekräftas.

Manipulerade förhör, misshandel, vakter som sparkar på Koranen och isoleringscellen: Här finns en krok på golvet där fången kedjas fast på huk med händerna mellan benen. Där kan han få sitta i allt från en timme och upp till sex timmar. I rummet ekar musiken högre än alla ravepartyn och Ibizadiskotek i hela världen. Lamporna blinkar fort.

I mars 2004 släpps ”The Tipton Three” och förs hem till Storbritannien, landet som de lämnade i september 2001 för att Asif skulle gifta sig i Pakistan. Två år har de suttit inspärrade utan rättegång. De friges utan att åtalas.

The road to Guantánamo är en blandning av spelfilm och dokumentär. På filmfestivalen i Berlin i år belönades den med Silverbjörnen för bästa regi. Filmskaparen Michael Winterbottom är känd sedan tidigare för bland annat filmen Welcome to Sarajevo.

Med den här filmen har han och medregissören Mat Whitecross givit världen ett oerhört viktigt dokument över vår samtid. Filmen måste betraktas i ljuset av 11 september och kriget mot terrorismen. The road to Guantánamo är en påminnelse om att det har gått alldeles för långt. Och den tar sin början när kriget mot terrorismen ännu inte hunnit eskalera i omvärldens medvetande.

The road to Guantánamo gör ont. Den blir liksom fysiskt påtaglig och jag mår nästan illa. Därför är den ruggigt bra. Något rörig bara, då det gäller att i allt kaos hålla reda på de tre huvudpersonerna som spelas av skådespelare och de riktiga ”The Tipton Three” som själva är med och berättar.
Blandningen av verklighet och spelad verklighet fungerar ganska långt. Hoppen i tiden, mellan de spelade personerna i helvetet och de riktiga Asif, Shafiq och Rasul som gått igenom det och berättar om det gör att filmen förankras i verkligheten. Samtidigt blir det mycket att hålla reda på och kaoset förflyttas delvis till min hjärna. Men det kanske är meningen.

Den här skildringen av de amerikanska fånglägren i kriget mot terrorismen borde ses av alla. Den är ytterligare ett smakprov på hur stater med storhetsvansinne gör allt för att frälsa världen från det onda och hur det, i deras ögon, rättfärdigar alla inhumana metoder.

Mer än 750 fångar har varit fängslade **på Guantánamo Bay. Bara tio har åtalats. Ingen har hittills befunnits skyldig till något brott.

Agnes Franzén, praktikant Amnesty Press

filmer | 2006-05-04