Lågmält drama om livet efter kriget

Titel: Grbavica- läker tiden alla sår?
Regi: Jasmila Zbanic
Medverkande: Mirjana Karanovic, Luna Mijovic, Leon Lucev, Kenan Catic
Land: Bosnien/Kroatien/Österrike/Tyskland
Premiär: 13 oktober

I början av oktober 1995 proklamerades vapenvila vid fronterna i kriget i Bosnien och 20 november 1995 undertecknades ett fredsavtal i Dayton av Slobodan Milosevic, Serbiens president, Alija Izetbegovic, Bosnien-Hercegovinas president och Franjo Tudjman, Kroatiens president. I dag är de alla tre döda, men i Bosnien lever människorna fortfarande i skuggan av kriget. Konflikterna på Balkan på 1990-talet har till stor del glömts bort av omvärlden och valet nyligen i Bosnien väckte inget större intresse i övriga Europa.
Trots att elva år har gått sedan freden upptäcks nya massgravar och i Haag fortsätter rättegångarna vid FN:s krigsförbrytartribunal.

En internationell militär fredsstyrka finns kvar i Bosnien, nu 5 800 soldater under befäl av EU. Planer finns på att dra ner styrkans storlek till 1 500 soldater men den 10 oktober varnade Christian Schwarz-Schilling, den Höge representanten – en post som inrättades 1995 och som då innehades av nuvarande svenske utrikesministern Carl Bildt – för ett alltför tidigt tillbakadragande.
– Jag har mardrömmar om vad som händer om vi drar oss tillbaka för snabbt, sade Christian Schwarz-Schilling till EU-parlamentets utrikeskommitté.

En av anledningarna till oron för framtida instabilitet handlar om att försoningen i Bosnien gått långsamt. Många offer för krigsförbrytelser har svårt att ens tänka sig försoning så länge förövarna vägrar erkänna vad som har hänt. Och många krigsförbrytare går fria och lever ett gott liv.

Jasmila Zbanics film ”Grbavica” är en lysande skildring av det bosniska efterkrigstraumat ur ett mikroperspektiv. Jag har själv gått i de stadsdelar där filmen utspelas och har funderat över vad som döljer sig bakom den skenbara normalitet som finns i dagens Sarajevo, där få spår av kriget idag är synliga. Vid mitt första besök i stadsdelen Grbavica ett år efter kriget fanns fortfarande områden som inte var minröjda och svårt skadade hus, men den fysiska återuppbyggnaden, inklusive den saudisk-byggda moské som skymtar i filmen, har idag kommit långt.

Minnet av de 10 000 människor som dog under belägringen av Sarajevo, en tiondel av de 100 000 som dödades i landet under kriget 1992-95, finns kvar hos de anhöriga och värst är det för dem som ännu inte fått bekräftelse i form av en död kropp att begrava.
Minnet av övergrepp lever också kvar och Esma (Mirjana Karanovic) gestaltar sin roll som ett offer för de många sexuella övergrepp som begicks under kriget på ett suveränt sätt. Resultatet av en av de våldtäkter som Esma utsattes för av bosnienserbiska styrkor blev dottern Sara. Luna Mijovic gör här sin skådespelardebut med mycket gott resultat. Hon är i det begynnande tonårsupproret och börjar inför en skolresa ifrågasätta varför modern inte har något intyg på att fadern blivit martyr i försvaret av Sarajevo.
Vid sidan av samspelet mellan modern och dottern skildras också den nyrika maffian, den ekonomiska misären hos dem som blev krigets förlorare och nostalgin efter Titos Jugoslavien då en pensionär kunde få resa gratis till havet vid den dalmatiska kusten.

Genom Grbavica hjälper Jasmila Zbanic oss att förstå konsekvenserna av ett krig, som utspelades för inte så länge sedan i vår närhet. Det var välförtjänt att filmen belönades vid filmfestivalen i Berlin och det är välkommet att den nu får svensk distribution.
Några radanmärkningar dock; det är olyckligt att Folkets bio har valt att gå ut med en exakt siffra (20 000) på de kvinnor som systematiskt sägs ha våldtagits under kriget i Bosnien och det är synd att ”cetnik” översätts med serbiska gerillastyrkor, då det har en vidare innebörd.

Ulf B Andersson

Läs mer om våldtäkter under krigen på Balkan i tidskriften Ottar

Våldtäkter i folkrätten (Ottar)